Skärp mig!

Det finns något viktigt i det jag skrev i går. Här och nu. Inte i går, inte i morgon. Här och nu.

2011 var katarsis för mig, det kommer säkert att komma fler tillfällen i år när vågorna sköljer över mig och dränker mig i lust att berätta för att berättelsen är tvålen som renar mig ihop med vattnet. Jag kommer att bli fågeln som stiger mot himlen och sjunger min sång, ibland i tydliga ord, ibland i det som kanske är twe-kwi-twitt för er – men för mig är lika tydligt som det enklaste ord.

2012 är mitt år. År noll, eller år 100 %?

Jag känner det mer och mer för varje dag som går. Jag lämnar det gamla bakom mig. Jag släpper saker som tagit tid och givit lite i utbyte. Min roll på jobbet förändras för att bättre utnyttja mig till det jag är bäst på. Jag ges tid att tänka så att jag kan skriva mer.

Utanför jobbet kommer energin. Ibland med en virvelvinds fart som kastar omkull mig. I går kväll åkte jag hem med ett skav i en irriterad hals. Jag hade huvudvärk när jag släckte lampan och sträckte mig efter telefonen för att …

… så lade jag undan den.

Jag behövde inte kolla det senaste på twitter och facebook. Min värld hade inte förändrats i grunden sedan jag stängde datorn. Hade jag några nya mejl? Vem bryr sig? Vad sa den och den som jag aldrig träffat? Spelar det någon roll kl. 23.36? Ingen var död, ingen var tvungen att nå mig. Inga telefonsignaler hade brutit tystnaden, ingens knackning nått min dörr. Jag behövde bara sluta ögonen. Det var allt jag behövde göra – och det var allt jag gjorde. Då var här och nu. Fridsamt värre, vilket är väldigt mycket bättre.

Jag vaknade, en bättre gryning. T berättade igår om sorgen över en trasig wake-up light, men väckte en längtan i mig där och då. Helst vill jag somna bredvid hon som alltid är HON, men jag somnar hellre självsam till ett valt ljud än försöker tvinga mig att sova när jag alldeles för nära inpå John Blund uppdaterar det som inte är uppdaterat utifall det ändå är uppdaterat.

I dag mötte jag M. Han har lagt ned allt det där sociala. Han ringer och mejlar folk, det räcker så bra så. Han såg enormt levande ut.

Jag är inte där. Jag är en kommunikatör som älskar allt det här. Men, 2012 är mitt år. Det är mitt år när jag dricker kaffe med kloka och glada människor. Det är mitt år när jag skriver på min roman. Det är mitt år när jag, fylld av iver, kastar mig över nuet. Det är inte året när jag slentriansitter på twitter och facebook. Jag har tuggat det tuggummit färdigt nu. Inaktiv? Aldrig! Selektiv? Det är ett välkommet måste. Mindre tid där, utloggad oftare. Det börjar nu. Egentligen började det för ett tag sedan, men du vet hur det är med tuggummin. Ibland spottar du ut dem, trampar i dem och så fastnar de. Nu pillar jag bort tuggummit. Fungerar det inte finns bara en väg – avföljningsbonanza. Hej då i så fall med alla viktiga ord som är viktiga ord, men förtjänar att läsas av någon som hinner och kan ta dem till sig.

Jag har så mycket att säga och så mycket att göra. Ibland räcker inte den här bloggen till, kanske är det därför jag inte kan låta bli att skriva i den där boken (böckerna). Gör jag det inte så imploderar jag. Allt oftare räcker inte twitter och facebook till. Jag läser, ler och följer en del. Funderar allt oftare på varför jag följer andra som excellerar i grälsjuka, märkliga åsikter, dryghet och luftar åsikter som är så korkade att jag inte orkar bemöta dem. Jag är en syndare själv och första steget får bli att avfölja Anjobeteendet anno 2011. Kvantitet istället för kvalitet. Liv och aktivitet istället för twitterplacebo. Jakt efter nästa stycke i romanen istället för att scrolla nedåt i händelselistan på facebook. Kaffe och vin med innerliga leenden istället för ytliga diskussioner om absolut ingenting.

