Poesiapoteket

Jag kanske jobbade lite för länge idag och kanske var jag lite för blöt när jag gled in på gatan hemma. En huvudvärk satte rejäl fart och jag insåg till min fasa att jag inte hade några alvedon hemma. Klockan var närmare 20.30, apoteket var stängt sedan länge, men så gnisslade det till. En skylt slog i vinden och på den satt ett litet vitt pappersark med handskrivet budskap. Texten var på väg att försvinna i regnet, men gick fortfarande att urskilja.

”Poesiapoteket”, läste jag, öppnade dörren och klev in.

”Goder afton”, hälsade farmaceuten bakom disken. ”Vad kunna jag min herre bistå med?”

”Jag har huvudvärk”, förklarade jag och han nickade. Han öppnade ett skåp och plockade fram två böcker. ”Molande, likt två nästan tysta, men ändå då och då långsamt klagande sjöfåglar som klyver en annars tyst sommarkväll och far fram? I så fall rekommenderar jag en blandning av Heidenstam och Setterlind.”

”Det är mer konstant”, sa jag. ”Liksom pulser och jag behöver något snabbverkande, tror jag. Heidenstam är briljant, men mer försiktigt aktiv. Setterlind har många sorgsna stråk som kan förhala effekten och skapa lite annat i mig. Har nog tryckt i mig lite för mycket av honom när jag läst dödsrunor.”

Han nickade. ”Normalt skulle jag då rekommendera Patti Smith, men givet detta väder – denna kväll som är ett rasande och ettersprutande vilddjur – kan hon slå fel. Boye är alltid en smeksam vän, men om din huvudvärk kanske blott höstångest är kan hennes vårantydningar bli väl kraftiga och ge en motreaktion.”

”Det värker rejält”, sa jag och lutade mig mot disken, min panna i mina händer och armbågarna som stöttepelare. ”Det avgör saken”, sa apotekaren och blåste dammet av en gammal bok. ”Shakespeares sonetter. Ta en rejäl dos av dessa innan du somnar så gör huvudvärken sorti likt sommarens flugor när höstens frost gör entré. Totalt magiskt innehåll.”

”Biverkningar?”

”Bara positiva i så fall, men för säkerhets skull kan jag skriva ut lite lugnande om du vill.”

Jag ryckte på axlarna. ”Jag är inte typen som vill bli en medicinjunkie, men om du verkligen rekommenderar något som inte trasslar till min hjärna, så.”

Han räckte över en tjock bok. ”Tranströmers samlade verk. Kan få helvetets skärseld att bli ett väluppfostrat adventsljus.”

Jag packade ned medicinen och sträckte mig efter plånboken. ”Vad blir jag skyldig?”

Apotekaren höll upp händerna. ”Göm dina dukater, min vän. Skriv blott vackra ord sen. Din skuldsedel är tom så länge du fyller sidor med dina ord.”

”Tja, jag hade tänkt att skriva tills jag dör”, sa jag.

”Vi är således kvitt. Tillfriskna nu kvickt och låt sedan din gåspenna raspa mot pergament på en resa utan slut.”

Jag gick hem. Huvudvärken syntes mig redan avtagande.

Min eviga kärlek – orden och skrivandet

Jag är nästan sexåring-som-druckit-läsk-lycklig när jag går hem efter matchen på Ullevi. Överallt ser jag bilder, små scener som letar sig in i min lilla anteckningsbok och kanske bildar bakgrund i någon berättelse någon dag.

Efter en trög första vecka på jobbet petade jag idag in högsta växeln. Det var befriande att bara känna hur hjärnan och fingrarna snackade samma språk och fyllde skärmen med ord, ord, ord.

Det slog mig i helgen, när jag skrev och skrev på den första boken, att i takt med att jag blir mer och mer förälskad i skrivandet så blir jag mer och mer avslappnad inför dess reglemente. Jag har aldrig varit en grammatikfascist, men ändå haft någon form av dragning åt att det ska vara si och så.

Skit samma, okej?

Missförstå mig inte. På jobbet är det av yttersta vikt att stava rätt. Jag är noga med att använda rätt termer och den tonalitet som kunderna vill ha, kräver och förtjänar. Att bygga bra texter som lyfter deras affärer och uppdrag är mitt jobb och det utför jag så bra och kreativt det bara går.

