Åh, dessa pilska papperskorgar

Av någon anledning köpte jag en chokladkaka på väg till jobbet och mumsade glatt i mig den. När jag ätit färdigt skulle jag slänga pappret i en papperskorg och plötsligt började papperskorgen sjunga.

Give it to me, baby, aha-aha …

Jag såg mig omkring, men morgontrötta pendlare noterade inget, utan fortsatte läsa sina Metro eller bara titta tomt framför sig.

Papperskorgen slängde upp sitt lock på vid gavel. Lukten av bedagade rester från donken slog emot mig. ”Vill ha dig i mörkret hos mig”, ylade papperskorgen.

Trots att jag kände mig illa till mods, slängde jag ned pappret i det mörka gapet. Papperskorgen slängde igen locket och sa aaaah med en stämma som påminde om Al Green (fast i papperskorgstappning). När den började sjunga Let’s stay together blev jag riktigt rädd.

Samtidigt började resten av innerstadens papperskorgar att närma sig. Jag backade och fann mig snart stående pressad mot det gamla Posthuset. I en halvcirkel runt mig frustade och flåsade papperskorgar av alla möjliga slag.

En av dem, nedsprayad med anarkistsymboler, väste fram Iggys Gimme some skin, men överröstades av en duo från Kungshöjd som vrålade Samantha Fox-dängan Touch Me (I Want Your Body).

Av rädsla för att förlora mitt liv slängde jag in jackan i en korg. Det gick för den. Skjortan, byxorna, skorna och strumporna tillfredsställde halvdussinet andra sexgalningar. Fortfarande var jag dock föremålet för ett allt annat än kyskt intresse från alltför många papperskorgar.

Let me see you stripped down to the bone”, vrålade en särdeles burdus korg och skräckslagen fick han mina boxershorts.

En papperskorg lösgjorde sig och tog tydligt sikte på mina genitalier. ”Vi känner ju knappt varandra”, sa jag. ”Kan vi inte börja med en fika?”

Den började sjunga Eat it med Weird Al Yankovic och precis innan locket slog igen på ett för mig ytterligt smärtsamt sätt hann jag tänka: ”Gud vilket pinsamt sätt att dö på.”

Lösgodisauktionen som kom av sig

På väg ut från ICA såg jag en skylt. Lösöresauktion. Två besvikna öronjägare stod bredvid.

– Titta, sa en av dem. Det står lösöre, inte lösöron.

Den andre tittade skamset och lite lagom dyslexkstiskt rätt ned i marken.

Så dags hade jag förstås tappat intresset. En klart mindre lapp hade fångat min blick. Lösgodisauktion, stod det och så pekade en pil in i Gubberoparken.

Där stod hon, en av de tjocka godistanterna från Björkekärrs förflutna. Hon hade ett gigantiskt restlager och all tid i världen verkade det som. Sura bomber, salta pluppar, nappar, skumsvampar, sockerbitar, extra sega refreshers, bugg, dance, shake, jenka, riviga hallonhårdingar, punschpraliner – allt som behövdes fanns i hektolitermängder.

Hon plockade upp en liten salt karamell. Publiken, det vill säga jag och två sjuåriga flickor, tittade klentroget.

– Vad får jag för den här? Fem öre?

– Finns inga femöringar, sa jag.

– Tio öre, sa hon

Jag skakade på huvudet.

– Tjugofem öre, då?

Hon såg vädjande på mig.

– Det minsta myntet vi har är femtioöringar, sa jag.

– Okej, tio pluppar då. Får jag femtio öre?

– Tar du kort, sa en av de små flickorna.

Sen började det att regna och flickorna hoppade upp på sina cyklar för att cykla till butiken där godiset fanns i 170 gram lätta och fabriksblandade förpackningar.

– Kom tillbaka, sa tjocka tanten. Samtidigt försökte hon förtvivlat täcka över sockerbitarna som nu började likna en ohälsosam geggamoja.

– Allt är förlorat, sa hon.

Sen gav hon upp. Vaggade bort, flydde från länken till en förgången tid när man pekade genom en glasruta för att få blandade gotter för en femma. Precis vid portiken gick hon upp i rök och spreds för vinden med en svag doft av en godisbutik à la 1979.

En annan man i min ålder gick just då in i parken, drog in ett andetag och fick en förnimmelse av en lycklig barndom. Han log ett leende som normalt sett bara de små och oförstörda ler, visserligen bara för ett kort ögonblick, men ändå…

Jag fick en tår i ögat. Tanten dog fan inte förgäves trots allt. Sen började jag boxas med kajorna som anlänt och efter ett par rallarsvingar har jag nu säkrat en låda med femöres. Salta, dessutom.