Minnesluckor

Jag gjorde allt för att komma ihåg allt.

Dokumenterade vartenda steg på Facebook, checkade in överallt. En snitslad bana som beskrev mitt liv in i minsta detalj.

Jag twittrade om allt från världsomvälvande saker till icke-händelser under oväsentliga promenader.

Mitt instagramkonto flödade över av nedslag i min verklighet.

Bloggen skrev ut hela min existens för alla att se.

Det fanns inget i övrigt att önska.

Jag hade kartlagt, rapporterat och förevigat allt. Det fanns där, i molnet, på nätet, några klick bort var jag än var.

Där var allt i tryggt förvar: bilderna på allt som hänt, namnen på människorna jag mötte och händelserna jag annars skulle glömma bort.

Plötsligt stod jag där en dag, utan uppkoppling.

Och jag hade jag inga minnesbilder alls.

När jag blev en avfälling i den avföljdes ögon

NN: ”Såg du mina tweets från konferensen i morse?”

jag: ”Eh, nej.”

NN: ”#wowvacoolt?”

jag: ”Jag dolde den hashtaggen rätt tidigt, faktiskt. Kändes helt meningslöst att 45 personer refererade samma konferens i mitt flöde. Hade jag velat veta, då hade jag varit där.”

NN: ”Men, såg du inte mina tankar inför?”

jag: ”Alltså, jag följer faktiskt inte dig på twitter längre. Jag insåg att jag inte läst några av dina 14000 senaste tweets och då fanns det ingen mening.”

NN: ”Jag trodde vi var vänner …”

jag: ”Vänskap är inte en direkt följd av att man då och då läser upp till 140 tecken om allt mellan himmel och jord.”

NN: ”Men, vi är fortfarande vänner på Facebook i alla fall.”

jag: ”Ehh, jag tog faktiskt bort dig igår. Jag är rätt personlig där och inser att det bör stanna i mer privata kretsar. Vi har aldrig träffats och har som mest snackat i några DM på twitter.”

NN: ”Det här är tufft för mig, hörru. Jag känner mig ratad.”

jag: ”Ta det inte personligt. Jag har avföljt runt 80% av dem jag följde eller listade som vänner.”

NN: ”Fan, vad drygt, men jag är storsint nu. Nåja, vi kan väl alltid hålla kontakten via instagram, antar jag.”

jag: ”Du vet, jag tog bort dig därifrån också. Dina bilder på när du åt dagens lunch i dagens outfit och överdoserade med hashtaggar för att få maximalt antalt likes kändes inte som om det berörde mig.”

NN: ”Jag vet inte vad jag ska säga … jo, förresten. Dina tweets om fotboll tilltalar inte alla.”

jag: ”Du behöver inte följa mig.”

NN: ”Ha! Där avföljde jag dig. Rätt ska vara rätt.”

jag: ”Men, jösses … du behöver inte göra en stor affär av det. Jag har tappat några hundra följare, men det spelar ingen roll. Jag läser de jag vill läsa, oavsett om de läser mig eller ej.”

NN: ”Och där blockade jag dig på Facebook.”

jag: ”Men, jag har ju tagit bort dig. Varför bryr du dig så? Vad spelar det för roll? Du har tusentals kontakter, odlar du alla dem?”

NN: ”Skjut inte över det här på mig, din fascist. Och det här med alla dina bebisbilder på Instagram. Vem bryr sig?”

jag: ”De som bryr sig, de bryr sig. Jag lägger inte energi på att fundera på det.”

NN: ”Då var det hej då med dig på Instagram. Glöm att du får tillgång till mina bilder.”

jag: ”Det är okej, som sagt. Jag har bara 24 timmar om dygnet och enkom mitt RSS-flöde spränger alla tidsramar.”

NN: ”Fast, jag behåller dig på Linkedin. Vi kanske kan jobba ihop någon gång.”

jag: ”Jag funderar på att lägga ned Linkedin, känns rätt meningslöst för mig.

NN: ”Varför hatar du mig?”

jag: ”Jag kopplar ned nu.”

NN: ”Ditt jävla as!”

[Klick!]

 

Dags att hänga DJ:n

Allt börjar med en lätt drog – en hashtag. Sedan blir det värre. Du söker dagliga RT-fixar, tror att du tänt av, blivit ren, men så får du några mentions och allt börjar igen. Alex Schulman är inne på det i en föreställning, Göteborgs-Postens Mattias Balkander skrev en klok krönika i ärendet. Jag har raljerat kring det för många gånger.