Men, hemma. När jag skriver vad jag vill – här eller i manus – då bestämmer jag. Jag slarvar inte, men jag skapar, vrider, tänjer, böjer, sträcker, lurar på, spegelvänder, utvidgar, ombildar, nybildar och leker med språket och orden.

Och, det är helt okej, tycker orden och språket.

Ord är fantastiska. De kan inte allt, de kan exempelvis inte hämta hem en förlorad från dödsriket. Men, de kan klä alla känslor i en dräkt som alla kan läsa, förstå, smaka, känna och ta in.

Ord är inte allt. Ibland säger ett barns leende eller en älskads kyss mer än all världens författare kan tänka ut, men å andra sidan – som jag också varit inne på tidigare – kan det räcka med ett ord för att säga mer än all världens bildbanker kan kommunicera.

I mitt fall har ord nästan räddat livet på mig. Det var orden som alltid fanns med under de mörka åren, även om de då – som jag varit inne på några gånger – mest var fasader; välformulerade och snyggt resonerande fasader som stank av  tom elitism. Jag visste hur jag skulle uttrycka mig för att få till poängen och bara rapade upp den ena plattityden efter den andra. Tack för applåderna, vi har det här i sekten. Vi skriver och läser blindskrift utan några vettiga punkter alls.

När jag nu, dag för dag, vandrar i den ena renande och befriande duschen efter den andra är det orden som klibbar sig fast. Det är bokstäverna och orden som tillsammans bildar ett superstarkt nät som alltid fångar mig när jag är på väg att falla.

För varje dag tecknar jag min egen bild på ett sätt jag aldrig vågat teckna den förut. Jag beskriver mig utan överdrifter eller underdrifter, ritar upp bilden av en man med brister men också så mycket mer. Jag hittar ord för mig själv som är om mig själv, inte för en roll jag spelade till perfektion i tron att perfektionen var äkta och inte ett skämt.

Orden uttrycker vem jag är, vad jag vill, vad jag tycker och vad jag känner att jag måste säga för att det betyder något. I en utmärkt blogg, skriven av Katrineholms kommunchef, ställs frågan om vad vi förändrat efter Utöya. Jag har känt ett allt större behov av att prata ljus och kärlek – inte minst eftersom det var orden som hördes högre än sorgen och saknaden i Norge. I sitt största mörker hade de plats att prata liv, kärlek och tro – ja, det var till och med så att anhöriga kunde uttrycka medkänsla för terroristens mor. Det var fantastiska ord som fastnade, som gjorde skillnad. Jag vill bidra med såna ord. De är viktiga. De är ord som också är budskap.

Och, det, tillsammans med min egen proppen-ur-vår-och-sommar, har givit en näring och förändring i mitt sätt att skriva och se på andras ord som är fantastisk.

Jag har aldrig varit elitist, även om jag attraheras extremt av folk som kan uttrycka sig, men jag har känt en allt större aversion mot de som rackar ned på andras förmågor och göranden som mindre värt. Jag tar hellre en särskriven kärleksförklaring än ännu en tradig runda om diskursen.

Efter att ha särskrivit min själ i många år är jag nu helt inne på att det viktiga är budskapet, viljan och kärleken till orden. Allt annat är bara korrektur som går att fixa till.

Jag tycker att det är fantastiskt fint att en kille skickade ett vykort till sin flicka och skrev capre diem. Felstavat? Ja, men vad stod det egentligen på kortet? Hon log bara när hon såg det. Vad spelar placeringen av två bokstäver för roll när budskapet är jag älskar dig och vill ha dig i natt?

Lappen på en väns kylskåp där hennes son med spretiga bokstäver skrivit grattis på nya jobben, mamma är otroligt vacker för att det är ord som någon kämpat fram ur hjärtat och för att varje ord där betyder något för den som skriver och den som läser.

Om någon trycker gilla på en av mina Facebookstatusar är det för att de gillar mitt skrivande – tack, säger jag istället för att raljera över att det är allt de gör.

Varje gång någon berörs av mitt skrivande slår mitt hjärta dubbelslag. Jag har fått frågor om det är okej att använda utdrag ur min blogg på begravningar, vid frierier och på sistone diskuterat rätt rejält om relationer och sorg med två trevligare läsare. Det jag skriver länkas vidare, twittras om, kommenteras, diskuteras och så vidare. Det är fantastiskt att tusentals kommentarer skrivits här och på andra ställen.

