Etikett: snickra

Jag hade blivit en så usel byggjobbare

Det slog mig, när jag gick till jobbet igår, att jag hade blivit en fullständigt bedrövlig byggjobbare.

Hade jag kört den där stora kranen hade jag bara suttit i min hytt och tittat bort över hustaken och tänkt vilken fantastisk utsikt det är härifrån och undrar vad som finns bortom horisonten. Sen hade förmannen vrålat om att jag skulle skeppa över de där betongblocken och så hade jag skruvat så att jag fick in P2 istället och fortsatt leka någon slags blandning av Konfucius, Buddha och Heidenstam samtidigt som jag åt korvmackor och drack o’boy från termosen.

Om jag hade pålat hade ingenting hänt, eftersom jag hatar att störa folk med oljud av så tråkig sort. Alternativt så hade jag pålat i reggaetakt och på så sätt givit förmannen rascha och araben på en gång.

Grävmaskinist? Jag gillar tanken att återuppleva barndomens sandlådeimperium, men jag har en fäbless för grävmaskiner på larvfötter och hade förmodligen ägnat hela dagen åt att borsta undan stenar, spik och annat trist som annars hade legat i vägen för de små larvfotstassarna.

Ansvarig för ritningarna? Låt oss kort konstatera att jag hade gjort vissa förbättringar och fiffat till det hela så att huset hade byggts mer à la Dr. Snuggles än Gert Wingårdh. Förmodligen hade stammar och annat mer sett ut som något professor Balthazar hade skapat efter att jag varit klar.

Borrare? Ja, om det räknas som att borra när man stänger av borren, sätter sig vid vattnet och lyssnar till gräsänder och skators dividerande om alltings varande så hade jag blivit en utsökt borrare, annars inte så bra.

Snickare? Slå försvarslösa spikar i huvudet med en hammare? Allvarligt talat – vem fan kan vara så jävla hjärtlös?

Målare då? Jag har just ägnat en dryg månad åt att explodera min fasad och släppa fram mig själv. Skulle jag kunna spackla över och täcka ett hus verkliga själ bakom en industriellt skapad kulör som ingår som standard vid köp? Nej, jag hade förstås bara stått där och manat fram husets chakra.

Elektriker? Jag är en rätt mysig kille, så jag hade nog satt in en massa små och käcka värmeljushållare istället. Glödlampor symboliserar en bra idé, men slöseri med energi. Jag tror inte att Shakespeare skrev sina sonetter i annat än ljus från en flämtande veke – ska det skrivas mer storartad litteratur måste vi släcka lamporna. Och, istället för bredbandsuttag hade jag installerat hållare för gåspennor och pergamentrullar. Jag misstänker dock att den satans förmannen hade blivit förbannad.

Platschef? Tja, det hade nog fungerat ett tag. Gubbarna och tjejerna hade gillat mig, men när det sen skulle inspekteras, då hade allt gått åt helvete, förstås:

Inspektör: Vad fan är det här? Var är mitt komplex i stål, glas, betong och de franska halvbalkongerna avsett som överprisad förvaringsplats för 465 familjer?

Jag: Det skedde lite modifieringar.

Inspektör: Du har inte byggt ett bostadsområde, du har byggt 465 trädkojor. Varför?

Jag: Jag kände för det. Det verkade rätt. Fåglar bor så och de når mycket högre än vi människor.

Inspektör: Idiot. Du får sparken.

Jag: Okej, sparka mig gärna till Barbapapas dal, där får man bygga som man vill.

Jag ska nog hålla mig långt borta från verktyg och annat. Eller?

 

Tala i snickartungor

Jag drog på mig blåbyxorna i morse och det sa bara pang av upphetsning – som det alltid gör när jag får på mig mina jobbarbrallor. Plötsligt talade jag i snickartungor:

Hanababala-tvåtumfyra-halleluja-bafalammafala-trall-lalalala-skruv-hallebalala.

Efter att ha hällt kallt vatten i ansiktet och mässat jag är copywriter, jag är copywriter sjönk pulsen och jag kunde fortsätta.

