Kroatien – ormar, mat, värme och mycket mer

”Turbinen”, flämtar flickan från Brasilien när Croatian Airlines bjuder på ett propellerplan på sträckan München-Split. Flera passagerare ser rätt bestörta ut, men snart byts suckarna mot hänförda ljud när vi stiger över alptopparna. Österrike har veckat pannan för att fråga sig hur landet kan bli allra vackrast och sen skapat svaret i bergsmassiven och pyttedalarna långt nedanför dessa. Splits flygplats säger hej och bjuder på 30 grader när vi landat. Hotellvärden säger också hej och bjuder på rödvin. Det är en bra första dag.

Göteborgsväder – vad händer?

Bara 200 meter från vår säng öppnar sig det blå. Strandpromenaden kantas av palmer och serveringar. Folk njuter på bänkarna och tittar bort mot ön Brac. Ett gammalt palats dominerar city och släpper in oss i ett myller av gränder, vrår, vinklar och skådespelare i romerska uniformer. En manskör sjunger i ett cirkelformat torn och turistskyltar blandas med gamla sneda och vinda fönster som berikats med hypermoderna AC-anläggningar. Det är brokigt, det är mysigt.

Vi bestiger Marjan (nåja, nästan 200 meter) för att se staden från ovan och plötsligt regnar det. Efter att ha flytt Göteborgs regnigaste sommar står vi nu under ett träd där de så muntra cikadorna tystnat och fällt upp sina paraplyer. I takt med kvällen kommer värmen och molnfriheten. Vi noterar hur en dams lila hår så utsökt matchar mannens lila tröja och upptäcker knappt tjejen som kamouflerat sig i zebrarandig dress och lika zebrarandigt telefonfodral.

Hur många parasoll finns det i Trogir?

Med taxibåt tar vi oss till Trogir. Ryssarna ombord vägrar sluta leka med ratten, vilket får den största båtsman jag sett (inklusive Tjorven) att bli lätt gramse. Den lilla staden är som Split; gammalt möter nytt i labyrinter och gränder, om än mer turistiskt och krims-kramsigt. Ibland undrar jag om inte tyranner och extremister istället för bokbål och sprängande av gamla kulturskatter borde förinta alla souvenirer som fyller butiker och marknader. Det är inte direkt stekhett i Trogir, såvida du inte steker vid 33 grader. Vi äter gelato i en skugga som lånat värme från solen, tittar på för stora yachter och åker hem.

Restaurang Sperun är rekommenderad och för samma pris som en kladdig nachotallrik på _______ (fyll i valfritt sunkhak på linjen) får vi grillad tonfisk för ett helt kompani.

Dom kallar oss badjävlar!

Vi tar färjan till Brac och behöver nästan beställa vatten för att motverka svimningstendenserna när vi ser hur priset på vatten skuttat upp. En exponentiell prisskala används tydligen i Kroatien. Varje säte på färjan är fyllt av badlust.

Jag är en bad-Bambi på den steniga stranden och visar prov på hiskelig balans. Teresia kliver ur havet som en Bondbrud, min ljuvliga och godhjärtade siren.

Himlen över Supetar är lika oskyldigt blå som i en Ted Gärdestad-sång, solen hittar inget gömställe och värmer ett hav som är klart-klarblått-blått-blågrönt-grönt-turkost. Timmarna staplas på hög och går utan att åstadkomma mer än ett totalt lugn (helt okej jobbat).

Vi omringas, osannolikt nog, av skåningar, varav en besserwisser som vet att det är enkelt att segla, det enda som kan hända är att det går långsammare om man inte kan. Låter bra, då kanske Uffe Brunnberg et als idé om mer sjöfylla ändå är befogat, helt ofarligt är det alltså.

På färjan hem brister ett gäng äldre kroatiska män ut i en vacker stämsång och hela däcket applåderas deras klapa.

Vi avslutar kvällen i en vacker palatsgränd, precis som i filmen (Lady och Lufsen). Tvättlinorna hänger mellan husen, en gitarrist spelar i hörnet, pastan och musslorna är underbara. Palatset doftar sommar och lavendel. Det är en härlig dag – och vi upprepar den dagen efter.