Det jag skriver ska vara helhjärtat. Ja, där satt ordet: helhjärtat.

Mitt skrivande är och kommer att förbli helhjärtat. Det är omöjligt för mig att inte älska med orden och jag kan allt mer sällan låtsas som om jag är någon annan. Det blir varmare, tydligare, mer övertygat och allt mer min agenda, min tro, min lust, min längtan och min passion som fyller raderna. Det kan handla om gräsänder, hon med stort H, kärlek, liv, död, sorg och så vidare. Men, det är alltid jag. Det är aldrig effektsökeri, billiga poänger och förminskande av andra. Varför skulle jag ägna mig åt det när jag nu äntligen förstorat mig själv?

Och, jag kommer tillbaka till det här. I takt med att jag blir mer och mer förälskad slappnar jag av mer och blir än mer lycklig av andras ord. Jag älskar Eva och Emelies sätt att krydda med citat – oavsett om det är från Leo B eller Kalle & Hobbe. Kloka ord, naiva grubblerier, oneliners och så vidare. Det är så enormt häftigt.

Ord kan vara tomma, dumma, fula, meningslösa och bortglömda. Men, de kan vara totalt magiska också. De kan berätta precis vad vi vill, hur vi vill och lyfta fram det minsta och det största precis som vi vill.

Och, när man – som jag – älskar orden och numera också mig själv, då kan jag inte gå hem från en alldeles vanlig mitt-i-tabellen-match i Allsvenskan utan att överallt se fantastiska scener som jag varsamt och ömt klär i ord så att alla kan få se vad jag ser och ler åt.

Jag tänkte avsluta med två klipp som bevisar hur fantastiskt man kan använda ord.

Först ut är den mästerlige Stephen Fry som dissekerar elitister och ger bränsle åt vad jag känner allt starkare om kärleken till ord och språket – han uttrycker det på ett makalöst sätt. Det viktiga är kärleken, inte ett navelskådande regelhysteri.

Därefter är det dags för poetry slam och en otroligt fräck attack på dumma ideal signerad Katie Makkai. Hon tar ord, som bara i sin skrivna form är häftiga, och adderar sin scenkonst till den. Vad ni än gör – kolla den, det är total briljans.

Det är bara två exempel av många på hur ord är magiska och kan bli än mer magiska när de sätts ihop på rätt sätt och når andra.

Jag är löjligt kär.

 

General i ordens armé

I ordens armé är jag general i mitt bröst
Leder mina trupper med tro i min röst
Ser till sårade och låter dem dricka tröst
Utan rädsla kämpar jag även denna höst

I ordens armé sitter jag upp och stolt rider
Formerar solskenssoldater i regniga strider
Ritar strategier som jag vänder och vrider
För att vinna även i de mest sorgsna av tider

I ordens armé drar vi ut utan karbiner
Minfälten är bara ängar med glada miner
Här är det ej kulor utan ord som viner
Slagen sker i hjärtan som är eviga maskiner

I ordens armé tystnar aldrig trummans takt
Inget mörker vi räds för dess svarta makt
Icke kan ett förräderi med oss bilda pakt
Vi söker blott det vackraste för att hålla vakt

I ordens armé sätter vi springare i galopp
Rustningen skyddar själen ej någons kropp
Ingen pil kan såra om vi strider med hopp
Bara vår egen tystnad kan till oss säga stopp

I ordens armé söker vi vår heliga graal
Motvikten till en världs allt tommare skval
En brinnande kärlek är vårt svar på tal
Det är mitt krig och jag dess leende general

Dag 1

Jag har en femdagars skrivarretreat. Det är inte totalt eremitliv. Jag ska fuska en del med att träffa vackra människor hela helgen, men nästan all annan vaken tid är avsatt till skrivande.

Och, jag tror att jag i dag hann med att skriva mer och bättre än jag gjort totalt på 7-8 år. Jag har ofta fått frågan om vad jag skriver och alltid svarat den stora romanen. När folk har frågat vidare har jag gärna förklarat att det är en road movie om mig, fast också om en liten pojke som också är jag. Det brukar få folk att sluta fråga.

Som jag har varit inne på under senare tid har det varit en tuff tröskel i skrivandet när jag nått en viss punkt i berättelsen. Saken är nämligen den att jag hela tiden har sagt sanningen. Jag skriver på den stora romanen och den handlar verkligen om mig, men också om en liten pojke som också är en avbild av mig.

