Dagens glada bloggpost inställd p.g.a. bråk

Jag vet att man som gentleman inte ska slå en kvinna, men jag tänker göra ett undantag för dig, Moder Natur. Inte nog med att du och din crackrökande hantlangare Kung Bore har sysslat med wedgies från november till slutet av mars, nu kommer nästa sköna överraskning:

Tack vare vintern och det rejäla snötäcket kan vi räkna med en ovanligt kraftig fästingpopulation den här sommaren.

Nä, men tack för absolut ingenting, Moder Natur. Jag hade tänkt att låta dig vara i fred och förlåta vintern. Barnen tindrade visst, enligt samma föräldrar som hela vintern svurit över VAB, förkylningar och blöta kläder, och om vintern är okej för barnen, så är den okej för mig.

Våren avslöjar dessutom alla hundägare som äckliga ögontjänare i takt med att kvarlämnade Fidohögar tittar fram, vilket hade fått mig att bestämma att jag absolut skulle låta udda vara jämnt, men nu ligger du risigt till.

Efter fem månader av frostskador och halka ska vi inte kunna ha picknick med mindre än att efteråt räddhågset undersöka om det sitter små blodsugare på allt från tår till scrotum.

”Farbror Anjo, vad blir det för spännande matsäck på dagens picknick?”

”Åh, min kära systerdotter, det blir surdegsbaguetter med ekologisk skinka, jordgubbssaft och som dessert lite borrelia”

”Men, jag ville ju ha TBE … buuu-huuu … det här är världens sämsta picknick.”

”Förlåt. Farbror ska rulla sig i gräset, så ska vi nog hitta lite TBE till dig, kära barn.”

Fantastiskt. Våren innebär att vi i den här staden har trutkonserter dygnet runt. Dessa fåglar är gigantiska, sitter ofta med en cigg i näbben på diverse centrala platser och väser fram frågor som: ”Ska du verkligen ha hela din lunch?” De skiter blankt i den lokala ordningsstadgan, men är lustigt nog fredade av en annan lokal stadga och givet att vi bor i Göteborg har de förstås mutat någon.

För oss i den här staden är då räddningen ställen som Slottsskogen, Skatås och Botaniska. Men, varför ge oss den lilla glädjen? Varför tacka oss för att vi hackat oss igenom vintern?

Har du några fler sköna saker i din lattjolajbanslåda?

Har getingarna sovit gott, men vaknat på fel sida i extrema nummer och bestämt sig för att ge igen för senast?

Har snögubbarna levt i välmåga så länge att de inte smälter i sommar utan tvärtom tar alla sköna platser på uteserveringarna?

Har måhända underjordens råttor kunnat äta sig så feta under snöns skyddande tak att de nu inte kan trycka sig genom avloppsrören utan istället ringer på dörren, trycker upp en mot väggen och säger: ”Rester? Glöm det, nu lagar du fattiga riddare till mig och mina 14000 kusiner?”

Vi kan väl diskutera saken, Moder Natur. Bara du och jag. Vad sägs om att ses på en neutral plats där varken du eller jag hör hemma, exempelvis Nordstadstorget?

 

Det var inte meningen att döda snögubben

Det är otroligt kallt i Sverige. Och precis som vanligt ser man då spårvagnar i toppluvor, gäng av kajor som står vid motorvägarna och liftar söderut med halvskumma långtradarchaffisar – och inte minst ett större antal stillastående X2000-tåg.

Olyckligtvis är mitt hjärta ytterst varmt även i polarkyla och det ledde till min dödsdom idag.

Jag mötte en snögubbe på vägen hem. Han stod vid den försvunna bensinmacken runt hörnet från mi casa. Han huttrade och pratade på ett sätt som inte är typiskt för snögubbar: ”Åh fytte fan vad kallt. Jesus, mina kulor är is rätt igenom.”

Så, jag bjöd hem honom så att han kunde värma sig. Han satte sig i fåtöljen vid fönstret i vardagsrummet och jag gjorde varm choklad, vispade vispgrädde och lade upp ett fat med delikata pepparkakor. När jag kom ut i rummet var han borta. Allt som återstod var en stor vattenpöl på golvet, ett par svarta knappar, en rätt uppblött morot och en skamfilad hatt.

”Aj, fan”, sa jag och ringde 112 för att rapportera olyckan.

De skickade ett gäng poliser som släpade ut mig till en mobil rättegångssal för en summarisk rättegång. Den var inhyst i en glassbil och såväl domare som nämndemän var militanta snögubbar.

De dömde mig, efter sju sekunders överläggningar, till döden för ogenomtänkt mord. Jag skulle föras ut och arkebuseras genom att Sveriges basebollelit skulle kasta snöbollar på mig till dess att livet lämnade min kropp.

Lustigt nog hade redan en grupp som protesterade mot dödsstraffet samlats utanför. De hade tänt snölyktor och sjöng We shall overcome. Och eftersom Birgit Friggebo inte var närvarande verkade låten träffa rätt, eller så kom rätten bara för nära de värmande snölyktorna, för de smälte lite lagom och släppte mig fri.

Jag fick dock dyrt och heligt lova att aldrig mer invitera snögubbar på varm choklad. Däremot var det okej att äta sill med jultomten, ge påskharen morötter (dock ej den stupade snögubbens, den skulle begravas under hedersbetygelser) och umgås osminkad med fågelskrämmor strax innan vårsådden.

Efter att ha förlänats denna nåd gick jag hem och önskade att jag snart skulle repa mig från helgens ont och därefter kunna stå i en vacker flickas kök och smälta likt snögubben när flickan bjöd på den första av oändligt många muggar het choklad med vispgrädde. Fast, inte så att jag blötte ner hennes golv, utan bara så att hon log så att solen liksom aldrig gick i moln.