Folkomröstning och folkövervakning

Hela S-styret bör ställa sina platser till förfogande basunerar Sahlin ut i en mängd tidningar, men efter ett samtal med en anonym höjdare inom partiet kan jag avslöja en djärvare plan än så. Så här står det i sossarnas super-duperhemliga dokument.

Det är vår absoluta uppfattning att hela Sveriges befolkning bör ställa sina platser till förfogande. Vi kanske har betett oss illa, tjafsat, gnällt och svikit vår ideologi, men ska vi stenas i stupstocken bör alla genomlida detsamma. Det är solidaritet. När vi sen vet vilka som får förnyat förtroende kan vi/ni (om vi blir bortvalda) påbörja bygget av Folkhemmet 2.0. Kanske kan det här leda till att vi får ett samhälle där man inte straffas i 10 år för att man köpt Toblerone på firmakortet samtidigt som grava brott mot folkrätten i form av kapitaliststyrd mobbning (förklädd till dokusåpor som sänds på bästa sändningstid) hyllas i boulevardpressens spalter.

När jag läst brasklapparna från alla, utom signaturen M.S., rörande ordet Toblerone slog sig en moderat hantlangare ned bredvid mig. Han sa att de här planerna hade läckt ut även till Rosenbad och att M var beslutna om att skjuta planerna i sank. Idag presenterades nämligen ett lagförslag om att trafikuppgifter rörande alla medborgares datatrafik och sms ska kunna sparas i sex månader.

”Att i det här läget tillåta sossarna att skapa en folkomröstning om hela folket är uteslutet”, sa han. ”Vad är det för mening att övervaka folk som kan röstas ut? Det här är ingen dokusåpa, det är Sverige.”

Han förstod inte alls att det här med att spara våra trafikuppgifter var ett särskilt allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och han sade att han såg framför sig en ytterligare förbättring där även innehållet sparades.

”Tänk så här. Många gnäller om minnesluckor efter blöta helger. Då kan du i ett halvår ringa Försäkringskassan och få dem att läsa upp vad du egentligen gjorde. Vem låg du med? Skickade du ett mejl till ditt ex? Lånade du sms-pengar från en krog i Båstad? Med den här utvecklingen kan du få svar på allt det. Ja, inte bara du förstås, nästa möjlighet igen är att låta det här omfattas av offentlighetsprincipen så att alla vet om alla.”

Inte heller detta tyckte han lät fel, trots mina protester.

”Det blir slut på skvaller. Allt om alla finns ju på internet, vi kan tänka oss att låta alla 118-bolag få allt, då kan vi tjäna pengar på det också. Då räcker det att knappa in någons telefonnummer så får du the full Monty. Alla kreditbolag kan, utöver lånehistorik, skicka utdrag över folks sexuella äventyr, fyllesnack, telefonvanor och så vidare. Istället för CV kan arbetsgivare beställa din kompletta kommunikation och på så sätt slipper vi tidsödande intervjuer. Alla vet allt – fan vad bra.”

Han lutade sig förnöjt bakåt ett ögonblick.

”Dessutom kan vi se vilka som förfaller till sms-svenska på fyllan och på så sätt identifiera den samhälleliga eliten, dvs framtidens politiker, och övervaka dem så att vi slipper eventuella skandaler innan de blir valbara, alternativt undanröja alla vittnen till dessa skandaler.”

Han lutade sig framåt igen och log, leendet blottade tänder med små sändare. ”Vi kan läsa dina tankar, Anjo. Och vi vet vad du gjorde förra sommaren. Allvarligt talat, är du en sån patetisk romantiker?”

Jag reste mig upp och sprang därifrån, fast besluten att skita i vänster-högerskalan och i nästa val rösta på Kalle Anka-partiet. Det kändes bra eftersom vi redan levde i Ankeborg.

 

Vådan av gladument

Som vanligt blev det upplopp när valstugorna öppnade i Olskroken igår. En rak vänster där, en högerkrok där, slag under bältet, uppercuts, stjärnsmällar, råsopar och rejäla rallarsvingar i luften.

Alla skulle visst satsa på barnen, de vuxna, invandrarna, de arbetslösa, miljön, pensionärerna, jobben, småföretagarna, infrastrukturen och så vidare. Alla var visst bäst på det, medan alla andra var sämst.

