Skit i konventionerna. Om jag inte har tid, hur kan jag då ha tidsbrist?
Det där jag aldrig skrev
De där penseldragen jag ville måla i bloggen och annorstädes
De där historierna som bara rusar runt i mitt huvud
… de är som vildhästar på en nedsläckt friidrottsarena
Släpp dem fria.
Släpp mig fri.
Om gränsen exploderar
Hur kan jag någonsin begränsas igen?
… jag doppar pennan i TNT-bläck
Och jag är lika försiktig som en berusad elefant.
De för mig tillbaka, tonerna, gitarrerna, melodierna. Jag blandar War on Drugs med Decemberists med Thåström. Härligt sökande möter vackert spinnande möter tunga färder genom en slamrig, fast stillsamt berättad, miljö. Med lurarna på bildas en slags atmosfär. Jag står nedanför, i min syresatta skrivarvärld, andas in. Jag blundar och ser allt som väntade inom mig det senaste året, berättelserna som ville ut, men fick bida sin tid i mitt sinne.
Kanske är det så att jag – allt sedan Svea kom – sprungit i en icke-värld. Lycklig som ett barn, konstant hög på narkotika utan taskiga bieffekter. Visst, det har varit långa nätter, korta sömncykler, avbrutna drömmar, stinkande blöjor och tjurigheter. Men, varje rutin har varit ett äventyr, en underbar saga med en lycklig fortsättning.
Skrivandet blev den enda förloraren.
Planerna lades på is. Manusidéerna som klottrades på papper började nästan blekna. De som fanns i mig stannade där, formades bara lite mer när klockan var vad som helst och jag låg vaken (eller bar henne i lägenhetens nedsläckta trygghet).
Nu är jag åter. Det skrivs. Jag skriver. Det nästan blekta skriker lyckligt från skärmen. En efterlängtad svärta möter det vita. En lycklig prosa föds på nytt. Fundersamma rader letar sig fram igen. Melankoliska tankar släpps ut så att jag ska förbli lycklig. Sagorna som bara andades när hon sov på min mage fångas och släpps äntligen fria.
Det är skönt att vara tillbaka. Otroligt skönt. Och samtidigt fortsätter äventyret med Svea och Teresia utan hack. Allt annat än the end med andra ord.
Kanske.
Eller, så har jag varit en förbaskat bra pappa istället för att blogga under 2014.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig väckt min dotter klockan 13:37, jag har tittat mer på hennes lekar än twitterflödet och försakat en hel del hysteriskt viktigt på Facebook för att istället byta blöjor och bibehålla hennes leenden.
Det är inte slut på det nu, men vi skriver 2015 och jag är åter på jobbet till hundra procent (okej, vi inleder med ledigt till 7 januari). Dessutom har jag sparkat igång ett oerhört slumrande skrivande och annat genom att, utan löften, ta mig i kragen.
Det kommer inte att bli någon pappablogg av det här. Men, jag tror att jag är på väg att återvända till gammal god/surrealistisk/ilsken form igen.
Häng med. Det kommer att hända mycket 2015. Väldigt mycket. Och till skillnad från när jag sist lovade att få fart på bloggen igen så menar jag det på allvar den här gången.
Skrivarlusten är total. Jag känner hur det kliar …
… i vänster öga.
Känslan är alldeles för välbekant. Det skaver till när jag blinkar. Ett rödsprängt öga stirrar från spegeln snart efter det, och nog är det rätt så svullet redan. Ljuset är som en mobbare plötsligt. En titt mot dagsljuset är som att få en knytnäve i ögat.
”Det är ett ganska stort sår på hornhinnan”, säger doktorn. Jag visste det redan innan hon sa det. Gångarna från ögonakuten på Mölndal är långa. Jag tittar vart jag ska och blundar sedan några steg, tittar igen för att ta ut en ny riktning och går halvblind korridorerna fram.
Lapp för ögat, försöka med konststycket att lägga salva innanför nedre ögonkanten fem gånger per dygn (underlättas inte av svullnad och taskig, dimmig syn) under en vecka är vad som väntar. Sedan blir det bara salva en gång per dygn i en månad och därefter en annan salva i tvenne månvarv för att förebygga fler återfall.
Istället för en skrivande vecka blir det liggläge, smärta i vänstra ögat, trötthet i det friska ögat som får ta över allt jobb och tristess modell värre. Glöm att njuta av solen, värmen och det makalösa ljuset. Glöm tripper till Lygnern som frestar med +23. Glöm allt vad skrivande heter. Tystnad, stillhet och gärna lite skuggigt.
