Poeten och det oromantiska snöfallet

Han ser ut som om vintern tog honom för länge sedan, fast den första snön nu faller. Leendet är lika trasigt som neonskylten på Eggers, några bokstäver saknas, andra lyser svagt. Hotellet utvecklar sitt ledsna tema. Dess adventsljusstakar stirrar tomt mot kvällen utanför. Det är måndag i januari, de sista dagarna innan deras ljus släcks. Drottningtorget är ett allt annat än kungligt torg som verkar ha huvudvärk i dag. Dess gatlampor lyser inte mer än de måste och det är tyst.

Mannen rotar planlöst i papperskorgarna. Ingen var ute i natt, ingen söndagsfest har lämnat spår som kan panta honom lite närmare en flaska till. Han går, stegen så korta och marknära, närmast hasande, över kullerstenar så kalla att till och med slasket ryser.

Vagnen rullar in, överfull redan innan den var försenad. En grå massa människor blir desperat. Alla måste med. Det är ändå två minuter till nästa vagn passerar. Det finns ingen plats. Alla SKALL med. Två minuter. En livstid. Ett krig att vinna. Vagnen efter kommer i kapp och står förvånat halvtom kvar när dess kusin suckar iväg, bågnande.

Jag tar en buss med rum att andas och går av innan 60-stackaren suckande ställs inför en jobbig uppförsbacke i sitt liv. Spåren av förskräckta cykeldäcks irrfärder löper längs Norra Gubberogatan. Cykeldäcken och jag längtar till en sommar så svår att tro på när snön blandas med regn i en koalitionsregering som kommer till makten varje år trots att ingen röstat på den. Till och med vintern är korrupt i den här staden.

Motorvägens längtan rör sig långsamt; rött mot norr, blekgult mot söder. För många sirener för att det ska vara bra stör rusningens lugna lunk och målar himlen olycksbådande blixtblå.

Fotspåren på parkeringen leder inte mot äventyr och fantastiska världar, kanske mot en tv-middag? Jag släntrar över en gräsmatta, ett slarvigt snösiktat täcke från en slarvig vinterbagare pryder den. Det är inte direkt en Disneyvinter som intagit Olskroken.

Innanför ytterdörren väntar reklamen. Livsmedelsbutikernas rop om billig mat och fyll lunchlådan är invirade i och tystade av nyårslöftesbrytande rabatter på snabbmat hos Subway och Max.

Lågenergilampan lyser upp i takt med mig. Av med skorna, av med jeansen, sköna tröjan på. Jag hänger en påse på dörren så att jag ska minnas morgondagens lunch.

PLING! Palsternackssoppa av varmare sort till en frusen poet. KRAS! En knäckemacka till en seg berättare. MMM! En sista kopp kaffe till en författare som kommit hem i snöfall.

Jag tittar ut genom fönstret. Det vita är redan på väg att regna sönder. Snacka om att det är januari i Göteborg. Min roman får föra mig någon annanstans i kväll.

Iskallt

Jag vandrar i ett sommarregn sjöng isbjörnen i hörnet vid Polhemsplatsen. Jag slängde, trots låtvalet och den uppenbara förvirringen kring väderleken, några spänn i hans hatt. Han nickade och lade undan gitarren. Jag visste vad som skulle komma nu, världens sämsta ståupp – till och med sämre än Måns Möller.

”Bear with me”, sa isbjörnen.

Givet dess rykte och storlek skrattade jag och tömde plånbokens innehåll i hatten.

Jag fortsatte, korsade gator där snön blivit torrmodd, och kom fram till jobbet kl. 7.20. Dörren hade frusit. Fantastiskt. Där stod jag på Vallgatan och kom just ingenstans.

Några timmar senare blev dagen lustig. Vi spelade in reklam på TMP och plötsligt försvann Janne och kom tillbaka i helt nya kläder. Jag blev något konfys, men tänkte att radiofolk är kanske sådana. Sen förstod jag att det var tvillingbrorsan.

På väg tillbaka till kontoret varnades det för snöras och istappar lite överallt. Förutom i hörnet Korsgatan-Vallgatan. Där varnades det något mer dramatiskt för takras.

En snögubbe blev utslängd från Apoteket Shop.