Färjan dag två är som ett mini-FN. Men, där finns inga baktankar, bara badtankar. Ingen har veto, alla har en röst – precis som det borde vara. På soldäckets tak landar trutarna. Det är som en skuggteater och skådisarna bär brandgula clownskor där de går fram och tillbaka över scenen.

Vi byter strand. Cikadorna behåller sin repertoar. Och vi skrattar glatt när vi passerar två skalliga män som ligger bredvid varandra på två identiska handdukar omgivna av två identiska Hello Kitty-handdukar.

Däremot förstår vi inte alls var det gick fel när killarna på färjan köpte sina t-shirtar med texterna Amateur Pornstar och Hello Titty. Vi funderar på att fråga deras lagom roade flickvänner, men låter bli. Det är trots allt 34 grader varmt.

En bilfärd ut på landet

Vi tar kustvägen norrut. Det stora blå är vår kompass, eftersom vi stängt av en GPS som vill att vi tar raka vägen. Längs vägarna står försäljare och kränger juicer, vitlökshalsband, meloner och – lite makabert – helgrillad gris direkt från spettet.

Zadar bjuder på fler gränder, men också den bästa pastan vi ätit hittills och en väldigt skön atmosfär. Det är tillbakalutat och lika mycket lutar jag mig bakåt när jag häpnar på motorvägen mellan storslagna berg. Vi åker upp, upp, upp och sen tar tunnlarna oss ned, ned, ned. Ett nytt Kroatien öppnar sig. Hej då, blått. Adjö, karga massiv. Hej, gröndraperade berg och dalar. Vi är på väg mot Plitvice och hamnar i Jugoslavien. Hotellet är från förr, teven är en 16-tummare som är väldigt tjock och det är enorma ytor, men omgivningarna lovar en dag utöver det vanliga.

Världens vackraste trappmaskin

Rubriken säger det mesta – Plitvice är en makalös upplevelse. Sjöar, skogar, berg, stigar, gångar, broar, grottor, utsiktsplatser i all oändlighet – och i väldigt kuperad terräng. Vi är ute och går i sju timmar, men ser förmodligen bara en bråkdel. Till och med min kamera häpnar och ursäktar att den inte kan bära alla dessa intryck.

Jag försöker fånga den exakta färgen i sjön, men det går inte – och det är nog lika bra, den ska vara fri.

Små vattenfall, sen större, fler broar över sjöar. Mitt leende växer, Teresia ler. Vilken underbar stund det är. Det gröna blir grönare, det blåa allt blåare. Magin skymtar mellan löv och i varje löv för den delen. Solvärmen är promenadvänlig. Skogens vita klippor bryter trenden, träd med otroligt knotiga rötter får växa (och falla) fritt. Solen och skuggorna leker ta fatt och den brusande sången från ännu ett vattenfall kallar.

Jag läste någonstans att kriget började här, men det går inte att förstå. Krig i allmänhet är oförklarliga, men här? Vem kan släcka en människas liv omgiven av detta? Det går inte att förstå.

Kanske är det så att det var Gud som barn som skapade Plitvice och valde sjöarnas färg, en helt annan kulör än det skulle vara egentligen. Det är lekfullt, det är naturligt, det är naivt i ordets rätta bemärkelse.

Sjöarna är trolska, vatten är klart, men ger sig själv en turkos hinna, mot kanterna av vattendragen är den ofta ofokuserad som om sjön inte orkade bry sig om att vara perfekt – men just därför blir osannolikt vacker.

Vi tar färjan när åskan kommer och eltåget nedför alldeles för smala vägar. Vi avslutar kvällen med att äta på restaurangen vars engelska meny heter bill of fare och lockar med sucking pig roasted on the spit.