Nu är det lite bättre, men den här posten tog för evigt att plita ned. Jag är matt. Och inser att det är på väg att bli ännu en förlorad skrivardag. Får fundera ut nya idéer och ta fram diktafonen istället. Alltid något.
När jag vinner Nobelpriset ska jag ta emot det med enbart höger öga öppet, hör du det, vänsterögat? Va?
Det är något med hösten. Dess skönhet exploderar i trädens färger och samtidigt är det en tid när det finns för många små fåglar på trottoarer. På många sätt är hösten allt liv, men samtidigt dör så mycket.
Jag känner det igår, den där blandningen av liv och, inte död, men väl fatigue. Det har varit en lång tid, för tidiga mornar och för sena nätter; första morgonvagnen bort, för sent för att orka skriva när jag kom hem.
Lyckan lever i mig, i allt vi är, och i orden jag älskar att författa, men nu har det varit mindre brokig höst och mera regnmassakrerade liv i mitt skapande ett tag. Jag har levererat där jag måste, alla kan se det, men boken står och darrar. Den ber mig om nästa sida, så nyfiken på sitt eget öde, men jag saknar närkontroll och älskar med en fjärrkontroll. Löften blir luft blir zappande och jag vaknar besviken på mig själv för ofta.
Solen berättar den här lördagen att den håller sig kvar ett tag igår om jag rycker upp mig. Jag tittar mig i spegeln, ser en man som behöver blunda ett tag, och går. Skatås, där vindens rasslande, ackompanjerat av allt större lövhögar som följer dess nycker, och bäckarnas porlande är allt som hörs – där landar jag.
Jag sluter ögonen på en stig jag aldrig gått, men som var en flyktväg förr. Och ett fallande löv är min psykolog. Tystnaden och stillheten berättar allt, precis som det är, och ger mig svaren mitt hjärta trängtar. Jag sätter mig på en naturlig bänk och andas ut.
På andra sidan av långt bort, men alltid nära, sjunger hon. Ögonen som alltid viskar sommar dyker upp inom mig igen. Hon som får en trött rödhake att bli en stannfågel, men aldrig strykfågel – och som bjuder en sångfågel att bli en älskad flyttfågel, istället för en radarstyrd flyktfågel. Hon bär mig, som jag bär henne. Hon längtar till huset vid havet. Det som väntar efter sista raden i min bok. Jag ler.
Solen är klar, den går i moln. Vinden grinar illa, men jag har inte tröttheten kvar. Mina steg blir allt lättare. Under en rotvälta hittar jag ingången till en ny historia och två björkar lite längre bort kan nog få varsin roll också.
Någon badar i Delsjön – det är +5 i luften. Doften av grillad korv och lyckliga barn i reflexvästar. Frusna golfare som helst vill till klubbhuset. Två killar vars samtal bränner mer än deras stavgång. Lyckliga hundar. En fiskare i den lilla viken. Två kajaker letar sig ut bland öarna. Allt blir ett leende.
En stund senare, när jag kommit hem, slår regnet mot rutan. Det frågar mig om det och mitt författande ska springa ikapp. ”Visst”, säger jag. Regnet hamrar så fort och hårt det kan. Mina fingrar rör sig fortare. Regnet avtar, ger sig, flyr med sin bundsförvant – vinden.
Det är höst, men rätt höst inom mig. Snart ska vi fortsätta en helt annan saga, men den får bara vi och de tända ljusen höra. Till dess, ett nytt kapitel, ett växande leende och tydligare konturer av ett hus vid havet där vi kommer att älska både varandra och hösten som aldrig förr.
Inte ens under de slocknade åren, när jag famlade i mörkret med blöta tändstickor och frusna händer, inte ens då var jag utbränd. I askan bodde alltid glöden, trotsig och bidandes sin tid. Jag flammar stolt nu, lyckligt värmande, lyckligt ompysslad.
Fast, nätterna var för korta nyss och tröttheten det tjocka täcket som inte svalkade ens när jag vände det ibland.
De dova stråkarna följde mig på dagarna, reste en bakgrund av svårmod. De spelade upp ett intro till en frusen vårpromenad längs en allé som inte ville slå ut i blom, en av solen bortglömd dal där mina kalla händer inte fann hennes händer att värma mig i förrän klockan övertid.