Jag börjar, rusare vidare och stannar samtidigt här och nu. Jag kommer att berätta här, dela med mig nu och när jag vill. Frågar du så svarar jag, det har jag alltid tid med. Men, om jag inte läser, kommenterar, gillar eller skickar vidare dina ord och bilder är det för att jag är just här och nu – och det är en värld så mycket större, märkligare och omfattande än twitter och facebook.

Jag mådde pyton i många år, att skrapa på ytan blev min lustgas. Jag mår fantastiskt nu, min lust att sitta på en stubbe och säga hej till henne är som att i ett ord få andas in all den friska luft jag behöver i resten av mitt liv. Jag har inte stubben lokaliserad än, men koordinaterna finns inte på twitter eller facebook. De finns bara när den smarta telefonen är tyst och datorn utanför nätverkets spindelnät. De finns bara när jag lever här och nu, oavsett om här är här, där eller någon helt annanstans.

Tack för i kväll.

Hashtaggarnas återkomst

Det hade varit en period av lättnad och framförallt hade jag vadat i tackmejl från min hjärna för att den ej behövde bry sig över en massa oväsentliga fakta och annat som folk twittrade och märkte med hashtaggar. Mitt aktiva gömmande av dessa hashtaggar hade väsentligt reducerat min informationsöverbelastning och jag var en allt lyckligare man.

Det är jag inte längre. Förut, av ren oaktsamhet, råkade jag få för mig att öppna den där stora lådan som jag hade i garderoben. Några sekunder försent insåg jag mitt misstag. ”Fan, det var ju där jag gömde alla meningslösa hashtaggar”, skrek jag och försökte förgäves hindra katastrofen.

Tusentals tweets om Melodifestivalen, sociala webcamps, Allsång på Skansen och en massa annat rusade ut över golvet och snart anföll alla mig. Det sved som om jag hade gjort kanonen rätt ned i en ettermyrstack och jag fann mig strax liggande på golvet, totalt apatisk, men fullständigt uppdaterad om vem som vann andra chansen och vad åtminstone 345 av de jag följer på twitter tyckte om det, den senaste gästartisten hos Måns på Skansen och så vidare.

Till slut fick jag tag i dammsugaren och insåg att dess slang höll på att ätas upp av en monstruös mängd hashtaggsbehängda tweets om en ny, revolutionerande tjänst som mest verkade vara ännu en blogg, om än bra. Jag fick igång makapären och kunde, trots smärtorna och den förvirring som inträder när du plötsligt har full koll på svenska schlagerhits, suga upp varenda förrymd tweet.

Efter att ha bränt upp påsen i badrummet satte jag mig på vardagsrummets golv och bara andades. Då hördes en massa oljud från den andra garderoben. ”What you looking at?”, hördes någon ropa och därefter, vad som verkade vara ett hetsigt svar: ”Forget about it”. Sedan hördes ett högljutt bräkande följt av en duns, och efter det råmanden, gnägganden, grymtanden och annat.

”Vad i hela…”, sa jag och slet, återigen utan att tänka mig för, upp garderobsdörren. ”Åh nej”, utbrast jag i nästa ögonblick när alla applikationer jag kastat på Facebook rusade mot mig. Plötsligt utbröt ett maffiakrig i hallen och jag fick ett får kastat i ansiktet. Vänner jag egentligen inte kände lyckades få mig att signera rätten för dem att lägga upp mig i kalendrar. Jag skrev, med snurrig skalle som ursäkt, under på att jag ville spela det ena och det tredje. Jag började räkna vuxenpoäng, skickade solsken hit och dit, ställde frågan om folk ville kyssa mig till 410 vänner fler än jag borde skickat till, bjöd på drinkar och tog Dr. Phils test.

När jag till slut lyckades knuffa in allt skräp i garderoben igen, och bommade igen den med gaffatejp, så insåg jag att alla vänner nu visste vilken frisyr jag ville ha, fick kramar skickade till sig, visste allt om min roll under en zombieattack, hade koll på vilken svensk kriminalvårdsanstalt jag var (?) samt visste vilket godis, vilken drink, vilken frukt och vilken spritsort jag såg mig som.

Förtvivlad satte jag mig i ett hörn och började nynna på Oh My God med Le Kid som kom femma i första delfinalen …

Vilse och hittad i twittervärlden

Plötsligt blev twitter verklighet. Jag fann mig stående i en brusande, intensiv värld – lite som en motorväg där alla kör i cirka 140, eller till och med lite till om de fuskar.