En första smak av Istrien

Det passar bra med slingrande vägar när man är opasslig. Jag njuter inte fullt av färden den här måndagen, men det är ändå en skön avkoppling på den kroatiska landsbygden och vädret blir bara bättre och bättre. Det är som om varje byte av landskap ökar det blåa ovanför oss. Rijeka förtjänar ett besök, men vi hinner inte allt. Inget P sätter p för bilfärden i Rovinj och vi checkar in på Dream, där rummet är en dröm, men doften i badrummet mer andas mardröm.

Lunchen, den första i Kroatiens gastronomiska centrum enligt många, är den äckligaste tortellinin vi ätit, men sen äter vi på Dream och såväl carpaccion som filén/havsabborren med tryffel- och champinjonsås ursäktar allt.

Rovinj är en härlig stad. Mängder av sköna hus, gränder, vinklar, färger, fönsterluckor och charm. Det är nästan så att jag vill stå på pass med kameran vid varje balkong och vänta på den tjocka tanten som när som helst kommer ut och drar igång en aria.

Dagen är annars en jakt på parkeringspengar. Det här med att ta kort eller sedlar i automaterna är inget som slagit i Kroatien direkt.

En jävla orm i paradiset!!!

Jules Verne hittade mycket inspiration i Pazin, särskilt i Pazinklyftan. Det är en vacker skogspromenad, men samtidigt en bluff. Det han såg och förundrades över är avstängt. Det enda som höjer pulsen är en orm som ringlar över vägen. Antagligen är det en kroatisk huggormskobra och plötsligt känns den kilometer som återstår till säker mark ruskigt lång. Nej, men ska vi inte den där smala stigen med tät undervegetation runt och vad är det som prasslar? Är det svett som rinner längs nacken eller är det en orm som tänker bita mig i skrevet?

Vi får vår överdos av små städer den här dagen. Pazin, Porec (som i och för sig är schyst) och Vrsar betas av snabbt och varmt. Limskafjorden ska vara något extra. Efter Plitvice är den en gäspning.

Monte – nu snackar vi mat!

Vi bokade redan i april och i kväll är det dags. Underbart beläget, innanför de gamla stadsmurarna, ligger Monte. Vi får en egen liten balkong där träden bokstavligt talat vuxit in. Det är blommor och äpplen som garnerar utsikten över taken och mot havet.

Allt är härligt. Det börjar med att en handduk kommer in på ett fat, fast den är en liten propp och växer till en handduk när kyparen häller vatten på det. Snyggt. Vi fastnar för deras avsmakningsmeny, men innan dess blir det en rad amuse som i sig är värt priset. Uppläggningen, fantasin, smakerna, färgerna och atmosfären – allt är perfekt den här kvällen. När natten faller är det tyst, med undantag för en skock trutar, lätt upplysta underifrån, som behöver prata ut. Vi besegras av varje rätt och det här hamnade på tallriken innan vi mätta rullade hem längs de hala och livliga gränderna vid midnatt:

  • Filoplattor med oliver och örter
  • Gurka toppad med pepparrotskräm och rom – sköljs ned med algsoppa.
  • Hackad, färsk svamp
  • Olivolja, tre sorters bröd och rökt smör
  • Hemmagjord yoghurt med sallad på aubergine och soltorkade tomater samt oreganoskum
  • Tonfisktartar med små pilgrimsmusslor, rökt creme fraiche, rädisa och kapris
  • Havskräfta med rödbetsrisotto, spenat och saffran
  • Havsabborre, kungsräka och bläckfisk med en skaldjurs- och morotskola
  • Spädgris, tillagad i 24 timmar, med paprikakräm, honung och örter från Istrien samt blomkål
  • Fördessert
  • Fänkålsglass med chokladkaka, lock av vit choklad samt het chokladsås.
  • Tre sorters getostar samt honungsdränkta fikon och mandlar
  • Chokladbricka.
  • Krotiskt bubbel
  • Fantastiska kroatiska viner.

Tom Jones är på väg

Det vi fastnar för i Pula är förstås den romerska amfiteatern. Resten av staden är inte lika charmig. Romarna kunde verkligen bygga och det är en mäktig syn att vandra bland bänkar och tänka sig 2000 år tillbaka i tiden.