Bilden av ljuset hon är fyllde telefonens skärm och jag höll den mot hjärtat, en defibrillator i en värld där det kalla regnet var ett återkommande korrektur jag inte hade någon vettig möjlighet att rätta till. Orden, oavsett vilka, var kantiga frågetecken som byggde kurvor på raksträckan i mitt liv.
Mina ord formades, tog den motvillige skolpojkens gestalt, den lille som drar benen efter sig mer än hoppar fram över stigarna och de förrädiska rötterna som vill fälla honom. Ryggen höll jag artigt sträckt, men skuggan var krökt av den tunga läxan i ryggsäcken. Jag bar min trötthet och behövde masseras in i en drömsk tro där nästa steg som togs fick mina fötter att le när de sjönk ned i den varma sanden intill klippan i mitt liv.
Jag byggde speglar runt min kropp så att jag skulle se elden jag inte orkade tro på när det blev för mycket, pinnar med glada ansikten packade jag i påsar för att spela teater konsulttimme in och konsulttimme ut.
Orden skrev jag på en sönderklottrad vägg, buzzwords och meningslösheter blev min tag. Min graffiti tillåten, välbetald och ingenting värd. Jag kände mig som en vagabonde, utan flyktiga fält att odla upp på vägen någon annanstans.
I nästan-ljusets land, när bara trutar och småfåglar har röst, gick jag. Arbetsdagar grydde innan min energi föddes. Solens första strimmor, enkom ritade med ilsken rödpenna, för tidigt för att vara romantiskt, för sent för mig att somna om. Varje snooze blev ett piskrapp, en börda att bära, en stressad fluga mot en ruta. Så nära ljuset, så långt bort, så oförståeligt omöjligt.
Inte kunde jag heller rusa lyckligt ut i mitt universum. Jag ville aldrig sätta punkt, alltid skriva … och indikera fortsättning följer, men, … var universums tre sista koordinater, tre landningsplatser utan fortsättning. Och jag såg att mitt universum inte var oändligt, det hade oändlighetstecknets form, men var bara ett taskigt upplyst löpspår med för många fläckar av is i uppförsbackarna. Jag sprang i åttor. Jag passerade en tankstation, matade in min tid, fick ingenting tillbaka; inte ens ångorna kunde ge mig ett konstgjort och temporärt rus.
Som clownen i vadduintevillpjäsen var jag. Fäst vid jorden i för stora skor som var för trånga och för små. Jag släppte en ond ballong mot himlen. Och en till. Och plötsligt fanns luft under fötterna. Sunnanvind istället för meningslös svett.
Jag såg min rymd, alla … var stjärnbilder igen. De för korta nätterna var äntligen över så att jag kunde se stjärnnätternas hopp och lyssna till dess kloka tystnad. Varje stjärnfall var ett sms från henne och min önskan om att vara älskad slog in varje gång.
Paus, återhämtning, hon håller mina händer, jag är fri att skriva vad jag vill igen …
Jag hör inte dina lugna andetag. De som fyller hela världen när jag vaknar, vänder mig om, ser dina obeskrivliga drag och fylls av intensiv frid när jag nästan kan röra vid dina tankar, dessa frivilliga fångar i en vacker dröm om vackrare dagar. Den lätta rynkan som formas mellan dina ögon. Är det en cliffhanger i drömmen? Är det oro är du känner nu? Nej, där spricker de mjuka läpparna i ett skratt. En drömresa jag vill få berättad när du vaknar fortsätter.
Jag hör inte det nästan ohörbara ljudet av dina nakna fötter. De som får mig att glömma det jag gör för att längta till nästa sekund när två mjuka armar sluter sig kring mig bakifrån. Den första antydan av din doft, ett försiktigt god morgon, en kyss på halsen (där jag är som mest lättledd) och fortsättning följer bortom bloggraderna. Den fantastiska tyngden av din haka precis bakom mitt nyckelben och den lätta lutningen mot mig som gör att jag känner mig stöttad av världens starkaste kraft.
Jag hör inte den märkliga symfonin som är mina lekande barn. De som är lika rogivande och oroväckande när de är för tysta och för högljudda. Deras märkligt logiska ologiska kullerbyttor och kringelikrokturer som ändå är det mest raka och ärliga den här märkliga planeten rymmer. På samma gång knäckande för en författare, då de går bortom alla fantasins gränser, som inspiratörer till att berätta ännu en saga, då varje barn är en saga i varje steg, skratt, tanke, skrik, trotsighet, tandvickande och krypande-nära-dig-för-att-känna-sig-trygg.
Jag hör inte det jag inte har i dag.
Jag hör skrivarens lyckliga suckar när den skickar ut ännu en manussida.
