Jag skriver en stund på morgonen, för jag har så mycket att berätta och en underbar agent som förtjänar lite avkastning … Sen blir ögonen trötta och jag kryper ned under lakanen igen. Gömd under ett prickigt och varmt skydd bråkar febern. Jag sluter ögonen. Somnar …

Och vaknar i mitt oväntande land.

Här finns ingen tid för lövsparkande promenader i alléer som får mig att glömma horisonten till förmån för minnena av det förr som berättas i höstlöven.

De skimrande och skira tavlorna jag målat av alla romanser jag haft är gömda i en dimmig gränd. Så lätt det hade varit att gå dit igen. Tro så intensivt att vägen dit är en snårig labyrint att den faktiskt blir just det. Och sen stanna där och bara smeka penseldragen som vore de blindskrift. Allt i ett fåfängt hopp om att det fanns en karta där, en väg hem till det som egentligen aldrig var. Allt i en poets patetiska vilja att uppfylla den förväntade frontalkrocken med sin egen misär.

Men, jag vet att regnet redan förtärt deras linjer, att vinden slipat bort glansen av henne och mig. Jag hade bara dött – igen – i den där gränden och gråtande slitit ut ett för stort hjärta och i vanmakt kastat det på taveldukar som aldrig är mer än förgångna drömmar.

Jag hade bara förlorat mig och aldrig kunnat stå här i mitt oväntande land.

Här väntar ballongen som jag kastar mig upp i och klipper bort sandsäckarna som håller mig nere: onödig cynism, småaktighet, misstro och avundsjuka. Med darrande händer vrider jag på reglaget och låter gasen strömma in i ballongen – heligenium fyller farkostens inre och för mig högre mot skyn.

I mitt oväntande land blåser jag upp en bukett små ballonger och lämnar tryggheten i den stora ballongen. Jag låter vinden föra mig till det mjukaste molnet. Ett annat moln sänker sig ned över mig, jag bäddas in och febern får en allt svårare fiende.

Och en enorm stjärnhimmel av ord väntar på mig, i mitt oväntande land måste jag fortsätta att berätta. Jag behöver ingen dator, jag hoppar jenka rätt ut i rymden och, fastän dansgolven aldrig varit min värld i vardagsvärlden, så dansar jag. Jag är vackrare än någonsin förut.

Visst, det är mörkt i rymden, men jag har ingen skugga, bara ljus. Jag har inga ursäkter. Så jag skriver berättelsen om en man, en pojke, en ängel … om mig. Den får liv här.

Här i mitt oväntande land.