Just nu bygger de en scen för sommarens konserter, bland annat ska Tom Jones få lite fler trosor kastade på sig (om det fortfarande är grejen).

Vi passerar en för liten triumfbåge, inser att indianer med panflöjt även lirar live i Pula (Hello med Lionel Ritchie), ser en marknad där getingarna slåss om att få provsmaka honung och inser att vi är mätta. Det är lagom nu.

Det sista badet i Rovinj sker på en usel strand, mitt i ett hotellghetto som är så dött och fult att det inte direkt behövs någon torka för att gräset vid stranden ska dö – tristessen räcker. Turistinformationen kallade det a very nice beach och bevisar en något knagglig engelska.

Jag kör bil – kors i växellådan

Ska du köra bil? Ja, så sa ett syskon innan resan. Jag kör sällan, men rattar faktiskt den här dagen längs ändlösa motorvägar söderut. Det är 50 mil på vägarna som hägrar innan Split. Ibland vackert, men ofta som man tänker sig att det är att köra genom amerikanska ödemarken. Det står dock inga seriemördare eller skumma liftare längs vägarna. Vi träffar på ett gäng Hajdukfans på väg mot match och inser att bensinmacksmackor smakar illa även i södra Europa.

Åh, den gamla slagdängan

En sak om radio och tv. Att titta på kroatisk tv, särskilt reklamen är lite som det här:

Och om vi säger så här – de mest aktuella låtarna vi hör på radion är Hootie and the Blowfish, Dire Straits och Bobby McFerrin. Jösses!

Vi kommer fram till Split, tar en sista natt på samma hotell, upptäcker bästa badet under resan – Bacvice mitt i centrala Split – och gör oss redo för hemfärd. Den var så jäkla strulig att jag stryker den delen, men vi kom hem och Teresia sammanfattade det bäst, tror jag:

”Det har varit en perfekt resa, men det bästa är att få åka hem med dig.”

 

 

 

 

Vet du var solen bor?

Vet du var solen bor?

Den bor i himmelen
i den grönskande dalen
där barndomens grusvägar
aldrig försvinner
inte ens vid horisonten.

Den bor i ett rött hus,
så rött som hjärtat kan vara,
dess frihetsvita knutar
målade av oskuldsfullhet
som inte någon gång flagnar.

Vattnet i brunnen
på husets lilla gård,
lika rent som våra tidiga år,
bär den oförstörda smaken
av total tro på vildhallon
och ärligt målad lycka.

Där vilar tiden i en hammock
som inte gnisslar bortglömt,
utan sjunger med trasten.
Frågar du tiden vad den är,
svarar den med sommarens lugn:
”Nu är tiden innan vi förstod
bokstaven ärr i känsloalfabetet.”

Gryning och skymning
är bara utbytbara ridåer där,
regn och åska temporära
och lekfulla specialeffekter,
stjärnorna och natten endast
svalkande förfriskningar
mellan föreställningarna.
För där bor och lever solen
och den är alltid hemma
när du kommer på besök.

Den bjuder på jordgubbssaft
och rabarberpaj i bersån.
Sen en badmintonmatch
med tvättlinan som nät.
Vinden som svalkat dig,
så uttröttad och lugn nu,
låter den er skratta ostört
och söker vila i regnmolnen
som håller sig långt borta.
Det är bara du och solen,
det är som det ska förbli.

364:e dagen

Tidningen prasslar. Jag läser om hur människan är ett svin när det gäller att behandla grisar, kycklingar och fattiga kvinnor. Maten vi äter föds fram i plågor, grisar kastreras utan bedövning, kycklingarna som pressas att växa snabbt kan inte ens stå själva – allt för effektivitet och mer vinst. Samma girighet och brist på mänsklighet präglar traffickingasen som säljer unga kvinnor till ett lev som utnyttjade sexslavar. För egen vinning, maximera andras lidande – jag vill kräkas över alla som tror på den affärsidén.