… och trillat dit igen.

Jag har, gång på gång, fastnat i ett studsbollsbeteende där jag hoppar fram och tillbaka mellan det oväsentliga. Jag har läst tusentals kommentarer, tjuvtittat på debatter, förargat och förfasat mig, gått med i en ny Facebookgrupp, suckat över dess magsyra, gillat, kommenterat, accepterat vänförfrågningar, följt ännu fler, följt de som betyder något …

… men som inte säger något till mig om mitt liv!

Det är lite så. Jag återupptäcker varje dag det som betyder något och som jag saknade så länge. Och jag ser att twitter ofta är ett bländverk, upplever facebook som en stimmig krog, ser diashowen jag redan glömt på instagram och hur RSS-flödet är ett stökigt rum utan struktur.

Jag älskar Teresia. Jag älskar vår ofödda Svea. Jag älskar min familj. Jag älskar mina vänner. Jag älskar IFK Göteborg. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar mitt skrivande. Jag älskar min blogg. Jag älskar min bok. Jag älskar promenaderna med anteckningsblocket i näven. Jag älskar så mycket.

Det förra stycket är livet. Det jag inledde texten med är mina tidsfördriv, det flugpapper jag kamikazeflyger in i alldeles för ofta; spindelnätet som är så vackert när det plåtas i solljus, men som också är en kladdig och trasslig död.

Jag tänker inte stänga av. Det är patetiskt att lufta sådana tankar. Jag gillar mina tidsfördriv, men jag älskar inte dem, inte några av dem.

Däremot måste jag klippa ned det vildvuxna. Rensa bort allt och alla jag faktiskt inte vill eller orkar lyssna på. Sortera bort de som predikar en lögn jag inte tror på. Välja att inte nästla in mig i skeenden som inte är ämnade att beröra mig.

Det är dags att hänga DJ:n, den som inte säger något till mig om mitt liv.

Jag blir far snart. Att lägga min hand på min älskades mage och känna vår bebis sparka är fantastiskt. Jag älskar dem båda två, mina vackra tjejer.

På söndag börjar Allsvenskan. Det är en plågsam kärlek, men jag älskar IFK Göteborg intensivt. Att snöra på mig halsduken, dra efter andan och bara säga till spegeln: Kom igen gubba’, kom igen för fan! Jag älskar känslan och gemenskapen bland vännerna på läktarna.

Senare samma kväll träffar jag hela familjen och kusiner och kusinbarn och fastrar och farbroder och så vidare. Det är en ynnest att se de som kämpat och besegrat smärta; att träffa kusinen som fått en njure av sin syster så att alla ska kunna leva vidare. Mina syskon, mina föräldrar, alla är med. Jag älskar oss.

I väskan ligger datorn, anteckningsboken, pennskrinet. I huvudet tränger berättelserna fram. Det kliar i fingrarna. Jag älskar lusten som ökar exponentiellt i mig igen. Det nya jobbet är en energikick, en härlig efterföljare till det gamla och älskade. Jag älskar skrivandet, både det som måste tidrapporteras och det som flödar när som helst.

Jag älskar så mycket, och jag vägrar låta sociala medier stoppa mig från att älska obegränsat. I takt med att livet taktat upp har betydelsen av att vara överallt minskat. En stor del av närvaron har irriterat, pacificerat och passiviserat mig. Twitter var en bra samtalsterapeut, nu är stället ofta en irländsk julafton. Mängden ränksmiderier på 140 tecken är makalös ibland, lättstöttheten frapperande. Facebook var en grym källa, nu är den mest en för bra dammsugare som tar åt sig för mycket av allt. Instagram var en schyst andningspaus, nu är den mest en överdos av allt och ingenting. Alla likes, tummar, mentions, RT:s, kommentarer var en salva när jag behövde stöttas, nu är de allt oftare ett klipulver.

Undantaget är kommentarerna som verkligen betyder något – de som skrivs från hjärtat, oavsett var och hur de skrivs. Men, när jag inte själv närvarar och är den jag är, hur ska jag då få folk att läsa, tycka och fundera kring det? Jag blir för ofta för ogenomtänkt, kommentarer för att markera min närvaro – fast, jag egentligen är bedövat frånvarande. Det blir bara ett tidsfördriv, meningslösheter staplade på varandra för att pinka ett revir jag lämnat för många kyssar och skratt sedan.