”Det här är ingen värmestuga och vi har inget mot en förfrusen snorre, din perverse jävel”, sa en icke-privatiserad farmaceut och knuffade bort snögubben. Lite onödigt hårt, för övrigt, eftersom han trillade och gick i tre bitar.

”Nu får jag önska mig något”, sa gatans tiggare och pekade på snögubben. Tiggaren stängde ögonen och i nästa ögonblick hade han en trumpet i näven. Ingen på gatan kunde undgå att himla med ögonen och därefter rusa vidare.

Ja, alla utom jag då. Jag knäböjde vid snögubben och tröstade den. Moroten hade ramlat ut och långsamt rann livet ur gubben mot den värmeslingeförsedda trottoaren.

”Jag ser gröna löv och en sommaräng”, sa snögubben.

”Det är himlen. Du är fri”, sa jag.

”Himlen? Möjligen för dig. Min himmel är lite mer Jukkasjärvi än Bretagne”, sa snögubben. ”Hell, here I come.”

Och han var borta. Jag gurade igen ögonen och gick därifrån.

Fem timmar senare lämnade jag jobbet för en snabb matbit hemma, innan jag nu ska starta nattskiftet. Självklart hann jag med att kapa en lastbil med grus och såg till att alla isblock i Säveån blev halkfria. Jag hatar att se gräsänder dratta på ändan, så det var det minsta jag kunde göra.

Nu. Copy this. Copy that. Nine days and counting.

Snöbilder

Fredag 06.02. Tuppen sover under sitt duntäcke. Den enda galningen är jag. På väg till jobbet. Fast, längre ned på gatan står han, den gamle mannen. Utanför hans port är snön borta och han skrapar nu rent allt som ligger innanför tomtgränsen. Överallt annars är det snödrivor, men inte där inte. Hoppas hans Brf uppskattar honom. Det är vackert att se honom.

Fredag 23.00. Jag och Konrad släntrar ut från Bishops Arms. Det snöar. Det är kallt. En man kommer gående dragandes på en snowracer där dottern sitter och ler lyckligt. Att åka så på Västra Hamngatan, det görs inte varje dag. Grattis till OS-silvret, säger mannen på bruten svenska. Det är väldigt vackert, allting.

Okej, vintern är härmed ursäktad. Fast, håll igen lite nu. Jag glömde ett par saker på jobbet och måste ut.

Snö

Ibland undrar jag
Finns det något varmare än snö?

När den faller
Väcks livslusten

Stan blir harmonisk
Orkar inte bråka

Bilar glider fram
Tyst, för att inte störa

Allt saktar in
Inte ens hetsen är sig lik

Levande ljus
Flammar stolt

Dagen är löjligt kort
Men snön smälter mörkret

Julen knackar på
I rätt kulörer

Och jag packar bort
Året som gått

Borstar bort allt det grå
Gör plats för snön

Smälter en flinga
På tungan

Låter vår, sommar, höst
Bli minnen att bevara

Och jag är 31 år yngre
Fast utan overall

Lapplisorna är snögubbar
Trafikljusen snölyktor

Det som var svart
Drunknar i det vita

Snart en stilla natt
Så full av liv

Och en tanke till dig
Som inte skrattar i jul

Jag önskar
Att snön värmer din själ

Snöflingor

Kallt. Handskarna ligger kvar på jobbet, men jag lyckas ändå hitta någon slags värme.

Fan vad jag saknar din copy, sa han igår kväll. Det var välbehövliga ord, för det är en sån där vecka. Inte hoppa-i-brunnen, men det har varit som att cykla naken och inse att om jag väljer fel väg hamnar jag bland brännässlorna.

Så, vägen är vald och det bränns inte än. Det känns mest förvirrat och märkligt. Overkligt.

Det snöar ute. Bara lite lätt. En man sjunger om Scarborough Fair i den – för en gångs skull – icke-pissluktande tunneln som förbinder Nordstan och Centralen. På stationen får en tjock man närmast office rage när han ska köpa biljetter i automaten. Jag slår ett nummer, chockar ännu en människa – och hon är ändå inte så lättchockad, tvärtom.

Sen, när jag släntrar nedför döda Friggagatan, är skallen full. Grubbel, funderingar, plus och minus, hey ho let’s go, hur, varför, boszhe moi…

Snöflingorna är små, elaka och kalla. Värmen från igår finns kvar. Ett erkännande som gör gott. Även om jag redan visste, förstås.