Så dör och föds lite till

Något dör, måndag eftermiddag är då det sker.

Jag, S och J ramlar halvt om halvt ut i solen. Fem timmar i ett konferensrum utan fönster och kontakt med den blå himlen är till ända. Jeansen har blivit väl intima med huden och den där lätta huvudvärken som gärna följer på överdosering av kaffe, vatten och lätt lunch samtidigt som man laddar från tårna och exploderar i kreativa presentationer gör sig påmind.

Det är slut. Det var vårens sista jättegrej. Ett möte på fredag, lite genomgång av filmmanus på måndag, uppsamlingsheat med det stora filmbolaget nästa vecka och en sommarlunch med en annan kund återstår, men det här var ändå punkten för vårens hårda slit. Nu är det göra ut och fixa klart som gäller. Sakta, sakta stannar tempot till, tittar sig omkring, kommer på att det är slutet av juni och bestämmer sig för att släntra fram för att njuta så mycket som möjligt.

Ett dussin arbetsdagar kvar. Därefter 4,5 veckor utan mejlkoll, möten, deadlines, buzzwords, koncept, röda trådar, automatkaffe, mer automatkaffe, ännu mer automatkaffe, en klocka som envisas med att störa mig i gryningen, paltkoma efter lunch, funderingar, brand expression guidelines, är det rätt tonalitet, korrektur, slutkorr, säljblad, filmmanus, annonser, kommunikationskoncept och så vidare.

Något föds i samma sekund som något annat dör, jag tror bestämt det är sommaren.

På den extremt flytande agendan: London och konsert med My Morning Jacket och Head and the Heart, Way out West, fotboll, ljumma kvällar, varma dagar, kall öl, vältempererat vin, grill (bjud in mig så ska jag fixa löjligt goda såser och salsor), besök i skärgården, besök på landet, långa promenader i Skatås med eller utan sällskap, gräsänder, kloka samtal, skratt, förälskelse (???), sova länge, sova sent, räkna stjärnor, förföras av solen, smådansa i regnet, Andra Långgatan, Linnéstaden, Paddington, Västra Långevattnet, minst en ny spännande bekantskap, ett med havet, grilsk på gymmet och skriva, skriva, skriva, skriva, skriva, skriva …

På sätt och vis har det varit sommar i själen sedan i april, men idag kände jag det när jag gick hem. Den är här nu. Vårens kamp är färdig, nu väntar sommarens återhämtning och upplevelsepåfyllning. Jag är lika förväntansfull som när jag var liten och skolklockan ringde ut för sista gången i juni för första gången i mitt liv och jag sprang mot tio veckor på landet.

Semestern kommer och de bästa fröknarna i hemtrakten ska dricka rosé med mig, jag ska grilla med PPP, dricka mer vin med JH och MA (nu är det efter midsommar), hänga med alla andra och göra det jag vill mest av allt – leva och bara skriva nästa kapitel i såväl bok som verklighet.

Något annat dör också, eller snarare raseras. Jag är på väg ut ur mitt sociala medier-fängelse. Stopp, jag tänker inte sluta twittra, facebooka eller blogga, jag gillar det, men jag känner mer och mer hur det förskjuts från en tillflyktsort till något jag gör som en andhämtningspaus – okej, bloggandet är dessutom helande.

Det blir fler ord i böckerna och mer svar på frågor till dig på andra sidan bordet än kommentarer om allt och inget i ämnen jag egentligen inte bryr mig om. Jag vill inte läsa dina statusuppdateringar och se dina incheckningar – jag vill sitta bredvid dig och kommentera allt eller bara njuta av att du är min vän.

Det är sommar och ju mer vi ses – desto bättre blir den, älskade du (och här är det okej för många att känna sig träffade, jag är inte exklusiv, bara förbålt trevlig och sugen på att le med dig).

Ytterligare något föds – ännu mer av min livslust.

Nä, men då kör vi väl då …