Etikett: sommar

Åtta dagar som (jag) gick

9/9

Cirkusen har lämnat stan, kvar är bara fåglarnas buffé. Slumpmässigt kvarglömda halmstrån med smått och gott i. Jag går över soliga Heden, där sommaren vill mer. Kvällstidningarna löpsedelstävlar om 5:2-dieter, min köpfrekvens är 0:7. Metro står gömd under träden, skriker om senaste skotten som föll. Ingen tar notis. Det har varit för många nu. De löv som redan fallit från ännu vitala träd förbannar sin död på ännu varma trottoarer.

10/9

Regnet faller, en första aning av sprickor i årstiden. Långt färre fåglar äter frukost idag, men kråkorna matchar himlens nyanser perfekt. Spårvagnsspåren och parken med isbanan – uppgrävda till max. Brandgula västar och brandgula lampor varnar ikapp. Centrum är som det alltid är, fast egentligen minns jag fel. Oftast är Avenyn en gata som flyter, inte konstrar som dagens hinderbana. Men, vädret bjuder in till en slags munter misantropi.

11/9

En ensam kråka på Hedens grus. Den marscherar i kylan, vaktar sitt fält, sina halmstrån – även fast de är tömda och kanske allt annat än halmstrån. Pendlarna som gick till bussen i sömnen sover än, när de susar fram längs Sten Sturegatan. Det är kallt, men vackert. Trädgårdsföreningen ser förförisk ut. Det buteljbruna vattnet i Vallgraven, inte lika sensuellt. Jag möter en segway. Den har kommit fel. Men, det gäller å andra sidan var den än är.

12/9

5000 för en katt. Den blekta lappen har alla halvklippta ring-mig-uppmaningar kvar. Det har gått för länge, tänker jag krasst. Och det motsvarar 5000 burkar som mannen måste hitta och lämna in. Han som sover i en bucklig bil i ett av Hedens hörn. Han drömmer på passagerarplatsen, kanske om hemmet i Bulgarien. Symptomatiskt är det en säck hittegods som sitter bakom ratten. Det är som en bild av allt som är fel i vår lugna vrå av världen. Den gula böteslappen vajar långsamt i morgonbrisen.

13/9

Ett dagisbarn på väg till sitt skift möter mig i portiken. Snickarna runt hörnet fikar långt innan jag satt igång min mejl. Träden har inte tappat färgen, men bleknar långsamt och tycks ge upp, likt flaggorna – de helt vita – längs Hedens huvudled har gjort. Korpmatchernas kom igen gubba’ är på väg att ebba ut. Blommorna någon arrangerat runt lyktstolparna ser däremot pigga ut. Mannen utanför vårt kontor bär ut trottoarprataren som ber om bättre affärer. Bubbelgummaskinen står redan på vakt. Två kronor för en stor kula färgämnen.

14/9

Solen lyser. Den är obekymrad, fastän dess värme är devalverad. Vi rullar på en harmonisk tur i ekologiska affärer, köper skaldjur över bästa disken och talar leksaker med någon som förstår att kvalitet och lycka inte har ett dugg med kvantitet att göra. Vi går längs gator där torskar skräms bort av fyndiga krogkoncept och kryssar mellan Hagaindianernas cyklar och barnvagnar. Fikens soliga tillflykter är fyllda en sista (?) gång.

15/9

Vi går och tittar på barnstolar. Säljaren kan ingenting. Och på Babyproffsen är ointresset från personalen en rejäl kontrast till butikens namn. Vi äter den bästa asiatiska maten – åtminstone hävdar skylten det – och när jag går till det bortglömda valet faller regnet och lovar att hösten faktiskt finns. Ambulansernas sirener verkar mer stressade, kanske surar de i regnet och vinden. Avenyn är en tom tvärgata till ingenting alls. Några hukar under filtar på fiket. Jag går några sista steg för att somna en liten som aldrig frusit utomhus.

16/9

Det är första morgonen på väldigt länge som regnet och gatlyktornas sken leker i asfalten. En man går förbi, han har shorts och paraply. Det är sommar möter höst, det är fritt tänkande möter hur-mår-du? Vägbygget i Brunnsparken är lerigt, Nordstan själlöst, promenaden blomspruteregnig och träden byter färg snabbare än någon kan förstå. Visst badade vi förra helgen tycks ansiktena säga längs Östra Hamngatan innan de vänder sig mot resebyråns skyltfönster och dess löftesrika opium. Hösten har nått världens vackraste stad.