Jag kände mig lite ensam, så jag kastade ur mig några oneliners, klart kortare än 140 tecken, i hopp om att få sällskap, fast först efter att jag kastat mig i säkerhet på vägrenen.

Tystnaden var total. Jag satt finklädd på vägbanken och gick vidare till min echofondal och inget hördes, inget alls, när jag kastade ut vad jag tyckte var intressanta saker.

Jag promenerade på steniga vägar, smög fram till upplysta hus och lyssnade in i värmen där andras konversationer och samtal flödade. Det var som att tjuvtitta och smyglyssna på en gång. Folk kom och gick. Jag försökte haka på några, men de såg mig inte, ingen såg mig. Jag vet inte om jag var för liten, eller om de var för stora, eller varför. Så jag slutade följa dem och väntade på andra, bättre och mer öppna att följa.

Plötsligt svarade någon. Jag visste inte vem det var, men sprang dit. Hjärtat bultade av förväntan. Det var en bot, som egentligen ville att jag skulle titta in på hans bordell. Jag lade honom i en katapult och sköt iväg honom till Spamalot.

Plötsligt svarade någon annan. Och en till. Jag bjöds in till en enkel måltid runt en eld där vi bara pratade. Fler och fler slöt till. När en blev för jobbig satte jag en munkavle över hans mun och murade in en annan för att blockera dennes tirader.

Jag skrattade åt lite saker och kom så på en alldeles särdeles klurig idé. Jag kastade ut den på vinst och förlust och snart kom en virvelvind och retweetade mig både hit och dit. Yr som aldrig förr landade jag slutligen i ett enormt flöde hos en med massor av tillbedjare och det var som en intensiv cyklon av inlägg, svar och diskussioner. Ibland blixtrade det nästan oupphörligt av arga, ilskna och vettlösa åskbråk. Och liksom jag tvingades att undvika åskan fick jag hela tiden se upp så att jag inte bombarderades av alla andra som retweetades dit.

Så började mitt namn växa i aktning. Jag följdes och följde allt fler. Makt. Namn. Berusning. Jag startade egna åskväder, slängde ned skorpioner i läger som jag visste skulle få panik, reta upp sig och dra ut i krig mot mig. Jag vann alla slag och förlorade varje gång. Jag retweetades allt oftare, hann knappt svara på alla inbjudningar och fick nästan nog när jag såg min avbild i en bäck en morgon. Det talades ett språk här, det fanns för många dolda rum, för många hemliga nycklar, kamaraderi och asociala tendenser. Jag var mitt i allt och en av fariséerna insåg jag. Lustigt när jag egentligen var en sagoberättare och utrustad med ett kraftigt demagogfilter.

Då smög jag undan, till en lugn och avskild plats, och tittade inte längre ständigt åt 900 håll. I lugn och ro borstade jag tänderna och spydde ut det sista meningslösa jag inmundigat i form av lust att snacka ändlöst om saker jag slutat bry mig om egentligen, men som var lämpliga orsaker till att skapa egna åskväder vid behov.

Ur min egen själs trädgård spred jag skrifter, endast korta teasers med märkliga länkar, som förde folk från twitters våldsamma hastighet till min berättelses långsamma lunk, där skratt gick sida vid sida med kärlek, lust, förståelse och frågetecken. En slags social kaffepaus i det ständigt vildsinta gästabudet med gående eller snarare rusande bord.

Och, så fann jag mig än en gång attraherad av twittervärlden. Jag gav det jag verkligen kunde ge den. Ibland stannade jag till på en motorvägsbro och fascinerades av den blixtsnabba rusningstrafiken innan jag letade upp en lugn och stillsam skogsväg där jag lade ut mina krokar. Ibland körde andra dit för att de gillade avstickaren, ibland stod jag ensam där.

Det var okej, det var mer än okej, det var så jag ville ha det. Ibland en man som åkte med i en parad alla såg, ibland en megafon i en privat ekodal, ibland tyst, ibland inte ens där – alltid där hjärtat, själen och hjärnan ville ha mig … Jag hade hittat min del av den här världen också.

När internet tror att du kolat

Vid min hemkomst i natt höll polisen på att säkra spår i min lägenhet. Det händer rätt sällan, då jag inte alls är inblandad i distribution av kontraband och annat tveksamt.