Jag kryddade med en reflexväst, stenhårda glasögon, byggarkepsen och dundrade ut till föräldrarna. Jag tror på fullt allvar att mamma nästan dog av skratt. Så här såg dagens outfit ut:

digger king
digger king

Hur som helst. När skratten dött ut vidtog ett otroligt grävande. Det ska byggas altan – och numera bygger jag altaner oftare än jag går på dejt, så naturligtvis var jag en centralfigur.

Mitt uppdrag var att gräva bort några tusen ton jord, så att vi kunde placera plintar i hålen. Det tog ett tag. Sen stoppade brorsan ned plintarna och förklarade att vi skulle fylla igen hålen igen.

Det som tog fyra timmar upp skyfflades ned på en nanosekund. Smärtan i mina nävar var inget mot den i mitt hjärta. Mina vackra hål var nu hål i min själ och igenfyllda på Hulta.

Men, det kommer att bli en bra altan och snart blev jag glad igen. Vägverket tittade nämligen förbi. De gillade min atletiska grävstil och ville ha mig som modell på alla framtida vägarbetsskyltar. Så, nästa gång ni ser ett vägarbete – då är det min muskellösa kropp som är avbildad. Den kommer för övrigt att tryckas i fyrfärg + en femte färg för att verkligen avbilda reflexvästen på bästa sätt…

Avslutningsvis. Jag fick en alldeles egen tumstock (jag ska hedra den, pappa) och så drog vi alla roliga vitsar som finns i byggbranschen:

  1. Tumstockar görs inte längre
  2. Kan du hämta ögonmåttet och synvinkeln?

Kul bransch. Hur som, nu är jag åter bakom skrivpulpeten och räknar kallt med blåsor i händerna i morgon. Vi bortskämda reklamare är inte vana vid hederligt grovarbete.

Transsexuella spikar och annat

Trottoargrå himmel. Tidigt på morgonen. Jag står på en halvfärdig altan med måttband, penna och ångest utkletad som sminket hos en nygråten clown. Det är uppföljaren till altanbygget – altanbygget del II.

Dagen inleds med bärande av två-tum-fyra. Sedan ska jag såga dem till lämpliga längder. Jag sågar till och ett illvrål hörs – från brädan. ”Bedöva oss”, säger en blek bräda i högen. Jag fattar ingenting, men hittar en kanyl i brorsans verktygsväska och därefter går det smärtfritt.

Brädorna är klara, rapporterar jag och får höra att de är reglar. När brorsan försvunnit säger en av reglarna att han egentligen vill vara en bräda. En annan tror sig vara född till planka. En ankarspik blandar sig i och hävdar att den ska byta kön till trallskruv.

Jag tar en kaffepaus!

Det går lättare idag. Antalet skador = 1. Jag råkar sticka mig på en skruv och får sedan fästa trall iförd ett rosa Hello Kitty-plåster. Tyvärr är Batmanplåstren slut, eftersom lillgrabben slår sig så ofta, säger hans (inte lika) ömma mor. Ludde, som fyller fem år idag, firar min närvaro genom att moona åt mig vid upprepade tillfällen. Känns skönt att ens slit uppskattas.

Jag måste dock erkänna att jag fann en sorts njutning i att sitta på altandäcket och skruva samtidigt som solen kollapsade och sakta föll bakom träden.

Visserligen är jag lite inne på att fåglarna i träden runt huset sjöng dick-head-dick-head, men det kan också ha varit kvitt-kvitt-kvitt.

Hur som helst. Jag har idag sågat rakt med millimeterprecision, burit några ton träbitar, sågat snett (med vett och vilja), spikat hundratals spikar, skruvat uppskattningsvis 450 trallskruvar, svettats, fått sågspån i ögonen och lärt mig skillnaden på sticksåg och plättlägg.

Det gick överhuvudtaget grymt idag. Enda problemet var att jag under en paus hävdade att Jesus var copywriter. Bröderna sa att han var timmerman. Jag sa att djävulens oäkte son möjligen var snickare, men att Guds son skulle vara en hantverkare – pyttsan. Han var naturligtvis skribent och historieberättare. Då sköt min lillebror mot mig med spikpistolen och storebrorsan kastade en yxa i min riktning.

Fast, sen fick vi spagetti med köttbullar och blev kompisar igen.

Och trallen har numera färre lösa skruvar än moi. Job done!!!