Problemet som ni säkert uppfattat, om ni läst här sedan jag skrev det här inlägget om mina år i en sekt, är att jag knappast kan skriva en bok som egentligen handlar om mig och mitt liv om jag samtidigt förnekar det och mig själv.

De senaste veckorna har varit som att stå i en behaglig dusch, även när det varit hoppa-i-brunnen-stunder. Jag har bit för bit återupptäckt en vacker man. Det är mig jag pratar om. Inte halsstarrigt eller självgott, bara självklart och fridfullt. Mer och mer tycker jag om vad jag ser i spegeln. Jag älskar att jag brutit dåliga vanor och får svårare och svårare att vända bort min blick från allt och alla.

Jag kan le mot vem som helst nu. Det finns inget svårmod och tvekande när jag säger att jag förtjänar världens vackraste kvinna, för jag är en man som är värd henne. Handen på hjärtat, jag kunde aldrig säga det ärligt förr utan att samtidigt avrätta mina chanser och mitt berättigande inom mig.

Jag vaknar tidigare utan att vara trött. Och att jag står med en sköld för att skydda någon som kanske hugger mig i ryggen bryter inte ned livsglädjen.

Jag ser igen. Jag skriver igen. Inte bara de där galna infallen som just nu är färre, utan de där viktiga orden som blir en bok som mer än något annat förklarar mig själv för just mig själv.

Varje ord jag skrev idag är en promenad på en okänd stig, men där varje steg lyses upp. Ibland av min pannlampa, ibland av nattens stjärnor, ibland av solens pilar. Och, jag har rusat rätt in i en del av berättelsen som handlar om huvudpersonens fall, hur han inte orkar hålla ens en liten pojkes hand och istället låter sig implodera i en kaskad av skitsnack och tomma lögner. Jag är framme vid mitt svarta hål och firar mig ned i det utan skräck. Det är som om jag vet att solen är hack i häl och aldrig låter mig irra bort igen.

Det är fantastiskt. Jag kan för första gången skriva om min sorg, min längtan, min naivitet, min tro, mitt hopp och min kärlek utan att samtidigt känna att det är ett rop på hjälp. Det är en historia som tidvis kan vara sorglig, ibland våldsam och otäck, men det är inte en svårmodig och deprimerad författare som skriver den. Jag är glad. Jag är lycklig. Jag är öppen, vidöppnad och det vädras ut ett måsteberättande.

Fingrarna flyger över tangenterna. Jag har alltid kunnat fingersättning, men nu ler jag och hinner knappt att läsa vad jag skriver för att själen, hjärnan och fingrarna bildat pakt och bara rusar fram över skärmen. Sida upp och sida ned. Det är sol, regn, vindar, himmel och helvete, galenskap, ömhet och förvåning om vartannat.

Mitt måste är min vilja. Min berättelse är min egen. Den är sann, om än berättad i en annan dräkt.

Den handlar om mig, en 39-årig man som önskar henne och en egen familj.

Den handlar om mig, en liten pojke som helst inte vill göra annat än att sparka boll och flyga med drakar.

Den handlar om den här märkliga världen där du i ena ögonblicket skrattar när du ser en mikronaut som släpar på sin rullväska och sen vill försvinna till andra universum när du läser om graviditetsfabriker i Nigeria.

Den handlar om människan, ni vet den där varelsen som ibland hjälper en gammal tant över gatan och sen sparkar ihjäl en man för att han är bög, eller kanske bara för att han hade röda skor.

Den handlar om gott och ont, gränslöshet och småaktighet.

Den handlar om mig. Jag har inte en aning om hur den slutar, men det blir en lycklig fortsättning.

I morgon; dag två. Den blir bra, så är det bara.

 

Balsam istället för att balsamera

Jag kasserade mitt första stora projekt när jag var tio-elva år. Då var det förstås av misstag och jag grämde mig i flera år efteråt – även om min tecknade serie om tuppen Tuppo knappast höll Disneyklass om jag ska vara ärlig.