”Vad gör ni”, sa jag.

”Vem är du?”

”Andreas, jag bor här.”

Poliserna tittade på varandra och samtidigt lade jag märke till två civilister som torkade tårarna och tittade storögt på mig; en kvinna och en man. En av konstaplarna tittade i sitt anteckningsblock och harklade sig.

”Är du även känd som AnjoGBG på twitter och samme individ som undertecknar inlägg här och där med Anjo samt driver en blogg med användarnamnet anjocity?”

Jag nickade. Polismannen stoppade undan blocket och log mot sin kollega. ”Det är alltid skönt när saknade människor kommer tillrätta?”

”Saknad? Jag har varit på krogen i några timmar”, sa jag.

En av de civila, kvinnan, tog ett steg mot mig. ”Du har inte checkat in någonstans. Jag lämnade meddelanden på din vägg och skickade även ett meddelande till din inbox på Facebook. Såg du inte det?”

Jag skakade på huvudet och insåg plötsligt att det var en gammal gymnasiekompis som jag knappt sett på tjugo år.

Så tog mannen till orda. ”Jag skickade tweets till dig flera gånger, jag bad folk RT:a att du inte svarat och uppmanade dig att ge oss ett livstecken, jag skickade direkta meddelanden, men ingen har fått kontakt med dig.”

”Vem är du?”

Han tittade förvånat på mig. ”Det är ju jag@babadresresord, vi är vänner på twitter.”

”Aha”, sa jag. ”Du är inte helt lik bilden på din avatar.”

”Vi trodde du var död, eller kanske skadad”, sa kvinnan. ”Ingen hörde av dig i några sociala nätverk på 23 timmar. Och inte bloggade du heller. Många blev väldigt oroliga. Jag efterlyste dig till och med på Google+.”

”Vem fan använder Google+?”, sa jag och upprepade att jag varit på krogen. ”Herregud, det värsta som hände idag var att jag åkte 60-bussen ihop med en skåning som luktade spettekaka.”

”Hade du inte din iPhone med dig?” Kvinnan såg förbluffad ut och när jag nickade till svar så skakade hon på huvudet. ”Men, fick du inte våra meddelanden då?”

”Jag har ingen push-funktion aktiverad. När jag är nedkopplad är jag nedkopplad”, sa jag. Kvinnan och mannen gapade. Det var uppenbart att de ansåg mig vara mentalt sjuk.

Till slut tog han till orda. ”Men, du kunde väl kolla av när dina kompisar var på toa eller något, förstår du inte att folk undrar var du är?”

”Jag tycker att det är oartigt att checka in, snacka med andra och släppa uppmärksamheten från en vän så fort han eller hon vänder ryggen till. När jag är med vänner så är jag med vänner. Och jag vill inte alltid att alla vet vad jag gör och var jag är.”

”Men, om du har en telefon kan du väl använda den? Jag blir nästan arg för att jag oroat mig i onödan”, sa kvinnan.

”Om ni var så oroliga, varför ringde eller sms:ade ni inte?”

De tittade på mig och sa att de inte hade mitt telefonnummer. ”Hmm, det trodde jag alla mina vänner hade”, sa jag. ”Hur ska man annars nå mig om man verkligen behöver få tag i mig snabbt?”

”Facebook”, sa kvinnan och såg sårad ut.

”Twitter”, sa mannen och såg förnärmad ut.

En av poliserna bröt in. ”Okej, nu är du återfunnen, fallet är avslutat. Däremot skulle jag vilja be dig om en statusuppdatering, du kan publicera samma på alla ställen, så att alla vet att du är okej.”

”Jag vill inte”, sa jag. ”Jag är lite full och då ska man verkligen hålla sig långt bort från internet.”

”Nu uppdaterar du”, sa konstapeln och tog fram sin pepparspray. ”Nej”, sa jag och fick naturligtvis en rejäl dos spray rätt i ögonen. Halvt förblindad fick jag så fram telefonen, knappade in Har varit på Tullen, misstänker att jag får betala en rejäl tullavgift när jag vaknar och sjönk ihop.

Kvinnan och mannen jublade, tryckte på gilla-knappar och svarade, retweetade och favoriserade min tweet. Sen lämnade de och konstaplarna lyan och jag satt ensam kvar och kände hur tårarna rann längs kinderna. Kanske orsakade av pepparspray, kanske inte.

