De hungriga och matematikern

Det var verkligen en hemsk syn. Jag hade precis kommit in på ICA när ett gäng rätt bastanta typer, och inte på grund av hård träning om vi säger så, dundrade in. En av dem hade kedjat fast en matematiker och släpade den lille gråtande mannen efter sig.

”Kakhyllan”, väste truppens ledare och så marscherade de dit. ”Kalorier per krona”, skrek de åt den sorgsne matematikern och så fick han räkna på vilka kakor som gav bäst utväxling. Därefter fortsatte de mot godishyllan där han utvärderade allsköns färgad skit för att få fram det optimala sockerintaget. Vid chipshyllan höll han på att dö av skräck när en synnerligen vildögd dam höll fram en påse vickningschips och dipsås. ”300 gram av det här, dipmix och 2 liter cola. Räcker det för att få ihop 3000 kalorier på en kvart?”

I ett obevakat ögonblick befriade jag matematikern, tog hans plats och bad honom sticka och räkna integralkalkyler eller något annat som var för smalt för att dessa monster skulle notera det. Han tackade mig för mitt offer med π kramar och drog iväg.

En av de korpulenta tittade på mig. ”Hallå, vem är du? Var är matematikern?”

”Lambda upphöjt med Opus Dei är lika med Delta Force genom Carpe Diem”, sa jag.

Det verkade övertyga dem och så drog de vidare med mig. När vi nådde grönsaksavdelningen höll jag på att falla ihop och tog mig för huvudet, samtidigt som jag gnydde.

”Vad är det, räknenisse?”

”Kaloristrålningen från palsternackorna, den bränner sönder min hjärna. Det känns som om talet är oändligt stort.” De tittade på varandra, fyllde en korg med palsternackor och hotade butiksmedarbetaren med stryk om de inte fick fram fler palsternackor.

”Purjolöken”, ropade en av dem.

”19000 kalorier per 100 gram, men skit i den – satsa på rädisorna, varje krona ger er 200000 kalorier.”

”Morötter? Auberginer? Squash? Rotselleri? Paprika? Ingefära?” De skrek i munnen på varandra och jag hade fullt upp med att svara: ”250000 kalorier. Det där kan vara en miljon kalorier. Menar ni styck? Jag kan inte räkna på ett kilo, det blir så jädra stort tal. Kan någon hämta en svart tavla, det går inte att räkna ut en sådan storhet som kaloriantalet i kiwi utan krita och formler.”

”Dumpa chipsen och kakorna, vi måste få plats med fler grönsaker. Vad är en rödbeta värd i kalorier?”

”En låda jordnötsringar och 14 kilo godis av sliskigaste sort”, svarade jag.

När vi lämnade butiken skrattade de sig halvt fördärvade. För bara 359 kronor hade de, om mina kalkyler stämde, fått med sig 15 439 234 321 kalorier.

”Du har förtjänat din frihet, matematiker”, sa en av dem och lossade kedjan.

Jag tackade, gick och tittade bort mot butiken igen. Där stod den magsuraste delen av personalen och de såg inte glada ut (what’s new?).

”Du har inte ätit ostbågar på elva månader och nu har du vänt vår andra huvudmålgrupp från snacks- och kakhyllan”, sa en av kärringarna i kassan. ”Ta honom”, skrek en annan och så jagade de efter mig med samma energi som de brukade bemöta mig med när jag handlade.

Jag kunde, med andra ord, lugnt släntra därifrån utan minsta rädsla för att bli fångad.

Kickad ur skräpmatstruppen

Redan när jag såg dem i svalen kändes det fel. Det var förvisso samma tunga andetag hos dem, men inte den glada uppsynen.

”Fett med cred, kamrater”, sa jag och spände ut magen.

”Är det”, sa en av dem och tittade på mig med sorgsen blick. ”Menar du det verkligen, Anjo? Det där lät inte äkta fett, mer light.”

”Vad fan”, sa jag. ”Det är jag, kaptenen i Olskrokens skräpmatstrupp. Vad är det med er? Lightprodukter är som kryptonit för mig.”

”När åt du din senaste ostbåge? När svullade du i dig en pizza senast?”