Under många år närde jag en dröm om att bli en framgångsrik författare. Nej, förresten. Stryk framgångsrik och ersätt det med snuskigt jävla rik. Jag blev copywriter och började tjäna okej pengar på skrivandet. Det var och är fortfarande lätt att skapa där. Det är en bekväm zon att vandra i för mig. Och jag vet när något är bra – även om kunden kan tycka annorlunda. Mitt självförtroende dör inte av korr, jag känner mig inte överkörd när de tycker annorlunda.

Men, det är mitt (förvisso älskade) jobb. Mitt skrivande då? Mina böcker?

Låt oss säga att jag har ett pärlband av haverier. Jag kommer en bit och så bara – krasch!

Det började under åren i sekten.

Jag närde ett förakt mot framgångsrika deckarförfattare, tror jag. Inte avundsjuka, men ett förakt. Jag såg ned på dem och tänkte kort: det där kan jag göra bättre – och sen virade jag in det i högtravande drygheter om att jag ska skippa de vanliga schablonerna och skriva en deckare som verkligen skakar om. Hejdå, medelålders snutar som ligger med unga journalister med stora, fasta bröst och ger henne multipla orgasmer. Istället för att hitta min sång, dissekerade jag andras. Fan, vad meningslöst.

Ljög jag om mitt skrivande? Nej, jag har skrivit varje dag sedan 2004. Ibland ordnat, ibland bara i skallen. Är det deckare? Bara stötvis. I datorn finns massor bra, men ofärdigt – precis som jag var ofärdig.

Men, framförallt var skrivandet alldeles för ofta obalanserat. Min kärlek till berättandet drunknade bakom agendor som vi inte behöver gå in på, men de förstörde förr eller senare – och så bloggade jag istället, eller bara drömde mig bort. Jag ville för mycket, gjorde för lite.

Jag var inne på det i förra veckan; jag har en historia att berätta – och den handlar om mig. Båda huvudpersonerna är mina spegelbilder. Det är en bok jag förtvivlat försökt hitta rytmen i under flera år. Jag börjar, kommer en bit och så når jag en fas när jag börjar att darra.

All sorg över att aldrig vara hennes val. Ilskan över att en sån jävla bra kille som jag lever själv. Uppgivenheten över utsikterna att förvandla drömbilden av mig lekande med vårt barn på gräsmattan när modern sitter och läser under körsbärsträdet till en realitet. Allt det där drabbade mig gång på gång. Och jag stannade, pausade, redigerade, skrev om och kom tillbaka till samma punkt varenda förbannade gång.

Så, jag började med andra projekt. Skrev mer och mer i den här bloggen. Ytterst innerligt när augusti dog och kärleken försvann, men något hände (vet inte exakt när). Det blev en slags underhållning där jag ibland kände att jag inte fanns i orden. För många påhopp på samma saker. Kejsarens nya kläder. Hack i skivan. Längtan efter igår, när jag borde längta imorgon? Fast, plötsligt glimtar av mitt sanna jag. Och, så tillbaka in i förnekelse och försenande. Det blev ett måste att blogga – och det blev sämre.

Jag började min berättelse igen. Fastnade. Började dejta. Började skriva. Dejtandet sket sig kapitalt. Boken imploderade igen.

Och jag laddade hem iPhonespel och spelade tills händerna domnade. Jag lade helger på att planera samma handling som redan var skriven, eller om jag kanske sket i allt och cyklade i en meningslös triangel: Facebook – twitter – mejlen – facebook – twitter – mejlen (ja, ni fattar).

Nya projekt tog ändå fart, men jag saknade något. Började på deckaren igen, den utan fasta bröst och sex. Funderade på att jag lovat mig att aldrig involvera sex i mina böcker, för att det är så jävla uttjatat. Insåg sen att jag gång efter gång, om än poetiskt, pratat om cunnilingus i den här bloggen. Lusten att smeka henne med tungan. En namngiven längtan.

Och jag funderade på vilka fler betongselmor jag byggde upp för att förhindra min väg framåt, bortsett från sex.

Sen spydde jag på en fest, avslöjade min skuggestalt i den bästa bloggpost jag skrivit, följde upp den med riktigt bra saker (kommentarerna talar sitt tydliga språk) och insåg att den här bloggen blivit en avbild av mitt skrivande i stort: Läsvärt, men distanserat från och till. Jag insåg att det var när mitt hjärta brann och blödde som jag strålade.