De tre årstidernas förvirring

De övergivna isflaken i kanalen är ett pussel som inte går ihop. Några bitar saknas för vinterskrud, det är för många bitar för vårglitter.

Tiden vet inte vad den ska göra.

Februari, nyss pensionerad, ringer och frågar om den ska komma tillbaka.

Mars, just anländ, har redan fått en identitetskris och vet inte om den är varm, kall, hoppfull eller ett totalt kaos. ”Jag önskar jag var juli”, säger Mars till sin psykolog och får en remiss som i bästa fall ger honom lite offentlig sektor-assistans i september. ”Jag vill inte vara uppkallad efter en krigargud, kan inte Amor få bli mitt namn”, säger Mars sedan. Byråkraterna på det statliga verket säger bara avslag med ett tonfall som låter som en gammal avslagsstämpel på invandrarverket.

”Jag förtjänar en chans under en ljusare tid, låt mig vicka för mars”, säger februari i telefonsamtalet till tidsbossen. ”Hade alla månader varit som mig hade folk fått 13 månadslöner på ett år utan att vara politiskt förtroendevalda av West Sweden. Tänk om jag fick visa upp Alla hjärtans dag nästa vecka, det hade varit något. Snälla, jag hade så gärna upplevt sommartiden bara en gång. Jag orkade 29 dagar, men har mer att ge. Kom igen, låt mig få lite mer tid.”

Tiden lägger på i februaris öra, den har större problembarn att hantera.

Vintern, som redan packat sin kappsäck, har för ett kort ögonblick sedan vänt åter och flyttat in i Göteborg. Den anklagar våren för husockupation och får ett tillfälligt ja av hyresnämnden. Polisen vräker, ytterst motvilligt, våren. Just hade farbror blå vant sig vid att hälla ut vårtörstiga ungdomars öl, nu ser den framför sig mer dubbdäckskoll på Friggagatan.

Vintern breder ut sig, men gråter sig till sömns redan i dag, dagen efter, dess tårar fyller gathörnen med en helt onödig sörja. Den nyanlända, oskuldsfulla våren, redan hemlös och utfrusen, hukar i blåsten, dess tunna ballerinaskor är inte slasksäkrade och broddar gör sig inte bra på dess fötter.

Hösten, sedan länge bortgången, tittar till det hela, muttrar något om en känsla av deja vu och är förbannad över att bli väckt av någon som misstagit allt som händer nu som en förtäckt höst.

”Det är för fan mars”, säger hösten.

”Jag vet inte vem jag är, kanske är jag höst”, säger mars.

”Kan jag inte få vicka lite, snälla”, säger februari och protesterar på andra sidan någon form av datumlinje.

”Jag fryser”, säger våren.

”Jag känner hur livet rinner ur mina händer. Jag ville vara en Disneyvinter, nu sköljs jag ned i kloakerna som en bastard”, säger vintern.

Tiden får ingenting att gå ihop. Den längtar till sommaren.

 

Sensommar och träd

Det doftar inte starkt av nyklippt gräs nu
Syrenens blad slokar efter sommar och vår
Söker stöd från äppleträdet med ett: ”Du!
Jag har gjort allt jag mäktar med detta år”

Äppleträdet viskar till sin vän: ”Slut dig
Spar alla krafter och låt min rodnad ta över
Augusti tillhör frukter fostrade av mig
Vakna då vintertrötta din doft behöver”

”När dina frukter faller lurar jag det kalla”
Ett lövträd bryter in, lovar en sagolik höst
Vankelmodiga träd ler nu tappert mot oss alla
De litar och känner denna färgrika tröst

I hans vida lövverk dröjer värmen kvar
Han kortar pausen till nästa ljusa besök
En envis bastion när luften blir kyligt klar
Som motar alla utom vinterns sista försök

Även då är han trädens stora, starka bror
En fågelskrämma som till kylan säger halt
Så att träden när solen godkänt att livet gror
Åter visar upp sina löv glatt och tusenfalt