Det är dags att hänga DJ:n.

Och det är härmed gjort. Jag har gått löst på allt vad twitter, facebook, instagram och rss-flöden heter – tagit bort så oerhört många saker jag tittat på för ofta, utan att egentligen se något.

Resultatet? Istället för att klicka bort allt på grund av överbelastning kan jag ta in det jag verkligen vill hinna med, eftersom det är bra saker som sägs av kloka personer. Jag känner att jag i och med det slutar stjäla tid från det jag älskar, vilket är precis rätt.

Om du är en av dem som försvunnit det: ta det inte personligt. Jag har obegränsat med kärlek, men begränsat med tid. För att ta till en klyscha: det är inte du, det är jag.

Vem vet? Vi kanske syns där jag älskar och alltid är istället.

 

 

När modemet bråkade i min hjärna

Jag installerade höghastighetsmodemet i min hjärna för ett tag sedan. Det var fantastiskt. Plötsligt kunde jag sköta allt på direkten. Jag kopplade upp mig, läste mejl, twittrade, facebookade, visste vad kreti och pleti gjorde här och där när som helst – och visste till och med vilka okända storheter som gillade eller inte gillade det. Jag hade koll på allt som hände, såg de senaste klippen på min inre biograf, googlade och wikipediade för jämnan. Jag var allvetande, omnipotent, uppdaterad.

… och smärtan i huvudet tilltog.

Teknikern/doktorn gjorde alla möjliga tester på modemet, inget fel på det. Sedan gjorde de fler diagnostiska undersökningar och kom fram till att jag behövde en högre hastighet.

Näthatet hade vuxit sig starkare och mer utbrett, missunnsamheten och grälvilligheten hade vuxit exponentiellt, sa teknikern/doktorn. Smärtan kom av att det nu var så mycket skräp i mitt flöde att det tog över signalen som skickades ut från modemet och läckte ut i min själ. Det fanns mycket nätkärlek också, men de inläggen var svagare och inte lika uppmärksammade. Hade bara de fått samma uppskattning hade vi fått balans i signalen, sa teknikern/doktorn.

Behöll jag hastigheten skulle det tråkiga sippra ut allt mer och ta över min själ, som en cancer, en uppgivenhetens cancer som fick mig att antingen bli en av de som hatade hatarna eller helt enkelt slutade bry mig. Den enda lösningen var ökad hastighet, mer data, fler inlägg, ökad exponering. Skiten skulle inte försvinna, men den skulle flyga ut så snabbt och vara uppblandad med så mycket väsentligheter och oväsentligheter att den aldrig skulle hinna få fäste. Teknikern/doktorn verkade nöjd med lösningen. Det fanns förstås en baksida. De behövde mer kräm för att driva modemet och den kunde de bara få genom att ta minneskapacitet från min hjärna.

Jag tittade på honom. Skulle jag riskera att tappa det oinramade från barndomen? Var det värt att förlora bilden av lupindalar, sommarvägar med grässträngar, ishackandet och letandet efter diamanter (kvarts) i Björkekärr under tidigt åttiotal? Kunde möjligheten att lära, se, hänga med på nätet och uppleva mer slå ut den förnimmelse som kopplade doften av våren med en kavalkad av leenden inom mig? Kärleksminnena och förlustsmärtan? Lyckan som vuxit för varje steg jag tagit de senaste åren? Tänk om det försvann?

Å andra sidan. Med mer hastighet kunde jag alltid veta hur Benins flagga såg ut när jag var på en picknick. När jag promenerade i Skatås var det möjligt att veta vad klasskamraten som jag inte sett sedan 1988 gjorde och att det gillades av vår gamle granne som jag inte sett sedan 1989, men som jag vet har två barn, är skild, bor i Halland och har tappat allt hår. Jag kunde alltid glida iväg från tråkiga samtal med familj, vänner, kollegor och kunder för att klicka bort de senaste 498 olästa meddelandena i mitt rss-flöde – och samtidigt lägga till ett bra gäng nya bloggar att (inte) följa.

”Ta bort modemet”, sa jag. ”Ta bort det.”

Teknikern/doktorn sa att jag vred tillbaka klockan en massa megabyte och att jag missade extremt mycket.