Jag backade ett steg och tappade leendet, jag förstod vart det här var på väg att barka. ”Ni vill inte att jag är kapten längre för att jag inte vräkt i mig något av dessa under 2011? Är det så?”

De svarade inte, tittade ned i golvet och verkade obekväma. En kall vind svepte över mig. Det kunde inte vara sant.

”Ni vill att jag lämnar laget. Efter allt jag vräkt i mig för er, för oss? Efter att jag tagit många sena jobbkvällar som en ursäkt för att äta kebabpizza med vitlökssås och ersatt matlådan i kylen med en stor påse cheez doodles till middag? Efter alla år där jag försenat min egen lycka och satt lagets succé före min egen ska jag fotas för att jag bara hittat formen under några månader?”

”Vad har du i påsen”, sa en av dem och pekade på min ica-kasse. Jag ville inte svara cashewnötter, hårt bröd, yoghurt och ägg, men sa som det var.

”Inte ett vitt mjölkorn, inte ett”, muttrade en av dem och skakade på huvudet.

”För fan, grabbar”, sa jag. ”Kom ni ihåg när vi åt kebabpizza till lunch och sen calzone till middag och på det ostbågar till frukost dagen efter? Det var jag som hittade på det, jag är fortfarande jag. Jag har ätit chips och kebab och hamburgare i år.”

”Chips till middag?”

”Nej”, erkände jag. ”Bara vid festliga tillfällen.”

”Kebabsallader?”

”Oftast”, suckade jag och insåg förlusten som var i antågande.

”Hamburgare på McDonald’s eller Burger King?”

”Hemma”, svarade jag. ”Och aldrig med pommes frites, recepten var GI.”

”Förrädare”, sa en av dem och spottade mot mig, en seg råtta hängde med loskan.

”Ge mig en chans till, snälla. Jag är en av er”, sa jag.

De överlade och nickade sen.”Okej, du får göra testet”, sa en av dem och höll upp en telefonlur. ”Slå numret till Pizzeria Olympia.” Med en suck erkände jag att jag glömt det. Hatet lös ur deras ögon.

En av dem spelade upp en telefonsignal. ”Vilken pizzeria har den här ringsignalen?” Jag ryckte på axlarna och tittade in i ett gäng allt svartare blickar.

”Säg tre pizzerior i Lunden och vilket nummer som ciao-ciao har hos var och en av dem.” Förtvivlat lutade jag mig mot väggen och skakade på huvudet. ”Jag har inte en aning.”

”En sista chans”, väste en av dem. ”Vilka gramvikter på ostbågar har ICA Olskroken vanligen i lager?” När jag sa 70 och 130 gram fick jag en smäll på näsan. ”Det var påsvikten för 25 år sedan, din charlatan. Du är inte värdig oss”, skrek slagskämpen.

”Låt mig hänga med ändå”, sa jag. ”Ni känner väl igen mig, Sir Andy Snack, that’s me.”

De tittade på mig, petade i magen och såg vredgade ut när de korviga fingrarna inte försvann alltför långt in. ”Hur mycket har du tappat?”

”7-8 kilo”, sa jag. ”Men, det bara hände. Jag kan sy in chipspåsar i kläderna så att jag får rätt matchvikt. Kom igen.”

De skakade på huvudet, tryckte på hissknappen och knödde in sig i en alltför liten korg. ”Jävla sparris”, sa en av dem precis innan dörren slog igen, och han fick också sista ordet: ”…och tänk att dig har jag bjudit på cola när jag bara hade druckit två liter, svin.”

Hissen försvann och jag stod kvar. Mindre än jag varit på minst två år.

Jag har inte fått nåt på ett tag

Fan, vad jag saknar dig.
Våra vansinniga och lustfyllda lördagkvällar.
När jag begärde dig, krävde dig och fick dig.
Snabbt, hetsigt, kladdigt och så jävla förlösande varje gång.

Förspel?
Knappast, jag bara slet av dig dressen.
Slukade dig utan pardon.
Slickade i mig allt som var du.

Efteråt?
Det gick alltför snabbt och sen var du borta.
Jag var tillfredsställd.
Och nästan äcklad över den blinda hetsen.