Och plötsligt såg jag min bok i ett annat ljus. Ett måsteberättande. Inte för att alla ska köpa den, utan för att jag måste skriva den. Inget sex i den dock, bara i ytterst längtansfylld form när en man inte kan sova där han ligger och fryser trots att lägerelden gör vad den kan … Och, JA – det är jag som fantiserar där. Samtidigt är jag pojken som sover på andra sidan lägerelden och drömmer om fjärilar.

Kommer jag att skriva en deckare? Kanske, men jag har lust att vrida det absurt och samtidigt ironisera kraftigt över min jävla stad i så fall. Klart är att jag måste skriva en barnbok, för jag är åtta år ibland och behöver skriva den memoaren också.

Poesi? Ja, det går inte att komma ifrån det. Jag älskar poesi. Men, istället för att plöja igenom långa böcker om versmått skriver jag nog som faller mig in framöver. Ni kan älska min rytm eller läsa någon annanstans.

Klart är dock att jag inte kan försena mig själv mer. Jag har, ytterst effektivt, använt skrivandet som en balsamering av mitt skuggleverne i flera år. Vad du än gör, släpp aldrig fram jaget var parollen.

Det är dags att skrivandet blir balsam istället.

Allvarligt, men roligt. Vansinnigt, men genomtänkt.

Jag vill skriva tills jag dör. Inte för att sälja mängder av böcker (även om jag har goda förhoppningar om en bra gäng läsare), utan för att jag måste skriva. Det är sån jag är – och jag gillar det.

… fast, det blir inte bara Katarsis och herregud vad fint jag mår blandat med tungt allvar. Det kommer att dyka upp talande spårvagnar även i fortsättningen. Världen är inte mindre märklig bara för att jag blivit förnyad eller möjligen återställd.

God natt, kosmonauter och alla som äntligen sa till mig på skarpen om mitt skrivande.

Uppväckt och ompysslad

Efter en otroligt seg fredag behövde jag sova ut och gjorde just det. Strax efter nio tyckte dock väckarklockan att ‘nu får det fan vara nog’ och började sjunga. Ja, väckarklockan var alltså en kör som sjöng a cappella.

Åh, Anjo, vakna fina du
Gnugga
bort sömnen nu
Det här är ju den där da’n
Som du ska skriva på din roman

Jag strök en av dem på huvudet för att få snooza lite. Usla, om än välmenande rim är lite som att vakna i en taggbuske. De höll tyst i nio minuter, spelade luffarschack på min tapet (jag ringer dig om det sen, Leif) och hummade tyst. Sen började det igen.

Fånga dagen, lille mästare
Vrid på de små kluriga orden
Idag är du ju ännu bästare
Kanske bästigast på jorden

Jag var inte helt imponerad av deras sliskiga försök att få upp mig, så jag tryckte till en av dem för att snooza lite till. De höll tyst i exakt nio minuter, spelade badminton i mitt vardagsrum (jag ringer om vitrinskåpet sen, Leif) och så började det igen.

Vi vill inte se tecken i skyn
Utan skrivna av dig som prosa
Sjönk inte ner i den slöa dyn
Du har ingen tid att losa

”Allvarligt”, sa jag och strök ännu av dem så att de tystnade. ”Det här är för uselt. Vänligt, men uselt. Prosa och losa? Jösses. Jag orkar inte mer. Jag går upp.”

Då blev kören som förvandlad. En av sångarna ledde mig till en fåtölj, satte fast en handduk, tvagade mig, målade mitt ansikte med raklödder och begynte att raka mig. Givetvis övergick kören till att sjunga barbershop, men det gick att stå ut med för samtidigt nåddes jag av doften från det nybryggda kaffet.

Slätrakad (och avlusad, lustigt nog) fördes jag till balkongen som hade byggts ut av kören. Den mätte nu 7×4 meter och hade glasgolv. Jag lade mig till bords. En av dem viftade med palmblad för att svalka mig. Till kaffet bjöds ambrosia och lyckokakor med lämpliga inledningar till romanen. Jag fastnade särskilt för en av dem:

Som så många gånger förr passerade han sin grav på väg till jobbet …

Jag åt upp maten, njöt av det perfekta kaffet och satte mig vid datorn. Here we go …

Då och då

Det är en dröm jag har haft några gånger. Jag står vid en passkontroll, med biljetten i hand.

”Vart ska du resa”, frågar tullaren.

”Någon annanstans”, svarar jag. ”Enkel resa.”

