Mitt välgörenhetsjobb

Jag gör det fem gånger i veckan, jobbar med välgörenhet. En del väljer att hjälpa de utstötta och oönskade. Andra väljer att rädda folk i sjönöd. Själv skruvar jag mest.

Det första jag skruvade idag var förväntningarna i uppåtgående riktning på en folkmassa som skulle åka spårvagn. Istället för nollställda, eller till och med desperat uttråkade, såg de nu ut som om det fortfarande var juli. De pratade med varandra och jag tror bestämt att ljuv musik uppstod mellan en frånskild mor och en levnadskonstnär som plötsligt ville slå sig till ro.

Raskt gick jag vidare och skruvade ned volymen på en medelålders mans mobiltelefon. En polyfonisk version av en utsliten cover följd av en grovkornig sms-stämma som kör lumpenskämt duger inte. Många tittade tacksamt på mig när jag såg till att mannen från och med nu endast skulle erfara en svag skakning i skrevet när hans förmodligen oviktiga samtal ringde.

Efter det skruvade jag ned röstläget på en ung tjej som i för späd ålder, för grafiskt och för detaljerat mobilsnackade om ett sexliv som ingen mer än hon och hennes finnige pojkvän behövde känna till. Och samma skruvning blev det för en herre som snackade som om telefonen var döv när han beskrev socialtjänstens behandling i termer som mer verkade handla om sodomisering, våldtäkt och så vidare. När de tystnade rejält hördes harmonisk fågelsång.

Sen skruvade jag upp ett par lapplisor så mycket att de satte haikus istället för böteslappar på alla bilar. En av dem slog till och med till med en limerick på en felparkerad irländsk bil.

Jag fortsatte mitt värv på Heden och skruvade några frisparkar tillsammans med en kille som inte riktigt fick vara med de andra barnen och glatt jublade när hans tåfjutt gjorde tunnel på mig.

En gammal dams hörapparat skruvade jag därefter så att hon hörde livets skönhet. Hon log när hon traskade vidare med sin dramaten.

Till sist skulle jag skruva lite här hemma, men kände plötsligt att jag nog gjort mitt för idag.

Utan blåbyxor i solen

Pennan är mäktigare än skruvdragaren, åtminstone i mitt fall. Jag har just återvänt från Dödsskuggans jävligt soliga dal. I två dagar har jag snickrat på min brors 40-årspresent – en altan som börjar anta ett hangarskepps proportioner.

Låt mig inleda med att påpeka att jag är den ende vuxna manliga varelse i klanen som inte äger ett par blåbyxor med verktygsbälte. Jag anser att det i många fall är att betrakta som en clownkostym. Ge en man ett par blåbyxor och han tror sig bli längre och kraftigare både här och där. Plötsligt kan han också svänga sig med byggtermer och har ett ögonmått värdigt en pilgrimsfalk. Dessutom blir han, om han bor i Göteborg, utrustad med en dialekt bredare än avenyyyyn…

N.B. Jag har en ovanligt händig släkt, det ska sägas. I deras fall är blåbyxorna faktiskt motiverade. Jag har snarare tummen mitt i handen, men lyckas påfallande ofta hamra mig på den ändå…

Anyway, jag saknar alltså en sådan däringa blåbyxekostym. Jag är ju konstnär!!! Med andra ord kom jag dit i helsvart utstyrsel. Big mistake. Broderns altan byggs i söder- och västerläge. Det var tropisk värme igår och idag. Självklart konsumerades mängder av dryck, men det hjälpte inte. Var jag en dålig snickare innan, så kunde jag nu inte se om ritningarna var ritade av noggranne M eller Salvador Dali. Jag valde alltså att ta direkta order och göra busenkla saker. Tre blå fingrar, ett blåslaget knä och en öm rygg blev resultatet. Men jag lärde mig vad balkskor och franska skruvar är. Jag lärde mig till och med att tappa spikar här och där utan att ta upp den, precis som proffsen. Och, fan vet om jag inte lyckades att såga en planka så att den blev 223,8 cm lång.

Vi är, efter två dagars stekande i solen drygt halvklara och jag har erbjudit mig att fortsätta min insats nästa helg. Om det var solsting eller ren elakhet mot min bror vet jag inte.

Då är det dock lite lättare saker som gäller – trall ska läggas.

Annars är familjen J-H en grym upplevelse. Dottern A kom igår och frågade vad en kapitalist är. Jag förklarade och sa att hon nog snarare är en idealist. I morse krävde hon 20 spänn för att cykla till grannen och hämta kaffe, då förstod jag. Kaffet hämtades sen av granntjejen, men A tog stålarna och då sjöng hennes farbror Internationalen för henne.

Sonen L verkade förtjust i R:s dotter. Bägge är sisådär 4,5 år. Jag frågade om det var den nya fästmön. Nej, svarade L. Han pekade på granntjejen och sa att det var hans flickvän. Varpå den tjejen, som är gissningsvis sex år, förklarade att lille L skulle dumpas.

Gårdagens höjdpunkt var tunnbad under stjärnhimlen. Fyra karlar, varmt vatten, kall öl och fantastiska diskussioner. Dessutom hade jag minst man boobs. Snickare är tjockare än reklamare, nuff said. Att bara sitta och titta på Karlavagnen och halvmånen i absolut tystnad är för övrigt livskvalitet av den finare sorten.

Dessutom dolde mörkret altanbygget.

Tack förresten till H som kan ännu mindre än mig och idag misstog ordern att hämta tvåtumfyra för att hämta tvåtusenfyra. I det ögonblicket kändes det nästan som om jag hade förtjänat ett par blåbyxor, men bara nästan.