Människan är en soptipp då och då. Jag behöver frisk luft – och jag får den längs mina vägar. Jag behöver hitta färger och se det vackra igen – och jag ser det i mina sagokvarter, de som finns i allas verklighet.

Jag tror att en promenad är världens bästa naturmedicin och jag tar en stor dos i dag.

Bäcken porlar obekymrat. Vattnets sång ett förspel inför april. Det är varmkallt i sänkan, min magiska lilla promenad mellan villorna i Örgryte och Delsjövägen, stråket längs bäcken.

Björktrastarna har inga ungar och det råder avspänning mellan dem och skatorna. Vårens jakter och ‘kommer du tillbaka då jävlar’ har ersatts av ett lugnt spatserande på samma gräsytor.

Gräsänderna, dessa porösa fjäderkryssare, patrullerar bäcken. När jag stannar till får de fel signaler. En rund, kvackande and närmar sig ivrigt. Dess brandgula fötter springer så fort de kan. Kroppen vaggar fram och tillbaka. Jag har inget bröd och det skär i hjärtat hela vägen hem. Jag måste från och med nu alltid ha bröd med mig, dessa underbara fåglar förtjänar det.

Från ett servicehus kommer de på rad, tre gamla tanter på väg ut i ett långsamt, men ståtligt, rollatorderby. De är som tre kvinnliga Knatte, Fnatte och Tjatte – eller, kanske är det de tre vise kvinnorna på väg till någon form av Jesusbarn i något av Prästgårdsängens garage.

I en liten, liten butik köper mitt stora, stora hjärta små, små presenter av stor, stor tacksamhet till morgondagens två värdinnor. Solen har slickat Danska vägen och gatan ser tillfredsställd ut. Morgonens olust är sorterad i rätt fack – det med den något krångliga titeln: sådant jag hatar och måste jobba för att stoppa, men utan att samtidigt sluta se det fina i livet.

Det är årets 364:e dag, den näst sista. Mycket skit händer i dag också, men så länge jag ändå kan skriva mer om ljus än människans ondska och känna att vårt mörker kan besegras, bara för att det måste besegras, då är det ändå en bra dag.

Det var en bra dag i dag. Låt oss göra i morgon ännu bättre.

Har jag hittat pinkoden till mitt liv?

Beslutet att berätta om mina år i en sekt var som att gå in på en högst annorlunda pizzeria och beställa en katarsis med extra allt och efter att ha slukat den är jag så jävla hungrig på att må bra att jag helt enkelt har bestämt mig för att aldrig sluta med det.

Att slita av min mossiga och giftiga fasad och stå naken inför hela världen är inte ett dugg skrämmande. Det är märkligt att den smärta och skam jag burit, och nästintill matat för att den på något udda sätt varit en slags terrorbalans, så enkelt kan försvinna. Snarare så känns det självklart och enkelt att se in i dina ögon, oavsett vem du är. Det är ingen självhjälpstripp, det bara är så det är, så jag är.

Jag räknar inte med vemodsfritt och tycker om melankolin, jag behöver dem bägge, men det är som om jag äntligen ser det ljus som jag trodde mig se under åren i sekten. Och, kanske ännu mer det ljus jag bara fläckvis känt under de sju år som gått sedan jag lämnade skiten.

Det kommer att regna, ibland lite för mycket, men jag är vid liv, ute ur en bubbla som på något sätt höll mig undan – även om jag lånade sol när augusti var och förälskad jag stod på knä och knöt ett par sandaler och kände hennes doft.

Min diskbänk är inte i ordning, mina fönster bönar om tvätt, det finns dammråttor här och där och jag behöver röja ut skit ur en garderob vars monster ej mer är. Det är otroligt mycket att göra, men det kan äntligen göras. Fast, i en lagom takt – jag behöver kolla gräsänder och bara fundera på allt omöjligt också. Jag vill brinna, inte brinna ut. Jag vill slockna när det är natt, älska det faktum att skymningen är ett skuggspel med lyckligt slut.