”Men, du har ju inget bagage?” Det är då jag plockar fram min anteckningsbok. Tullaren tar den och bläddrar i den. ”Men, den är tom?”

Jag nickar till svar. ”När jag kommer fram är den full med upplevelser. Men, ska man nå bortom det som var, måste man  lämna det gamla bakom sig.”

”Även minnena?”

Jag skakar på huvudet. ”Hjärnan och hjärtat glömmer aldrig, men låter det från igår sova tills det ska vakna. Allt jag behöver är en tom bok, en blank och olinjerad möjlighet att skriva nytt.”

”Lycklig resa”, säger tullaren då.

”Alltid”, svarar jag och drömmen slutar.

Ibland får jag den längtan för ett ögonblick när jag är vaken, och förs tillbaka in i drömmen av Eddie Vedders ord i låten Society:

Society, you’re a crazy breed
Hope you are not lonely,
without me

Den lusten att lämna är inte bokstavlig, jag älskar det här livet och den här världen, även om jag ibland kräks på det fula – till exempel de vidriga som just nu rånar åldringar i min stad. Stupstocken vore ett lämpligt straff för dem. Det skär i mig att det finns så små människor att de kan råna de värnlösa, gamla och fina.

Då, för en nanosekund lockar Vedders ord, men så ser jag det andra, det vackra.

För oavsett om jag äcklas av mycket, vill jag till sist bara stanna ännu mer. Jag vill förbli här, förändra och förbättra. Både mig själv och det runt mig. Och jag inser att en värld med världens coolaste syskonbarn – som vägrar sjunga barnvisor, för henne duger bara Manboy – är bättre än allt som är dåligt.

En vis man, salig Mitch Hedberg, sa en gång:

I’m sick of following my dreams
I’m just gonna ask where they’re going
And hook up with them later

Det är en bra idé. Jag ska inte försöka följa mina drömmar (då hamnar jag ju någon annanstans). Jag måste följa min verklighet.

Och, utan att veta om det, pekade två människor på det i förra veckan. Den ene talade de kortsiktiga vinsternas språk och fick mig att rysa. Den andra berättade om sin kärlek till sin verklighet och hur det hjälpte henne att välja.

Min verklighet är orden. De kanske skapar fantasivärldar, till och med ett land som heter Någonannanstans, men de är min verklighet. De är mitt sätt att förbättra och förändra. Jag lever för dem och jag lever på dem. Jag måste också, än mer, leva med dem, inser jag.

Därför har jag idag tillbringat hela dagen i sällskap med en ängel och en liten pojke. Fast, på något (många) sätt var de identiska med mig bägge två.

Jag tror att det blir en fantastisk bok. Verkligen.

Regnskrift

Det är rätt skönt med regn. Det smeker bort rätt mycket. Sköljer rent, tvättar ut och vederkvicker. Lite åska hade ju inte heller skadat. Det är rätt passande väder, för den värsta puckeln på jobbet är passerad. Det börjar så sakteliga att stanna till, jag hinner andas och det blir lättare att slå på datorn för eget skrivande igen.

Och det har varit några fina dagar här – efter en fullständigt bedrövlig söndagnatt med en dumhet, som nu lyckligtvis är utredd, begraven och uppkäkad – det känns som om jag behövde springa in i det där så att jag äntligen kunde rusa vidare. Ett par törnar och avslutade relationer har det blivit sista halvåret, men det var nödvändigt att få perspektiv och hamna rätt med en del saker. Och jag återupptäckte en gammal bekant i helgen, vilket kan få ett tespiskt efterspel. Kul.

För övrigt slås jag av en sak ikväll: Att skriva poesi/flash fiction på engelska är fan svårt, även om jag tycker att jag rör mig rätt obehindrat i det språket. Samtidigt är det en otrolig utmaning att fånga mitt eget uttryckssätt på främmande tungomål. Behöver dock sova på de sista formuleringarna.

Jag har faktiskt en vild plan på ett skriva en hel bok på engelska. Konstigt men sant.

Först i kön ligger dock en svensk variant. Ska Lo bli min rika agent får jag fan fixa det snart. Två coola veckor nu och sen tre veckors semester … kan det gå? Ja, varför inte? Jag har ju min älskade Scrivener, fantasi och inga begränsningar i övrigt.