Jag hör det välbekanta rasslet när jag tar arken ur dess utmatningsfack.
Jag hör tangenternas beröm – där blandade du oss på ett bra sätt, Anjo – när jag fortsätter skriva.
Jag hör det artiga sörplandet, nästan helt ljudlöst, när jag för kaffemuggen till munnen, tar en klunk och läser vidare i manuset.
Jag hör krasandet när jag biter i min knäckemacka.
Jag hör den tysta landningen när några smulor luftlandsätts på mitt ark och snabbt föses undan av en av mina händer till en uppsamlingsplats i min andra handflata för vidare transport till slasken.
Jag hör pennans raspande mot pappret när jag noterar en ny kulör som jag just kommit på.
Jag hör Ben Howard sjunga i bakgrunden.
Jag hör hur allt blir mer sant, både boken jag skriver och drömmen om de tre första styckena som inleder den här texten.
Jag hör mig själv säga: Det här är en bra dag.
Jag inser gång på gång att det aldrig är svårt att hitta uppslag till skrivandet. Till att börja med bor jag i den muterade staden Göteborg, och överallt (IRL och online) möter och hör jag om människor och företeelser som bara föder nya historier, detaljer, vinklingar och så vidare.
Och, de får mig att brinna! Brinna av iver att skriva min historia, berätta vad jag tror på, låta andra få höra mina ord och kanske få några att tro på det jag gör. Messiaskomplex? Nope, jag har redan svarat på den frågan gång på gång. Och jag är inte bättre än folk i allmänhet. Däremot har jag en passion. Och kan aldrig hålla käften när jag tror.
I veckan såg jag det här inslaget:
Herregud! Mupparna är alltså kommunister och hjärntvättar barn. Tja, de ägs av Disney, välkända revolutionärer på yttersta vänsterkanten som alla vet. Fox däremot är fina, heliga och kristna typer på den yttersta högerkanten och tror på bibeln och tomahawkmissiler.
Sen såg jag rätt många uppbragta kommentarer om det här blogginlägget från Katrin Zytomierska. Jag gick in, läste, förundrades och sen log jag. Hennes inlägg blandade besvikelse över att en barnflicka schappat med rätt låga påhopp om hur kass den här människan är trots att Katrin lovat att fixa städjobb åt henne och att hon nu snart kommer att vara hemma i sin by i Polen igen.
Det är ondska, enögdhet och vidrig människosyn à la Fox som gör att jag brinner. Brinner för att skriva om det bra, lyfta förståelsen, vilja bygga någon form av broar – istället för att precisionsbomba samma broar påhejad av en krigsgalen mobb.
Det är den vårdslösa synen på sin medmänniska som syns i Katrins blogg som gör att jag brinner. Brinner för att inte fortsätta måla i de redan för kraftiga schablonerna och klyschorna som finns överallt och istället hitta de små, små detaljerna som betyder något. Ni vet, de som inte är lätta att förmedla, men så mycket större än de enkla påhopp och förklenande omdömen som drar ned skratt från oss i publiken – vi som egentligen bara skrattar åt vår egen litenhet utan att vi förstår det.
Det här var två exempel den här veckan. Jag brinner lika mycket när jag hör om TV-stjärnan som alltid suckar över hur han bara är en vanlig småbarnspappa som hängs ut och sen går runt på krogar och flinande visar bilder i sin telefon på hur en 18-åring suger av honom på en toalett. Eller när stjärnor av den större sorten frågar en bekant om han kan fixa lite brudar åt dem, tjejer som är lätta för en stund, för att sen glömmas bort.
Allt som är motviker till allt jag lever för och tror på – de slängs i den ena vågskålen och får mig att brinna. Brinna för att fylla den andra vågskålen med poesi, skratt, berättigad vrede, tro, lust, kärlek, hopp, ömma porträtt av alla som förtjänar det samt en och annan surrealistisk djupdykning.
Tack, Fox för att ni är onda och gör satir svår, men så nödvändig och självklar. Tack, Katrin för att du påminner om hur lätt det är att förminska sig själv för att nå fler läsare. Tack alla andra som jag skakar på huvudet åt. Tack till alla som beter sig som svin. Tack till mig själv för att jag är lika värdelös ibland.
Allt det dåliga får mig att brinna. Och skriva om längtan efter det goda.
Jag njuter av en releasefest på Röhsska i kväll.