Uppkopplad igen, fortfarande avkopplad

Jag tillbringade helgen i London. Ett perfekt sätt att hålla mig ifrån allt vad datorer och annat heter; inte ett mejl skickat, inget läst, kommenterat eller liknande. Visserligen blev jag incheckad överallt, men det får jag ta. Mats är rätt kär i Facebook, vad det verkar.

Jag, brorsan, 50-åringen och min ständige Londonkamrat, Lars slog till på en blöt helg, framförallt orsakad av ungefär femtioelva regnskurar.

Och, jag blev naturligtvis lite kär. Jag har en tendens att bli det när jag ser kvinnliga violinister. The Head and the Heart värmde upp publiken på Somerset House igår. Det var fullständigt enastående vackert. Tre skönsjungande röster, bra tryck på bandet och väldans bra låtar.

Sen kom My Morning Jacket upp och knockade mig 20 gånger. Vilken konsert, så otroligt bra. När vi lämnade området var vi lyriska. Jim James mjuka röst i kombination med ett band som exploderar om och om igen, verkligen älskar det de gör, och ger allt i varenda låt – det kan inte bli bättre. My Morning Jacket är världens bästa band. Får ni chansen att se dem – gör det. Även om spelningen är på andra sidan jorden.

En liten grej om arenan, till sist. Rockkonsert inne på en borggård vid Themsen? Wow.

Hemma igen nu; kopplar upp, läser och känner att jag fått en slags frid. Jag har inte saknat att veta allt om alla. Jag har varit där jag ville vara, i mitt hem bortom mitt hem, London. Gatorna, pubarna, atmosfären och folket i den staden. Jag mår så förbannat bra där. Nästa resa är redan på planeringsstadiet, förstås … Då blir det mycket mer Portabello Road än idag.

Det var en viktig helg. Jag behövde bryta lite till. Skaka bort saker och tankar som påverkat mig. Jag tror det funkade. Jag är väldigt avkopplad, även om jag är uppkopplad igen. Det kommer att göra mitt uppkopplade liv mycket trevligare, men också hjälpa mig att koppla ned och av än mer. Alla vinner. Fint.

Nu sömn, sedan börjar en vecka med fina möten med vänner och (ta-da) champagne.

Ut ur mitt sociala medier-fängelse till slut

Jag fortsätter utrensningen av allt som försenar. Nästa pryl är sociala medier. Nix, inte så att jag tänker sluta twittra, facebooka och blogga – framförallt inte sluta blogga. Däremot vill jag förändra mitt sätt att vara där, och framförallt minska tiden jag är där.

Sociala medier har understundom blivit en drog för mig och jag har vid några olika tillfällen sparkat bakut, men på något sätt ändå sparkat mig själv i skrevet. Jag har varit precis som det jag har dissat; gett mig in i diskussioner om allt, läst, följt, uppdaterat, klickat, läst mer, uppdaterat, skickat vidare, dissat och så vidare.

Men, det har blivit lite som att zappa på teven, känns det som. Jag har följt allt flera och precis som med flera tv-kanaler blir det inte alltid bättre, men det tar längre tid att gå igenom allt innan man förstår det. Och gudarna ska veta att min egen kanal har sänt en jävla massa skåpmat, halvtaskiga såpor och onödiga repriser.

Sen har det funnits en önskan om att inte missa. Eller, vänta – det har funnits en rädsla för att missa. Jag har velat veta allt, höra allt, vara en av dem som är uppkopplad, in the know, i smeten, alltid nära ett tangentbord eller en telefon. Allt för att hela tiden veta, delta, dela och hänga med.

I vad? Jag vet inte. Vad gör det om jag missar 1000 tweets en dag? Om världen förändras kan det hända att tidningarna berättar det. Vill någon verkligen säga något till mig går det – och vill jag verkligen nå någon så finns det en massa vägar. Så, varför bara uppdatera, uppdatera, uppdatera?

Jag vet inte, men tror att det var en del av lusten att dölja mig själv. Sociala medier blev ännu en scen att spela en roll på, omedvetet kanske, men ändå, en plats där lagom mycket av mig syntes.

