Min penna är vässad på mitt sätt

När jag var liten ville jag bli serietecknare. Jag ritade massor av teckningar med Dr. Stork och skrev några hundra manus till strippar om en familj med en egensinnig tupp som humoristisk motor.

I en slags revisionism runt tioårsåldern försvann alla de dokumenten. Jag lade undan ritpennorna och började skriva bilderna med ord.

Det tänker jag inte sluta med, men runt årsskiftet fick jag tillbaka lusten att också teckna igen. Att komplettera skrivandet med skämtteckningar, att en dag bli färdig med ett barnboksmanus jag själv illustrerat, att med humor och satir hålla undan monstren som ryter från nyhetssidorna.

Sedan gick två terrorister in på en redaktion i Frankrike och mördade tecknarna.

Jag har aldrig längtat mer efter att rita än efter det.

Nej, jag vill inte rita bilder av någon profet. Det är gjort och kanske också förgjort. Jag lever stående utan att behöva försvara yttrandefriheten på ett sätt som inte känns rätt i mitt hjärta.

Så här är det. Jag har aldrig läst Charlie Hebdo. Jag kommer nog aldrig att göra det. Samtidigt som den tidningen stod för rätten att säga vad man vill tog den också uttryck som många ansåg rasistiska, homofobiska, islamofobiska och så vidare. Jag är ingetdera, men kan verka fritt ändå.

Förstå mig rätt – alla har rätt att rita vad de vill. Men, jag kommer aldrig att rita något som skymfar bara för att jag har rätten. Det behövs inte. Min penna ska vässas och häckla de som behöver häcklas (i både ord och bild). Mina ord och bilder ska belysa det som bara växer om vi låter locket ligga på.

Duckar jag? Vågar jag inte attackera vissa? Jo, men jag vill göra det på mitt sätt. Jag fördömer ondska i alla dess former. Att döda folk, oavsett om det sker i Guds namn eller för att du vill stjäla någons plånbok, är oförlåtligt. Men, jag behöver inte ställa mig i ondskans kikarsikte för att bevisa mitt mod. Jag lever stående ändå.

Jag minns hur jag blev galen över skämtteckningar om spårvagnskraschen i Göteborg. Inte skrattade jag åt serien där en pappa kom ut från sitt barns sovrum och sa att han var en ansvarsfull förälder eftersom han använde kondom. De som ritade det där får gärna göra det. Då som nu tycker jag att det där är rena skiten. Jag vill inte låta mina linjer eller ord bli sådana. Ord och bilder som bara hånar, sårar, förminskar, sparkar nedåt och förlöjligar utan att ha en vettig udd.

Det finns tillräckligt mycket i samhället som förtjänar att belysas. Allt från lokala politiker till det globala miljöhotet. Girighet och människans vanvett är en oändlig burk med svart bläck som bara väntar på pennan som doppas och för över tokigheterna till arket.

Jag har friheten och är tacksam för den. Mitt val är använda den på mitt sätt. Det kommer att förarga folk, men inte värre än att det väcker diskussion snarare än osäkrar vapen. Igår skrev en vän på Facebook att jag trampade i hundskit när jag önskade GT tidningsdöden. Vi är inte överens, och det behöver vi inte vara. Jag stryker inte någon medhårs, men har inte som mål att prompt få andra att resa ragg.

Att berätta det jag vill och tycker, det är så jag utkämpar min strid. Det är vad jag önskar med min pennas linjer. Att de berättar historier som skapar debatt, eftertanke, skratt och allt möjligt annat. Att de ramar in mina bilder istället för att bli dödliga skiljelinjer mellan fiender.

Jag är Anjo.

37 dagar

Jag var sju år den dagen i augusti 1979 när fröken Hartman ropade mitt namn. Hon lärde mig massor, gav mig skrivböcker, knuffade mig rätt när inspirationen rann från pennan jag vässade vid katedern. Jag fick alltid läsa vårdikterna från berget på skolgården. En åttaårig poet.

Det regnade ibland, under 1984-85, och det hände att magister Curtis skjutsade mig och Tobbe i sin Saab. Han gav mig beröm och ledde mig rätt, när han inte petade sig i öronen med bilnyckeln eller slog pekpinnen i katedern om klassen var alltför dum.