Där är mängder av glada och sköna människor i vimlet, det är kramar, hej, fan vad länge sedan och skratt över några Peroni. Så många vänner, bekanta och obekanta att vimla runt med. Min gamle kollega och kamrat, Mattias har releasefest för sin bok Sälj det med ord. Det är över 300 personer som trängs på ett varmt, varmt, varmt museum.
Jag trivs. En gammal och en nuvarande kollega frågar när det är min tur att ge ut min bok, på vägen hem möter jag B i dörren. Vi har aldrig setts förut, hon vill bara säga att hon tycker att jag skriver bra. Det värmer oerhört när jag går ut i den mörka och lite råa kvällen. Det är så skönt att se folk förverkliga sin dröm. Det lockar och får fingrarna att klia.
Just nu är det allt de gör. Jag har en grymt tuff jobbperiod. Jag går hemifrån innan morgontidningen landat och kommer hem när nyheterna är allt än just det. Att ladda om, få fram klippet i orden gör sig bara inte de här veckorna. Jag orkar blogga, men det är för att inte bli tokig. För närvarande är det för många timmar av tänk utanför boxen och stoppa sedan ned allt i lådan och förslut den med en röd tråd och lite lagom mycket krusiduller. Skallen hänger inte med för att tangentvägen fortsätta en berättelse som ändå växer varje dag (och får sällskap av nya uppslag i både Moleskine och bakhuvud).
Det har irriterat mig ett tag, men i kväll fick jag lusten och tron åter. Jag vet att väckarklockan och jag är ärkefiender i halvannan vecka till, men pausen närmar sig ett avslut – tack, gode Gud.
I ett par veckor har hjärnan fyllts av post-it och små stycken krafsade på baksidan av tankebanor. Nu återvänder kraften att fortsätta på den redan inskrivna vägen.
Tack för i kväll, Mattias. Din tro inspirerar. Din lycka och stolthet lockar. Nästa gång är det min tur. Och tack B för att du skickade hem mig med ett leende på läpparna.
Word!
Jag står på ett övergångsställe och inte kan gå över till andra sidan, trots att det är grön gubbe, för mitt sällskap tror sig se att det egentligen är röd gubbe. Lite senare, när jag troget väntat ett tag och sett den gröna gubben komma och gå, gång efter gång, inser jag att hon inte vill gå över överhuvudtaget.
Jag tar tjänstledigt från ett av mina för många jobb där och då.
Jag vandrar muntert i regnet, just den här oktoberdagen. Paraplyet är helt nytt. Jag har det inte som skydd mot regnet, utan bara för att njuta av ljudet från dropparna som stilla faller, fullständigt ostörda av vinden. Det är ett förtjusande litet regn att strosa i och tillräckligt anspråkslöst är det för att jag ska kunna ta fram anteckningsboken och formulera små ord då och då, utan att tårar från skyn faller på bladen.
Jag tar tjänstledigt från ett av mina för många jobb där och då.
Jag möter gårdagen. Han undrar när jag ska komma åter och spela den sorgsne clownen som bär hela världen på sina axlar och ständigt rullar en sten upp längs berget och sen när han kommer upp till toppen inser att det är en gordisk knut och tar damoklessvärdet och stöter det i sig själv, varpå han stoppar blodflödet med en Jantekostym och sen tar på sig kejsarens nya kläder och börjar om från början till slutet igen?
Jag tar sjuhelvetes jävla evighetslångt tjänstledigt från ett av mina för många jobb där och då.
Jag kommer till min alldeles egna plats. Jag slår mig ned vid datorn, låter fingrarna låsas vid tangenterna, ett osynligt band finns där, och blundar samtidigt som jag skriver dessa rader, dessa ord. Jag reser in i en historia, som aldrig kan bli ett uppdrag, aldrig en deadline, aldrig ett ok. Det är orden jag aldrig förstod storheten i när jag sprang som en naken pojke bland brännässlorna. Det är sammanhangen jag aldrig kunde ta till mig när jag var en vuxen man i en krökt, trött, regnblöt och hungrig labradors dräkt. Det är kapitlen som är som flygande mattor, samma mattor som jag förr försökte piska betydelsen ur i total motvind – bara för att fyllas av grus i blinda ögon. Det är styckena som håller ihop helheten när jag är för trött efter en lång dag på ett älskat jobb som förr betydde för mycket för att dela med sig av mig. Det är ordvändningar som förr gjorde mig så snurrig, fast de visade på raka vägen till mål.
Jag kan aldrig ta tjänstledigt från det här uppdraget. Det är min kärlek. Det är mitt liv. Det är jag.
Word up, Anjo 