Maskerade författare

När jag kom hem från jobbet stod ett gäng maskerade deckarförfattare i min svale. Jag kunde inte identifiera dem, men jag misstänker att de flesta av de ledande var där – såväl kvinnliga som manliga.

”Vi vill diskutera dina deckare”, sa en kvinna och gruppen nickade, varpå de tog ett par hotfulla steg mot mig.

”Vad fan menar du med att huvudpersonen inte har alkoholproblem”, väste en av dem och han stank av såväl rödvin som skrivmaskinsbläck när han tog strupgrepp på mig.

”Och vad är det här för jävla skit med att han inte vill ligga med mycket yngre kvinnor med perfekta bröst”, väste en annan manlig författare. ”Det måste en snut, och sen ska han lyssna på Brahms, din hjälte diggar ju Suede, My Morning Jacket och Woven Hand, ingen snut är sån.”

”Ditt usla försök att skriva en vettig historia istället för att smeta ned boken med familjetjafs kommer ju att förstöra genren”, sa en kvinna

”Och hur kan du med att skriva en bok där hjälten beter sig logiskt och inte plötsligt tar sig an 48 vanligtvis pricksäkra, men plötsligt inepta, prickskyttar i ett magasin och kommer ut oskadd”, sa en annan kvinna.

”Sen förstår jag inte vad du menar med att ha ett driv i det hela och ständigt föra berättelsen framåt. Fattar du inte vad vi byggt upp med våra stillastående dussinberättelser”, sa en gnällig mansröst.

”Och, du förlägger det till Göteborg? Kom med något nytt, där har det redan skett mord i litteraturhistorien”, sa en äldre kvinna, fast det kan ha varit en förställd mansröst.

Jag log och började skriva luftdator. Med hög röst förkunnade jag ett helt nytt spår i svenskt deckarförfattande och mina antagonister vek undan samtidigt som de utstötte förbannelser och hotade med att jag skulle svärtas ned.

Visslande lunkade jag upp till min våning. Där satt fyra barn – maskerade.

”Vi vill diskutera dina tankar på barnböcker”, sa den av dem som hade en Björnliganmask.

”Herregud”, sa jag.

”Vi vill bara försäkra oss om att de inte är politiskt korrekta”, sa flickan i Darth Vader-mask.

”De måste vara roliga, annorlunda och inte några skitkopior av annat”, sa en tjej i Marilyn Monroe-mask.

”Fatta’ru, Anjo. Tvinga oss inte att komma hit och ställa dig till svars”, sa den siste, en pojke i Göran Persson-mask.

”Word”, sa jag och det verkade lugna dem. De avvek och jag öppnade dörren och hittade ett brev på hallmattan. Det var ett meddelande skrivet med utklippta tidningsbokstäver:

Sätt inte din tid hos oss på pränt. Då blir det inte kul att träffa oss på stan.

Jag knycklade ihop det patetiska hotet och gick ut på balkongen. En vit duva satt på räcket.

”Berätta min historia i de rätta färgerna”, sa den och flög iväg.

Jag har inte underskott på uppslag, tänkte jag och återvände till pulpeten och gåspennan. Så lite tid, så många böcker.

Färger

Det fanns lite fler höstfärger i dag. Promenaden hem gick längs med vattnet och jag tittade på den åldrande sommarklädseln på träden. De börjar att tappa det mesta nu. Men, löv kommer tillbaka och så även jag.

Förkylningen är slutligen besegrad. Några små rosslingar kvar, men annars är jag pigg i kroppen.

Hjärtat är rejält tilltufsat, men jag har lite roliga saker i piratkikaren framöver. Det är bra, det. Goda vänner och bra möten med dem som jag älskar väntar. Det är väldigt skönt. Som jag behöver tänka på annat – även om hjärtat ständigt bankar tillbaka och undrar, saknar och önskar värme och hemkomst för henne.

ORDEN, jag har sagt det förr, men måste säga det igen. De finns här, inte bara på jobbet. Sidorna som några veckor varit långa rullar är återigen A4-korta och historierna får nya vinklingar, vrår och villospår. Jag kan vika undan färdiga kapitel som känns BRA. Det är oerhört skönt och en fantastisk terapi.

Och träden var vackra idag. Det är skönt att kunna se det, även om jag hade velat gå och sparka i knastrande lövhögar med henne.

… är verkligen mördaren i huset?

Tack för idag.