Det har blivit allt svårare. Och jag fick direkt avsmak för allt och även mitt eget sätt nyligen. Först var det en kvasidebatt och råsopar på twitter. Jag tänker inte ens berätta vad det handlade om. Jag satt på avbytarbänken och missade nästan allt, men det lilla var för mycket. Tröttsamt som fan. Sedan gav jag mig in och debatterade ett ämne som redan är dött för mig, men som passar utmärkt att flagga upp i rollen jag spelat där. Det var helt meningslöst. Jag tyckte bu, hon tyckte bä. Det kommer aldrig att förändras, allt som hände var ett evigt kastande av argument ut i yttre cyberrymden där ingen kan höra dig skrika, men alldeles för många kan höra dig twittra.

Efter det tackade jag nej till att snacka mer om ett ämne jag förr brann för, men som nu är någon annans. Jag var den lilla trumslagarpojken, men det är inte mitt krig längre. Ett kort ögonblick lockade det, men så jag min spegelbild reflekteras i bildskärmen och sa nej, nej, nej. Det var jävligt viktigt att säga nej där.

Jag älskar kommunikation. Men, jag har följt för många – trots att ämnena de pratar om är mig egala – samtidigt som jag inte kunde fråga en vacker människa hur hon mår, eftersom hon är ett sår från förr. Visst, man ska inte riva i sår – men läker man dem genom att låta dem vara och vira ett bandage av ingenting i långa rader runt dem? Jag trodde det, jag gör det inte längre.

Sociala medier blev en drog, ett måste. Ännu ett i min långa jävla rad av missbruk. Jag är innerligt trött på skitsnacket om huruvida Facebook är befolkat av idioter eller om folk på twitter är elit. Jag är trött på att jag engagerade mig i det. Jag är trött på att jag följde för många så att jag kanske missade de jag faktiskt vill läsa mer om och av. Jag är glad att jag drar i bromsen nu.

Det är inte där jag är social, det är när jag möter er ansikte mot ansikte som jag är social.

Missförstå mig inte. Jag har träffat många fina människor via twitter, Facebook och bloggen. Goda vänner och i några fall har det blivit varmare än varmt. Men, jag har också stött på så mycket hårda ord och oförståelse (jag har varit en jävla kålsupare själv). Skillnaden är att i sociala medier har jag lyssnat även på de tröttsamma och kanske missat de riktigt bra. Det gör jag inte i verkligheten. Megafoner på nätet hörs, utanför nätet är det ingen som bryr sig om dem, åtminstone inte jag.

Jag är trött på alla avarter och på att jag gång på gång lagt timmar på att läsa saker som knappt fastnar. Jag är trött på mikrokrig på 140 tecken. Jag är trött på att bjudas in till diverse dumheter. Jag är trött på att provoceras av tomma tunnor och folk som skriver elakheter om varandra. Jag är trött på att vara lika låg i retur.

Samtidigt är jag överlycklig över att kunna se hur mina vänner har det (bilder, berättelser och annat). Det värmer oändligt mycket mer att höra att E och E firar sina 80-åriga mödrar än att plöja igenom ett träsk av bumerangargument.

Jag är förbannad på att jag har lagt onödig tid där, tid jag kunde skrivit mina egna ord eller kommenterat andras ord, ord som berör mig. Förbannad på att jag blev en mobbare tidvis och spydde galla för att det var enkla oneliners. Så vill jag inte vara. Aldrig mer.

Igår började jag agera på det här. I ett första svep rensade jag bort nästan 400 personer ur mitt twitterflöde. Fortsättning följer. I inget fall är det personligt riktat mot någon. Det handlar bara om att jag ska hinna ta in det jag läser och verkligen kunna vara social.

Jag är lycklig och lever. Det märks här och det syns när man möter mig – och jag möter gärna ännu fler människor, men allra helst bortom allt vad datorer och smarta telefoner heter. Det kommer att göras nya bekantskaper under Way Out West och sen hemma hos ex-kollegan Mattias när det blir träff med många som följt hans blogg i fem år.

Men, när jag nu lever kan jag inte lägga all min tid på att läsa ikapp flöden på twitter eller kolla vad som kanske har hänt på Facebook. Jag gör så mycket annat och även om jag fortfarande är otroligt aktiv märker jag att jag allt oftare stänger flikar, kopplar bort och så vidare. Det är inte lika roligt längre. Det är det aldrig när det blir ett kåkfararliv. Att dricka öl och vin med vackra skratt kan aldrig ersättas av det här, de sociala medierna måste bli ett då-och-då-tidsfördriv för mig. Så är det bara.