Jag ville lämna dig.
Men, lusten kom tilbaka.
Begäret, det där jävla måste ha dig.
NU!!!!

I soffan.
På köksbordet.
I sängen.
I bilen.
Var som helst.
När som helst.
Begäret.
Och så kom du.
RITSCH!
Inget i vägen.
Pang på.

Jag sa nej till dig för två månader sen.
Vände dig ryggen.
Vi var bara lust, inte kärlek.
Jag förtjänar bättre.
Herregud, jag betalade för att få dig.
Och, det gjorde mig inte vacker.

Fast, när du försvann ville jag ropa:
VI SKITER I DET HÄR
och
KOM TILLBAKA, JAG MÅSTE HA DIG!!!
Jag höll tyst.
Jag håller tyst.
Trots att jag inte har fått nåt på hela året.

Jag saknar dig, men vi ses inte mer … såvida jag inte blir 80.

Hoppas du har det bra, älskade lilla ostbåge.

Två snutar försökte göra inbrott hos mig

… ja, det var synen som mötte mig efter jobbet idag. När jag anmärkte att det här kunde förklara den urusla uppklarningsprocenten på lägenhetsinbrott var jag nära att bli gripen och rådbråkad.

”Varför försöker ni ta er in i mitt hem”, sa jag när testosteronet hade återgått till en nivå mer lik bingo i Redbergsgården än på en after work i Tylösand.

”Är du Andreas Johansson”, sa en av konstaplarna. Han tittade på sin kollega och tog sen ett rejält tag i mina kinder. ”Tja, lite mjukt, men inte plufsigt, direkt.”

”Verkligen inte”, sa hans partner och beordrade mig att öppna jackan. Jag följde order och han petade några gånger i magen med batongen. ”Lite muffins, men långtifrån vad jag förväntade mig. Jag tror det här är en bedragare.”

”Men, vad fan”, sa jag. ”Det är klart att jag är jag, vänta lite.” Jag sträckte mig efter plånboken och fann mig stirrandes in i två laddade pistolers mynningar.

”Inga hastiga rörelser, tjabo”, sa Kling.

”Gör inget förhastat”, sa Klang.

”Min blodsockernivå är så låg att inte ens en huggorm kan fixa en limbo under den. Jag ska bara ta fram mitt leg.”

”Okej”, sa Kling. ”Men vi har dig på kornet.”

Jag sträckte över mitt körkort till Klang. Han tittade på det, tittade på mig, visade det för Kling, de tittade på mig, sen på varandra, sen på kortet igen, nickade och lämnade tillbaka det.

”Ursäkta att vi störde”, sa Kling. ”Du var anmäld saknad och vi misstänkte brott.”

”Saknad? Men, varför ringde, mejlade, besökte eller sms:ade min familj inte. Då hade jag ju svarat”, sa jag.

”Åh, det var inte din familj som ringde oss. Det var pizzabagaren runt hörnet och kebabköket vid Nobelplatsen. De trodde du var död.”

Snutarna gick. Jag låste upp och gick in. Med en suck slog jag mig ned i soffan. Visserligen skulle pizzerian och kebabhaket förkorta mitt liv om vi fortsatte att ses, men de skulle ta livet av mig med gott hjärta i alla fall. Ja, det var Pandoraboxar jag brukade bära hem, men so what? Var det ändå inte värt att stupa på detta slagfält, att med mina sista krafter viska: farväl, grymma värld, i Elysion har en kebabpizza lika många kalorier som selleri.

”Nej”, skrek jag och reste mig. Otroligt bestämt, faktiskt.

Jag kände hur underläppen började darra av den djupa insikt som sakta sjönk in, men mina tårar som tidigare varit vitlökssåsspetsade var nu bara rena tårar. Det var fint att vara saknad, men det fanns ingen väg tillbaka till det lågintensiva och högkalorihaltiga utnötningskriget i deras skyttegravar.

Med tårblänkande ögon gick jag fram till fönstret. Det regnade ostbågar ute och folk vände på paraplyerna för att fånga nederbörden. Jag fällde ner persiennerna och vände ryggen till.

Det blev afton och det blev natt den fjortonde dagen …