På ett sätt har jag förlorat nio år, även om det varit nio underbara år på många sätt. Och alla stunder jag haft med alla jag älskar är aldrig förlorade, alltid tapetserade som gigantiska billboards längs min motorväg.

Jag har varit dödligt förälskad och även om hon inte går bredvid mig, så gav hon mig det bästa rådet i hela världen en natt ganska nyligen. Ett råd som smekte mig till sömns och väckte mig på samma gång.

Resultatet är två skrivarsemestrar i juni – 2-6 juni och 22-26 juni – och en återuppväckt tro på den historia som ibland varit ett satans berg av vass och förvriden metall. Kanske, för att det är boken om den jag verkligen är  – och hur skulle jag kunna skriva den om jag vägrar att se mig själv?

Det är boken om mannen som inte har några barn och inte vet vad han egentligen saknar, men också om en liten pojke som inte vill se vuxenvärldens begränsningar. Beslutet har glatt min agent och det vankas öl med världens coolaste i Stockholm snart.

Igår vandrade jag till stadens mitt. Några kvarter bort stod folkhemsvarianter av CSI och processade ett hemskt mord. Vid kanalen grät några blommor av typen du inte vill se. De var den fortsättning, förväntade men hemska, på vårvinterns desperata lappar som frågade om någon sett en försvunnen kille. I vattnet hittades han för någon vecka sedan.

Döden visar sig ständigt. Den hackar, skär och lämnar frågor. Jag tänkte på det när jag gick hem. I detta, mitt vackra, händer det svarta ständigt. Förr hade jag kunnat gå sönder ett tag, nu önskar jag annorlunda, men ser också den skrattande babyn och ler stort när jag firar en 40-årig vän i en källare på Hisingen. Jag lever och det här är livet, bra och dåligt.

Mitt i natten går jag längs en gata som är vingligare än jag. Det är bara jag här. Jag vill ha en hand att trycka. Ett par ögon att se det sista jag gör innan jag somnar och sen se samma ögon, sömndruckna, det första jag gör när jag vaknar.

Jag vill smeka av henne alla kläder och explodera i vårt alldeles egna universum innan jag faller, hopkrupen som ett litet barn, genom en rymd som först är tom av häpnad och sen fylls av till brädden ljusfyllda stjärnor som också vill explodera – och exploderar. Igen, igen, igen, igen, igen och igen vill jag spela den här pjäsen med henne. Älska tills våra kroppar är för ömma för annat än att andas försiktigt på varandra.

Jag har inte den handen att trycka, men jag har mig själv. Det är mer än jag hade innan det där blogginlägget. Jag är självsam när jag somnar, efter att småfull ha druckit en kopp kaffe på balkongen. För två veckor sedan spydde jag under en middag. Det var droppen. Efter det fanns inget motstånd kvar. När gästerna gått hem och jag vaknat togs beslutet. Nog nu. Och så blev det så här.

Jag mår så bra att jag först nu förstår hur jävla, jävla dåligt jag mådde då. Oj!

2002-2004 dog slutligen 2011. Herregud, vad märkligt. Det känns som om jag har hittat pinkoden till mitt liv. Tur att jag ska tvätta fönster och kläder idag. Annars hade den känslan parat med den bedårande majhimlen förmodligen fått mig att sväva bort som en jävla självuppfylld zeppelinare.

Nog babblat. Dags att dricka kaffe för en självsam man.

Månarium – äntligen

Precis bredvid solariet på Norra Gubberogatan har ett Månarium öppnat. Det är perfekt för mig som inte orkar vänta på nästa fullmåne för att kunna ligga och vrida och vända mig i sängen alltmedan jag väntar på att sömnen ska ta mig.

Så, nu har jag således köpt en bra hög polletter av kassörskan. Här ska inte sovas i natt. Istället ska jag ligga här och tänka ut en engelskspråkig novella som ska ta mig till Paris i sommar.

Jag har dock snabbt insett att jag inte är den enda kunden. Flera revisorer och anställda på strama försäkringsbolag har köpt plats, låst in sig och vrålar samtidigt som deras nyligen framsprungna varulvsklor försöker riva sönder dörrarna.