Jag fick bara femmor när Bosse summerade. Han sa att jag skulle bli något stort, tror det var den gången han läste min berättelse om en stad för klassen. Han gav mig rum, ett uttryckssätt, det  jag ville höra när orden slogs med pubertetens lust att använda händerna på annat sätt.

På sätt och vis lärde hon mig något, Ingrid. Hon undervisade i historia på gymnasiet, sa att tyskarnas torpederande av Titanic skickade in USA i första världskriget och gav mig en fyra för att femmorna var slut, trots att jag svarat rätt på alla frågor hon ställde. Kruxet är att jag ställde dem, du räckte inte upp handen, sa hon, och bevisade att läxorna jag aldrig läst var bra tid sparad. Jag slängde upp mitt specialarbete i luften och lämnade henne i ett snöfall av revolutioner och annat.

Han visade upp extraprislappen, omedvetet, när han satt på katedern med ena foten över benet. Tomas lärde mig att tro på Handels. En islänning i galen hatt, med fantastiska idéer. Han lovade att kasta ut folk genom fönstret om mobilerna ringde, dog allt för ung i cancer, men gav mig det enda jag egentligen värdesatte av mina 160 poäng, lusten att berätta en historia.

Jag lärde mig mycket när jag stirrade i spegeln och såg mannen som dött en gång och nu stod framför mig än en gång. Hur filosofin varit en drog som injicerades och hur abstinensen var verkligheten, hur fult allt är om du lever i en chimär och att det ibland krävs en överdos för att du ska överleva.

Jag förstod innebörden av kärlek till en familj när mamma insjuknade och vi alla for dit, från olika länder och väderstreck. Små flämtande och rädda stjärnor som bildade ett stjärntecken ovanför Sahlgrenska, ett trotsigt tecken som sa: stanna kvar, stanna kvar.

Och andra stjärnor lärde mig ett och annat när jag snubblade omkring den konstigaste natten, tappade kebaben, tappade vettet och kontaktade den som var min återkommande siren på de sju hafshaven. Vetskapen fick jag kanske den där kebabnatten; att poetens uttryckta längtan efter en kärlek bortom ord, faktiskt var en ursäkt för att jaget närde en längtan hitom svåra ord. När jag lämnade orden utanför tills jaget presenterats, då behövdes inga konstigheter. Jag tror stjärnorna sa det den natten, eller så var det bara den drucknes plötsliga nykterhet?

Ändå, allt det där. År, decennier, staplade saker, ogjort, gjort, förgjort, lärdomar, erfarenheter, skuld, oskuld, lust, olust, läxor lästa, läxor glömda, läxor struntade i – och högsta betyg i något jag inte ens minns. Fel sängar, rätt anledningar. Rätt sängar, fel anledningar. Allt det där bleknar. Det är bara saker jag gjort. De bleknade redan när Teresia kom in i livet och de är suddiga, suddigare, suddigast nu.

37 dagar. I 37 dagar har jag varit far. Varje sekund, en lära för livet. Varje gång du tittar på mig lär jag mig mer om kärlek, ansvar, tro, stolthet, glädje och mig själv än jag någonsin kunnat läsa mig till. När jag rör vid dina små, små händer och följer linjerna kan jag läsa min och din framtid, Svea. Vi ska lära av varandra. Och leva lyckliga med vår älskade Teresia.

Jag gick nio år i grundskola. Tre år på gymnasium. Fyra år på Handels. Klockade in på två år i en filosofisk sekt. Proppade in nästan 20 års lyckomynt i krogarnas enarmade banditer – fick tre öl i rad, spelade bort vinsten. Nu sitter jag här. Och vet ingenting.

Du är nybörjare. Det är jag också. Du har aldrig funnits. Jag har aldrig varit far tidigare. Jag älskar allt vi lär oss. Älskar det. Och dig.

IMG_0382

Mål och meningar

Att göra den närmaste tiden:

1. Skriva färdigt lite låttexter till broder Samuel.

2. Skriva färdigt boken, så att Lovisa kan börja räkna hem en förmögenhet på filmrättigheterna.

3. Skriva färdigt barnboken, så att jag kan börja på nästa.

4. Skriva ned lite nya tankar och idéer.

5. Skriva poesi på engelska.

6. Skriva novell på engelska.

7. Skriva Murphys lag på näsan.

…men först – sömn.