Jag vill ut ur det här fängelset och nu spränger jag mig fan ut. Det blir mindre tjafs om saker jag ändå inte bryr mig om, mer tid att prata om det viktiga och med de som jag verkligen vill lyssna på. Och mycket mer tid för allt annat än twitter, Facebook och så vidare.

Jag kickstartar den här helgen med att hålla mig långt bort från allt vad datorer heter. Hashtaggarna är #AFK och #IRL. Jo, jag vet att sociala medier är en del av livet, men jag har bestämt mig för att ägna helgen åt att använda min verkliga tumme som gilla-knapp. Jag ska dela bilder och retweeta ögonblick till de jag möter där jag går och jag ska inte checka in någonstans, däremot uppleva en massa platser.

Det är lite lustigt, och något som jag diskuterade med den finaste vän jag har, hur mitt skrivande ibland kan stoppa mig i levande livet. Jag fängslar med ord, men i verkligheten är jag ett ölmonster. Visserligen är jag godhjärtad, trogen, sensuell, toalocksnedfällande, frukostlagande, öm, älskvärd, lyssnande, poetisk, romantisk, rolig, galen, kökskunnig, allt-annat-än-sjåpig-fast-mjuk-på-ett-fint-sätt och i varje fiber exakt likadana som mitt skrivande antyder – jag ljuger aldrig – men likväl är jag ett ölmonster. Möter man mig först och skrattar med mig, så blir skrivandet en bonus. Vänder vi på det så blir det kanske en konflikt, och det har tidigare lämnat mig i limbo. Jag har velat vara mer som den romantiska drömmen för att hålla fast henne och det har aldrig fungerat till slut. Jag var sådan. Jag vill inte vara sådan. Jag kan inte vara sådan. Jag är för bra för att spela roller som döljer mig. Det räcker nu.

Så, som jag gjort mer och mer i vår/sommar, ska jag ut och upptäcka världen i helgen … och jag lovar att inte kommentera något här förrän tidigast måndag kväll. Dessutom publicerade jag det här med fördröjning så att jag redan är #AFK när ni läser det här.

Jag säger inte att min väg är den rätta, men tycker att alla borde göra som jag 😉

Ut i solen med er om ni har sådant väder. Kyss er älskade. Hoppa i vattenpölar. Ge datorn/luren korgen ett litet tag. Låt den enda pushfunktion som drar i er ett tag vara livsglädjen. Dela ett skratt istället för att retweeta.

#AFK.

Semester, semester, semester

Jag ska inte jobba på över en månad. Jag har aldrig behövt eller längtat efter semester mer än i år.

Sommaren har ofta varit en jobbig tid för mig, att se så många förälskade par när jag själv alltid famlat i singeldimman. Förbluffad och förbryllad över hur svårt det har varit för mig, när det tycks mig så enkelt för alla andra.

Många år har jag velat fly allt och aktiverat mig dygnet runt, men istället gjort ingenting, låtit de lediga dagarna minska i antal samtidigt som stressen och sorgen över att jag lät det ske accelererade. Det blev en ganska så ond cirkel, eller snarare en ond triangel där jag svalde Pythagoras sats och ändå inte fick min triangel att bli något som ens kan liknas vid en vettig summa eller en treenighet där jag fann förståelse.

Jag har ofta valt en kortare ledighet – ljugit för mig själv om hur bra det är att spara dagar till vintern – och sen aldrig kommit ned i varv, slappnat av och hämtat kraft. I stället har jag kommit tillbaka halvfärdig och vridit upp takten minst en vecka för tidigt. Tröttheten och fundersamheten som gnagde i mig under somrarna fick följa med, gavs nytt syre och missfärgade sensommaren till höst i mig alldeles för tidigt.

Så, i år … tvärtom. Jag är ledig i över en kalendermånad. Det var ett måste och ett efterlängtat sådant.

Världen har snurrat otroligt fort sedan 19 april när proppen gick ur. Jag har hällt ur mig svärta, druckit ljus, hyvlat bort mögel och rest byggnadsställningar kring en putsad fasad som nu rivs undan i rask takt. Jag har blottat den jag alltid har varit, men alltid har önskat gömma för alla – inte minst för mig själv.