”Ta bort modemet”, sa jag.

Efter operationen gick jag ut i skogen. Jag tog fram telefonen och tittade på den. Två pinnar, taskig mottagning. Jag var bortkopplad, men öppen på ett annat sätt helt plötsligt. Jag var inte ständigt närvarande, men min röst växte inom mig. Orden fick ett högre värde när de inte alltid kunde slösas på dumheter eller vrålas i det ljudisolerade och ekolösa skrikandets krater där alldeles för många redan gapade. Kanske hördes jag inte av lika många längre, men de som såg, läste och förstod det som skulle skrivas från och med nu skulle ta in mig hela vägen.

Jag har aldrig mått bättre.

Varsel inom sociala medier

Göteborg (TT)

En tidigare tungt belastad sociala medier-människa, den 40-årige Andreas Johansson, har i dag varslat en stor del av sina kontakter på Google+, twitter och Facebook om uppsägning.

”Jag har helt enkelt samlat på mig ett så stort och vitt kontaktnät att det inte går att hålla ihop det. Ibland känns det som om jag är en spindel som väver lite här, sen lite där och plötsligt inser jag att jag spunnit iväg åt en massa olika håll. Det tillför varken mig eller mina kontakter någon som helst form av kvalitet.”

Exakt hur många av kontakterna som får söka sig om efter nya nätverk vill inte Andreas Johansson svara på. ”Förhandlingarna med bland annat mig själv fortgår och det är en del beslut som ska fattas. När jag vet mer så kommer det att märkas. En del försvinner, men det kan tillkomma nya också så det totala slutantalet är okänt. Dessutom finns det olika typer av kontakter, så det är inte det exakta antalet som betyder något utan hur de påverkar verksamheten.”

Han menar att agerandet att vara för involverad, insyltad och inbegripen i alla möjliga slags konversationer med allt och alla har stört hans egentliga kärnverksamhet – skrivandet.

”Det har blivit en alltför påfrestande tidstjuv för mig och jag har inte kunnat fokusera tillräckligt på den verksamhet där jag verkligen känner att jag har en givande produktion och får en ständigt utvecklande feedback från nätverket. Följden är att jag misskött det som jag verkligen vurmar för, till förmån för en slags försenande och dvalliknande rundgångspromenad i såväl cirklar som snåriga hashtaggsnår. Jag har ersatt viktiga ord med tomhet och låtit genomtänkta saker förbli skisser till förmån för pladder. Det är något som min styrelse starkt fördömer och därför har jag fått order om att ändra på det, vilket gläder mig.”

Det var under helgen, när han dolde ett stort antal hashtaggar i preventivt syfte inför Almedalsveckan som Johansson fattade beslutet. ”Jag insåg slutligen det patetiska att ha ett stort antal medlemmar i ett nätverk för att sedan aktivt kapa av kontakten med många av dem. Följden är att jag nu gör en ostrategisk, men ytterst känslosam översyn av nätverksstrukturen och istället för kvantitet satsar på det som känns rätt för mig och som antingen berör mig personligen eller inom mitt verkligt älskade område – skrivandet.”

Han tror inte att verksamheten skadas av förändringarna. ”Absolut inte. Min kärnverksamhet är det berättande skrivandet och med de här förändringarna får jag mer tid och kraft till det. Jag uppskattar att det här paradigmskiftet kan öka frekvensen i min blogg med flera hundra procent, jämfört med de senaste månadernas produktionsstopp.”

När förändringarna är helt genomförda kan han inte svara på, men pekar på att hösten rymmer flera stora skrivarprojekt varför ”det mesta bör hända under juli månad”.

Scener ur ett sociala medier-äktenskap

T: Har du morgontidningen? Jag vill läsa sporten.

P: Senare. Jag håller på med kulturen nu.

T: Fan, vi måste skaffa en iPad till och ett extra abonnemang, det här går inte. På papperstiden kunde man fan få läsa avisen utan tvillingabonnemang.

P: Ta en kopp chai latte, en skiva surdegsbröd med korv – egenstoppad förstås – och slappna av. Jag mätte din vilopuls med min nya app i natt och den ser inte bra ut.

T: Du gjorde vad, sa du? Kollar du mig under natten?

Här nickar P till svar.

P: Jag kollade ditt kolesterol också. En väldigt bra app för det.