Sensommaren kommer i för god tid
Lika hopplöst varm som underbar
Innan säsongen med sorgsna träd tar vid
De som uppgivet spretar mot en sol för rar

Fast kanske är det inte bara nakna gester
Har de ett teckenspråk vi inte förstår
Knotiga budskap om nästa sommars fester
Och alla fantastiska ögonblick som återstår

Om det vet jag inget nu när kvällen stundar
Sommaren är fortfarande här om än lite matt
Men jag tror att jag även idag om jag blundar
Hör en ljum vind bära trädens somriga skratt

Är glada joggare psykopater?

Att käka frukost och istället för morgontidningens trötthet välja Heidenstams dikter som lektyr har sina bieffekter – i mitt fall en lång promenad i mitt älskade Skatås; det är helt enkelt omöjligt att inte vilja ge sig ut i den svenska naturen och hitta skönheten efter en överdos av jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Vid backen mot skogen möter jag två kvinnliga poliser till häst. Hon till höger är ljushårig, ler och säger hej när de skrittar förbi. Hon är så söt att jag helst av allt vill svara ja direkt.

Jag tar av mig solglasögonen när backen leder mig in i ett skimrande liv. Att ha dem på mig i en värld där varje alldaglig dunge rymmer fler nyanser och tolkningar av grönt än den mest fullständiga pms-skala vore ett brott. Min iPhone sover i fickan, lurarna ligger hemma. Att lyssna på musik, förvisso bra sådan, när fåglarna sjunger överallt vore så patetiskt.

Plötsligt möter jag löpare som kommer ut från sidovägen, strax innan Svarttjärn. Jag vill gå den vägen, men är rädd att bara komma till en vägg och slutligen få bevis för att löpare kommer från en annan dimension och att de egentligen är på jakt efter sådana som mig; flanörerna, upplevarna och berättarna. De vill ta mig, förvandla mig till en av dem. De vill att jag ska bli en av de aldrig sinande medlemmarna i paraden av silly walks och snubblar-nästan-människor som fyller spåren. I stort sett alla joggare som möter mig har en jag-vill-dö-min samtidigt som de ler tappert och förmodligen upprepar mantrat det här är bra, det här är bra, det här är bra för sig själva. En enda av dem har ett glatt leende när hon rusar förbi. Hon måste vara psykopat.

Svarttjärn är buteljbrun i ena änden, men förföriskt blå på lite avstånd. Det är dock lika buteljbrunt på andra sidan när jag korsar vattnet där gräsänderna bor och ger mig in i en djupare skog. Ormbunkarna och gräset skänker ett trolskt, nästan dimlikt ljus till marken mellan träden. Kanske dansar trollälvorna squaredans där i gryningen när ingen ser.

Två män med kikare letar fåglar. Gruset knastrar under mina fötter. Det är så rogivande. En pappa skjuter en barnvagn framför sig och visslar högt. Fåglarna räds inte konkurrensen. Till och med de torkande pölarna med dy visar någon form av skönhet den här dagen.

Vid sjön bjuder en åldrande dotter sin urgamla mamma armen och för henne till det stora blå. Kanske en av de sista somrarna. Jag möter en man, vars son dog för alldeles för många år sedan. Han har aldrig sett glad ut sedan dess, men ändå tror jag att solen värmer hans panna något och att vinden smeker fram lite ljusa minnen emellanåt.

Längs vägarna växer oplockad nässelsoppa och här och där har oförklarligt kraftiga träd knäckts av vindar medan spädare grenverk förvånat tittar på, kanske lyckliga över att de lever, kanske inte alls medvetna (jag vet så lite om träd).

En cyklande familj diskuterar. Anföraren, minst sex-å-ett-halvt-år gammal, menar att de borde åka till Thailand för att kolla på djur och invändningarna om att det finns djur här bemöts med: men inga apor.

Jag går i en värld där inga statusuppdateringar kan läsas. Jag kan inte gilla något som sägs i en annan värld. Här står inga tweets skrivna någonstans. Jag vet inte vad någon annan gör, tycker, vidarebefordrar, tipsar om och så vidare. Jag vet inte var ni är. Jag är inte incheckad, men nedkopplad, avkopplad och mentalt otroligt uppkopplad. Det krävs blott en vindstilla vind för att sopa bort den första tanken på jobbet. Inget annat än här finns i detta ögonblicket. Det är total frid.