Det är en märklig känsla att inte ha en osynlig ovän som hela tiden vrider bort mitt huvud när jag vill se någon i ögonen och verkligen prata med personen.

Det är nästan lite upphetsande att inte gå omkring och tänka på vad som skulle ske om jag såg några medlemmar i sekten – jag inser plötsligt att jag inte kan se dem, det var aldrig jag som var där egentligen.

Det är oerhört befriande att älska sig själv igen, för första gången på jag vet inte hur många år (förmodligen fler än de nio, mörkret fanns där och lurpassade redan innan tiden i sekten).

Det är fantastiskt att efter alla dessa år som en god lyssnare även kunna höra och acceptera vad som sägs när någon ger mig komplimanger. Förr ville jag prompt skämta bort dem som påhitt.

Ärligt talat, våren har dränerat mig. Jag har jobbat hårt, kanske för hårt, och slitit ut mig där – och det samtidigt som hjärnan, själen och hjärtat har legat i förhandlingar om hur fan de ska agera nu när alla tre äntligen får ta sin rättmätiga plats. Dessa möten har skett i god ordning och i total samstämmighet, men det har varit ett ansträngande toppmöte.

Nu väntar en månad utan tankar på jobbet. Från och med igår är jag inte copywritern Andreas. Jag är bara Anjo och jag ska skörda allt det jag förtjänat. Det blir vänner, vin, sång, musik, dans (nåja), skrivande, ritande, målande, skratt, promenader, träning, god mat, resor, hemkomster (hela tiden på något sätt), gräsandsbeundran och total nyfikenhet.

Det blir mindre av det som försenar mig på alla sätt och vis. Senaste veckorna har jag fastnat i debatter på twitter om huruvida IFKs fans har rätt att hoppa eller ej och även tjatat om huruvida vi är medgångare eller ej. Jag kände igår, nästan samtidigt som fabriksvisslan ljöd: det där är så passé. Jag erkände till och med att jag inte vill delta i diskussioner om fotboll. Det är och förblir en stor del av mitt liv, men jag vill nöja mig med att skrika kom igen gubba’ från läktarna och sparka snett i korpen ibland. Jag har för mycket att göra som jag älskar för att grotta ned mig i debattlabyrinter om ett ämne där jag var en brinnande agitator, men nu är blott en lätt blasé lobbyist. Jag vill vara social i verkligheten istället för vid tangentbordet, dessutom.

Jag vill gå till Saluhallen och sen laga god mat. Jag vill måla den där helsjuka tavlan jag skissat på. Jag kan inte låta bli att skriva nu när jag bestämmer över mig själv äntligen. Musiken vinner mer mark också. Det lockar att åka kors och tvärs i världen för två timmars konsert snarare än att lägga allt krut på fotboll. Jag tror det är naturligt. Jag älskar fotbollen, men samtidigt är den delvis knuten till mina mörkaste år, så en viss distans är nödvändig för att kärleken ska bestå.

Och, jag känner att jag glider bort från mer av saker och personer som jag på något sätt blåst liv i som en slags placebo. Jag väljer, allt mer tydligt, en annan väg och upptäcker att världen är så mycket mer än en återvändsgränd.

Bara den senaste veckan har jag mött ett halvdussin fantastiska själar som får mig att titta ut över husen i min stad och inse att istället för en massa frågetecken bor det utropstecken i så många fönster.

Det är dessa möten som lockar så. Jag träffar mer och mer av mig själv varje dag och upplever gång på gång fantastiska skratt och gester hos andra. I tisdags satt jag med M som kan få gråstenar att skratta och tycker att jag är genuint härlig. Idag väntar den ständigt lika trevlige D på att skåla in semestern.

Sen blir det en massa mer och det känns fantastiskt. Jag har tid för mig själv 24 timmar om dygnet nu och dessutom utrymme för alla möjliga och omöjliga vänner, gamla som nya. Och det kliar i fingrarna för att skriva som en galning mellan varven – både här och i boken.

Det är en hoppfull tid. Det är min första riktiga semesterdag – och jag har redan varit och handlat med tröjan vänd ut-och-in.

Skål!