Jag vill ha en egen måne med Ted Gärdestad går på repeat i högtalarna och ett par vargar har, eftersom Olskrokens Månarium är djurvänligt, fått varsitt rum att yla mot månen i.

Lunatics welcome, står det på en skylt på ytterdörren.

Jag känner mig väldigt hemma.

 

 

Väderomslag

Jag somnade i en bakugn. Vet inte hur många gånger jag innan dess hade vänt mig om, vridit kroppen, kurat ihop, sträckt ut, torkat svetten ur pannan och känt att jag ville sparka av mig ett lakan som sedan länge låg skrynkligt och bortsparkat i ett hörn av min bädd.

Någon eller några gånger bytte jag rum innan jag kom till ro. Och jag vaknade gång på gång så fort jag lyckades somna, slumrade snart till igen och drömde märkligt. Allt i ett slags sömnproblemens ekorrhjul.

De kallar visst det här för tropiska nätter i boulevardpressen.

När jag sen lyckades få lite sammanhållen sömn, vaknade jag strax (kändes det som) till vad som lät likt ljudet av ett ivrigt skrivmaskinsknackande från ösregnet mot min ruta.

Vattnet verkade, med en imponerande hastighet, författa en usel och suckframkallande inledning till en dussinroman, en sådan där öppning du har läst för många gånger:
Det var en grå, blåsig och regnig dag i Göteborg.

Tre dagar till semester.

Det började ju så blött

Regnet väckte mig från en mjuk dröm i morse. Det knackade försiktigt på rutan, som det gärna gör i midsommartid. Jag insåg att eftersom min båt är en fantasi var det bara kommunala färdmedel som gällde i dag.

Självklart hade vagnen gått sönder när jag kom till Olskrokstorget. Den stackars föraren försökte få en tonårig framdörr att bete sig. Att alla vagnar i hela världen går via den här hållplatsen nu, på grund av spårarbeten, ökade nog inte stressen.

Till slut rullade han iväg och jag valde den efterföljande rackaren och tänkte klurigt att den första vagnen säkert skulle trilskas även på Drottningtorget. Det gjorde den, och min vagn skulle förstås in på samma spår. Kanon, tidigt avhopp och en rätt lång promenad i ösregnet trots allt.

I Brunnsparken stod en lynchmobb. Det var folk som läst förra veckans rubriker om superväder i midsommar och nu stod där med grillkolssäckar och mord i sinnet. Jag fattade det som att de delade upp sig i två team. Ett skulle grilla murveln som författat löpsedeln, ett skulle leta upp meteorologen och fixa ett helstekt smhi-svin.

Vädret just då kunde bara beskrivas med en fras – vilken lustigt nog är min norska vän Ragnhilds favoritfras: det är mulet i hela Västra Götaland. Jäpp, inte ens med en flång ny HD-tv hade du kunnat upptäcka några nyanser i det gråa.

Men, så hände det. Gud vred om kranen. Himlen sprack upp i ett leende, det kändes surrealistiskt. Folk, vana vid att midsommar alltid är orkaner, regn och åtta plusgrader, tittade mot skyarna. Kunde det hända? Kunde vi vara på väg mot en dag som faktiskt alltid förekommer i alla reklamfilmer inför midsommar, men som vi aldrig upplever? Solen sken plötsligt över staden. Trots att det är midsommar i morgon.

Och, på tio minuter hann jag med att handla på Systembolaget och få en sallad på Coffee & Deli, två favoritställen som normalt tar rätt lång tid. Jag började undra om det här var en dröm.

Eftermiddagen kom, molnen drog vidare och nu var det plötsligt varmt.

I morgon är det midsommar. Kan det bli sol? Nej, de norska meteorologerna lovar regn, trots allt. Men, jag vet inte – i dag var en förtrollad dag. Sol i midsommartider. Otroligt.

Glad midsommar på er. Älska på rätt sätt.