Krigstrummorna ljöd. Det skulle avgöras vad som var mest rätt. Twitter eller Facebook? Facebookhären var så mycket större, men odisciplinerad. Twitter Marine Corps mer som en elitstyrka, åtminstone i sina egna ögon.
De ledande i Twitterarmén blåste till strid, men sket i sina följare. Istället höll de envist andra elitister om ryggen och vice versa, vilket fick dem att trassla in sig och övergå i meningslösa och löjliga gräl om futtigheter. Flera meniga försökte ta kontakt, men bevärdigades inte några vettiga svar.
Några kända ansikten gjorde sig redo för strid, men använde kriget som en megafon och till slut följde armén dem inte längre. Några ståuppare bevisade att de inte kunde leverera någon som helst slagkraft och lämnades till sitt öde.
Ett antal wow-typer twittrade självklarheter och fick närmast Jesusstatus från grupper som följde dem i oändliga cirkelargument om hur lätt det är att förändra världen, istället för att … tja, förändra världen genom att göra något. Deras framryckning var obefintlig.
I en särskilt sumpig del av slagfältet stod en poet och några andra mobbande typer och grät floder så fort de fick igen med samma mynt. De kom ingenvart, men spred en stinkande osämja och splittring.
Andra fastnade i diskussioner om vilken hashtag som passade bäst till slaget, vilket fick kommunikationen att totalt bryta samman och omöjliggjorde en offensiv som blev något annat än en massa pilar åt olika håll.
”Vi är i alla fall viktigare än Facebookare”, raljerades en person som dagen innan skrivit 434 meddelanden om en hjärndöd konferens och nu gnällde på en kille som skickat fem tweets om fotboll.
En slug taktiker försökte få armén att sluta gowalla sina positioner, eftersom det röjde dem, men twittrade för döva smartphones.
På andra sidan avancerade en falang från FB och kastade får, men framstöten fastnade på grund av ett fruktlöst jordbrukande som övergick i zombiejakter och sjukligt mycket annat.
Grupper i Facebookarmén stirrade snett på varandra och internboxet närmade sig. Det var vänster mot höger, nationella mot antirasister, syntare mot hårdrockare. Nästan alla hörde till särskrivna stammar som körde igång och glömdes bort efter några tummar upp.
En totalt felriktad tropp med unga flickor plutade med munnarna och tryckte upp sina bröst för att synas men fick aldrig det erkännande som deras inre förtjänade. De lierade sig med brådmogna ynglingar som visade för många och dåliga tatueringar, men det utvecklade inte arméns kvaliteter ett dugg.
Generaler med tusentals vänner försökte samla sina allierade till attacker, men det visade sig att de knappt visste vilka vännerna var och lojaliteten var skrämmande låg.
Någonstans i ingenmansland sprang femtekolonnarna och krigsskadade omkring och postade samma statusar överallt, märkligt nog var de alltid helt ointressanta.
Jag stod på en höjd och tittade på. I vissa twitterpuritaners ögon var jag en sociala medier-brottsling, i en del applikationsfreaks på Facebooks ögon en jävla tråkmåns. Full av funderingar över hur socialt sociala medier egentligen är visste jag inte vilken sida jag skulle välja. Om någon? Egentligen ville jag titta in på bägge sidor när jag önskade, byta ord med folk som berikar samt följa och avfölja som jag vill utan att folk jiddrar om netikett.
Fast framförallt ville jag leva livet i en värld där folks leenden syns i deras ansikten och inte förklaras av smileys. Där jag inte behöver gnälla om varje sekundförsening på tåg som vore den tredje världskriget. Där jag kan hylla The Fair Tailor utan att behöva debattera med cyniker. Jag vill helt enkelt leva i en värld som jag ger färg i den här bloggen och som reflekteras i mina varma ögon när jag möter just dig.
Jag bestämde mig samtidigt som arméerna körde fast i gyttjan och började gräva skyttegravar. Och, jag tog fram min iPhone, tittade på twitterikonen och sen Facebooksymbolen. Jag gjorde mitt val och tryckte på … telefonluren.
”Hallå”, sa X.
”En öl”, sa jag.
”Jag är på väg”, sa X.
”Jag är”, sa jag.
… och gjorde precis som jag ville även fortsättningsvis.
Word up, Anjo 