Då kom en ny politiker in på arenan. Han hade ingen stuga, bara en uppblåsbar hoppborg i glada färger. Han tog till ord och ropade i megafonen.

”Jag har inga argument, bara gladument. Avbryt gärna, en monolog är bättre om fler deltar i den”, sa han. ”Så här hade jag tänkt mig det hela.”

Folk strömmade mot honom, bort från stugor fyllda av jo-vi-har-hört-löftena-förr-och-de-var-falska-redan-då.

”Kärlek och uppskattning kan inte prissättas, men självklart ska alla pensionärer få en vettig pension som tack för ett långt livs slit”, sa han. Applåder från publiken, en gammal dam kastade upp sina tonfiskburkar i luften och tjoade.

”Ju fler barn som ler, desto gladare morgondag. Givetvis ska barnen få det bättre och istället för utredningar ska vi lägga pengarna på bättre lokaler, utflykter och vettiga löner till de som jobbar inom barnomsorgen”, fortsatte han. Och storögda barn i reflexvästar såg hur deras fröken plötsligt fällde en glädjetår och kände att hon nog skulle orka lite till.

”Min stora infrastruktursatsning är att alla får cyklar i glada färger med pigga ringklockor och en handritad karta till Bullerbyn. Är det sol ska det alltid vara rabatt på hallonsaft och gifflar på ICA. Alla murar ska rivas och ersättas av staket à la Grindslanten”, sa han. Folk jublade.

”Åtta timmars arbetsdag? Jösses, för mig är det givet att en munter fågelsång är en lika godtagbar signal till att skiftet är slut som en fabriksvissla. Gör vad ni ska, det räcker så. Tidrapporter och övervakning är inget man vill kyssa på ett franskt sätt, så bort med dem. Kom ihåg att livet är ett heltidsjobb utan semester, gör det bästa av det. Fånga dagen, men fånga inte fjärilar – de ska flyga fritt”, sa han. Folkmassan, nu tiotusentals om inte hundratusentals, skrek och applåderade lyckligt.

”Tänk på miljön. Le även mot grå hus i miljonprogrammet. Där bor vackra människor med underbara drömmar. Fasader är bara fasader, kom ihåg det. Rulla er i gräset på ängarna, gör kanonkulan i havet, berätta en rolig historia och räkna stjärnorna”, skrek han. Den trollbundna publiken stod upp. Jag tror baske mig att hela Göteborgs befolkning stod där.

”Fildelning? Är inte glädjedelning en större fråga?” De uppkopplade i publiken slutade att direkttwittra från en verklighet de var på väg att missa, slängde sina smartphones i marken och anemin ersattes av rosiga kinder.

”Livet är underbart. Gör slut med Jante. Den enda profeten är ditt hjärta. Så länge det slår har du chansen att göra något bra. Titta dig omkring. Finns det någon här du inte vill gott? Kom ihåg att man når högre om man inte trampar på andra”, sa han sen. Nickningar i publiken. En vegan kramade en pälshandlare. En folkhemsrasist bjöd in en pizzabagare på ”husmanskost och en bärs”. En väskryckare lämnade tillbaka väskan, sa förlåt och erbjöd sig att måla tantens fönster.

Då kom de etablerade partierna och slet åt sig mannen med gladumenten. De kastade ner honom i en låda, skrev Ulan Bator på den och skickade iväg honom med kurirflyg. Sen vände de sig mot folket och började tjattra i mun på varandra.

”Vi satsar på barnen” … ”Nej, det gör vi” … ”Vi är miljöns bästa vän” … ”Nej, vi är det ekologiska” … ”Integration är vår grej” … ”Fast, vår också” … ”Och vår”

Det var blått, rött och grönt huller om buller och plötsligt flöt alla färger samman i en geggamoja av löften som var luft. Jag gick fram till dem och frågade om det kändes bättre nu. Jag överöstes av en räcka svar som flöt in i varandra.

”Det känns korrekt” … ”Rösta på mig” … ”Det här är demokrati” …”Han var subversiv” … ”Precis, han ville rasera folkhemmet” … ”Såg du inte hans egoism, allt ljus på mig, var är solidariteten i det” … ”Han kändes som en miljöfascist och såna fixar vi inte” …

Samtidigt troppade folket av och gick suckande hem och lade sig på sofforna.