T: Vad fan. Har jag inget privatliv längre? När gick du med i Gestapo?

PLING! Ett ljud hörs och T sträcker sig mot sin telefon och läser. T ser allt argare ut.

T: Nämen, oj. Skrev du just att du äter frulle med ’en idiot och en något smartare marmeladmacka’ på twitter med hashtaggen #marriagesucks?

P: Du facerapade mig när jag duschade igår. Statusen – om det låter som om jag onanerar när jag sjunger i duschen, så är det en bra gissning – den gick hem på kontoret må jag säga. Kul när VD undrade vad fan jag pysslar med. Och att du tryckte gilla på statusen, vad fan var det?

PLING! P sträcker sig mot sin telefon och ser ilsken ut.

P: Vad fan? Avföljde, blockade och rapporterade du precis mig för spam till twitter.com?

PLING! T sträcker sig mot sin telefon och skrattar till, men det är ett ilsket skratt.

T: Lade du just ut en bild på mitt kön på instagram med bildtexten Bermudas triangel?

PLING! P suckar efter att ha läst den senaste uppdateringen på sin telefon.

P: Så, du har ändrat din relationsstatus till It’s complicated. Två kan spela det spelet.

PLING! T ser förbannad ut efter att ha gluttat på skärmen. Samtidigt ringer T:s telefon. Med en bekymrad min svarar T.

T: Ja, hallå, pappa. Nej, jag har inte skiljt mig. Det är P som fått ADHD. Vissa är för tjockskalliga för att släppas i närheten av trådlösa bredband. Va? Har P bloggat om livet som singel och hur det ska raggas vilt? Och söker P både nya karriärmöjligheter och en dejt på Linkedin? Jag ringer tillbaka.

T lägger på och stirrar på P.

T: Nu ska vi ha ett samtal AFK, IRL, analogt som bara fan.

P: Tut-tut-tut-tut … oj, det är visst upptaget. Skicka ett mejl, va?

T skriver för glatta livet och lägger sedan ifrån sig telefonen.

T: Läs nu, för fan.

P: Jag har aktiverat spamfiltret.

P suckar, reser sig och lämnar bordet. T tar snabbt över iPaden och bläddrar ivrigt.

T: Sporten, sporten, sporten, segern är min … vad nu?

P kommer tillbaka till rummet och sträcker ut ett långfinger.

P: Det har hänt en olycka. Tyvärr har vårt bredbandsmodem dött.

T stirrar på P.

T: Jag hatar dig.

P: Jag hatar dig också.

T: Men, surdegsbrödet är gott. Var hittade du receptet?

P: I en bok.

T: E-bok?

P: En tryckt bok.

T: Du är så härligt gammaldags.

P: Vill du också ligga.nu?

T: OMG. Snacka om trådlöst.

P: Inga ordvitsar. Då blir det inget.

T: Bredbandsfart eller modemligg?

P: Tja, jag har inget för mig i dag, så gärna modem, det är lite mer tao.

T: 28.8?

P: Wow! Orkar du, så gärna för mig …

Asocial? Social!

Jag missade din födelsedag. Och din. Hängde inte med i snacket om det där programmet. Eller den där föreläsningen. Jag såg aldrig de där partybilderna, gav inga tummar upp eller roliga kommentarer till dem. Din status? Dina funderingar kring det knappt missade tåget? Jag missade allt. Länkarna, bilderna, skämten, låttipsen, det senaste, det mesta, allt faktiskt – jag bommade hela helgen och allt som 1200 twittrade och 400 facebookade under densamma.

Livet är strålande bra ändå.

Jag skrattade med grabbarna på nya hotellet istället. Vi gick på vernissage, talade om livets väsentligheter och sen kramade vi Uppsalas snällaste buse på en pub. Jag lagade canneloni med god hjälp och mycket gorgonzola, drack en flaska vin och funderade på stjärnor och självklarheter. Jag tittade i ett fotoalbum vars bilder och berättelser är en del av en saga jag bara måste fortsätta läsa, kapitel efter kapitel. Jag pratade, lyssnade, förstod och växte gång på gång. Jag tittade en katt i ögonen, funderade på om den ville bita mig och blev räddad av en superhjältinna. Ett billarm (?) väckte mig tre gånger i natt, jag somnade lyckligt och varmt – och ville verkligen inte twittra eller facebooka om det.

Livet är strålande bra just därför.