Etikett: snickarglädje

Transsexuella spikar och annat

Trottoargrå himmel. Tidigt på morgonen. Jag står på en halvfärdig altan med måttband, penna och ångest utkletad som sminket hos en nygråten clown. Det är uppföljaren till altanbygget – altanbygget del II.

Dagen inleds med bärande av två-tum-fyra. Sedan ska jag såga dem till lämpliga längder. Jag sågar till och ett illvrål hörs – från brädan. ”Bedöva oss”, säger en blek bräda i högen. Jag fattar ingenting, men hittar en kanyl i brorsans verktygsväska och därefter går det smärtfritt.

Brädorna är klara, rapporterar jag och får höra att de är reglar. När brorsan försvunnit säger en av reglarna att han egentligen vill vara en bräda. En annan tror sig vara född till planka. En ankarspik blandar sig i och hävdar att den ska byta kön till trallskruv.

Jag tar en kaffepaus!

Det går lättare idag. Antalet skador = 1. Jag råkar sticka mig på en skruv och får sedan fästa trall iförd ett rosa Hello Kitty-plåster. Tyvärr är Batmanplåstren slut, eftersom lillgrabben slår sig så ofta, säger hans (inte lika) ömma mor. Ludde, som fyller fem år idag, firar min närvaro genom att moona åt mig vid upprepade tillfällen. Känns skönt att ens slit uppskattas.

Jag måste dock erkänna att jag fann en sorts njutning i att sitta på altandäcket och skruva samtidigt som solen kollapsade och sakta föll bakom träden.

Visserligen är jag lite inne på att fåglarna i träden runt huset sjöng dick-head-dick-head, men det kan också ha varit kvitt-kvitt-kvitt.

Hur som helst. Jag har idag sågat rakt med millimeterprecision, burit några ton träbitar, sågat snett (med vett och vilja), spikat hundratals spikar, skruvat uppskattningsvis 450 trallskruvar, svettats, fått sågspån i ögonen och lärt mig skillnaden på sticksåg och plättlägg.

Det gick överhuvudtaget grymt idag. Enda problemet var att jag under en paus hävdade att Jesus var copywriter. Bröderna sa att han var timmerman. Jag sa att djävulens oäkte son möjligen var snickare, men att Guds son skulle vara en hantverkare – pyttsan. Han var naturligtvis skribent och historieberättare. Då sköt min lillebror mot mig med spikpistolen och storebrorsan kastade en yxa i min riktning.

Fast, sen fick vi spagetti med köttbullar och blev kompisar igen.

Och trallen har numera färre lösa skruvar än moi. Job done!!!

Rubanksluffaren

När jag var liten hängde det ibland små skyltar på dörrarna i svalarna på gården; bettlare förbjudes ringa.

Idag ringde som av en händelse en bettlare på min dörr. Det var en gammal man som bad om några spänn. I utbyte lovade han att fixa till mitt soffbord med sin rubank.

När han såg mitt, det ska sägas, ovanliga bord skrynklade han ihop det redan rätt fårade fejset.

– Ja, sa jag. Det är organiskt. Min bordsskiva är gjord av levande varelser. Det är performanceartister som Gulliver hittade i Lilleputtlandet.

– Jag är finsnickare, sa gubben. Men, det är ingen som bryr sig om det idag. Vi har blivit en nation av Timell- och Ernstlärjungar. Det finns plötsligt miljontals människor som vet hur ett hus byggs på 57 minuter inklusive rabiat långa reklampauser. Men, ingen av dem vet hur en rubank ser ut.

– Du har aldrig funderat på en tv-karriär, sa jag. TV4 har ju rätt låga krav, även om jag inte på något sätt vill ringakta dig.

Han antydde att han hade ett radioansikte, hade passerat zenit och helst ville hanka sig fram på lite planlöst rubankande i arbetar- och medelklasskvarter i Göteborg.

– Pastellfärger, plast och bambu? Vad är det för jävla skit. Ett hem ska ha en allmogesoffa, ett robust matbord med hederliga pinnstolar, en blåmålad sänggavel, en knarrande gungstol och sneda golv. Den här moderna skiten, fy fan. Skruvdragare? Spikpistoler? Det heter för fan hantverkare. Ögonmått idag är att kunna se skillnad på Roomservice och Simon & Thomas.

– Jag har ett vattenpass, sa jag. Jag köpte det i Vatikanen, så det är heligt vatten i det. Jag brukar lägga det på sjöar och få rätt riktning på ytan innan jag går på vatten.

Han nickade och menade att sådana verktyg knappt gjordes längre.

– Jag får dra vidare, sa han sen. Jag har inte mycket att göra, men tänker försöka i alla fall…

Jag stack till honom en hundring.

– Gå till Järnia, inte Hornbach, sa jag.

Han nickade, tog sin rubank och vandrade bort i den mörka natten. Ett spån lossnade från rubanken och fyllde för ett ögonblick min hall med gårdagens dofter. Sen slog teven på sig själv och jag hörde något om att nu börjar Let’s Dance. Någonstans ylade en coyote och kvällen kändes med ens helt värdelös.