På övergångsstället, där skogen föst ut mig, står en joggare och väntar på grön gubbe. Det ser så märkligt fånigt ut att jogga på stället. De gånger jag förförs av lusten att känna blodsmak och se mitt liv passera revy gör jag det i skogen.

Den sista biten, över vackra Östra Kyrkogården. Hennes trötta, men kärleksfulla steg när hon går till hans grav, häller vatten på de välskötta blommorna och krattar lite. Han dog i ett annat årtusende, men kärleken hon häller på hans minne är lika levande som då.

Det är en vacker dag. Det blev inget diktande à la Heidenstam, men promenaden var magiskt bra som alltid i Skatås. Jag skulle tro att det blev cirka 1,5 mil till fots. Enligt mina ömma tassar var det fjorton mil, men de ljuger rätt ofta för att få ett litet bad extra.

God afton.

Goodbye Lenin

Har ni sett den fantastiska filmen Goodbye Lenin? Den utspelar sig i forna Östtyskland. I korthet har en mor legat i koma sedan en tid innan muren föll. När hon vaknar till är DDR ett minne blott och Tyskland återförenat. För att inte göra chocken för stor återskapar barnen DDR i lägenheten, får tag på gamla band, en gammal tv och så vidare – ja ni fattar. Annars kan ni läsa om filmen på imdb.com.

Jag tänkte idag – tänk om det händer här. Tänk om en mor (eller far, här är vi jämlika) föll i koma för sex år sedan och nu var på väg att vakna. Hur skulle det gå, vad skulle vi behöva göra för att de inte skulle chockeras alltför mycket?

Tja, vi skulle helt enkelt öppna fönstret och släppa in doften av flintastek och ljudet av Gyllene Tiders Sommartider samtidigt som vi slog på teven och bad den nyss uppvaknade att titta på Allsång på Skansen och Morden i Midsomer.

”Det känns som om jag sovit i fem minuter”, skulle vår far/mor säga. ”Allt är som det brukar.”

Och vi skulle instämma och gråta oss sönder och samman när vi strax efter gömde det enda som egentligen förnyat landet på senare år – foppatofflorna.

Mellan Ida och Mårran

En späd flickröst bröt tystnaden i morse. Jag stod på en mörklagd gräsplätt i Olskroken när rösten och ett märkligt ljus närmade sig.

Det var Emils lillasyster Ida.

”Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nå’n sätter fart”, sjöng hon, samtidigt som hon hoppade fram som små flickor gärna gör i idylliska filmer.

Bakom henne förändrades världen. Det frostbitna värmdes och små blommor började att spira. Tre bastanta och fryntliga snickare jobbade visslande några meter bakom henne. En av dem byggde en grind som barnen i tavlan Grindslanten skulle sitta vid. De andra två byggde långbord så att barnen i Bullerbyn kunde ha saftkalas. En lärka drillade i skyn. A-lagarna drillade inte alls, ety det var arla morgonstund, och överhuvudtaget doftade det vacker vår. Trots att det var den 14 december.

Jag vände mig om och stelnade till. Från andra hållet kom en måndagsdeppig Mårran glidande och förvandlade bilar, lyktstolpar och felstavade butiksskyltar till is. Bakom henne halkade gamlingar på den färska isen och bröt åldrade lårbenshalsar och armbågar. Bilar kanade omkring och kysste varandra i baken på ett oromantiskt sätt.

De var på kollisionskurs. Den väna Ida och den deprimerade Mårran skulle strax ränna in i varandra om jag inte hindrade dem. Då såg jag en humla och satte mig på huk. Precis som jag har en viss förkärlek för rultiga gräsänder diggar jag tjocka humlor. Jag glömde bort allt, blev 31 år yngre, och log. Istället för att stoppa flickorna.

Så small det. Ida krockade våldsamt med Mårran. Sommar smällde ihop med vinter. Ljus med mörker. Gin med yatzy. Damerna försvinn i ett rökmoln.

När det skingrades var sommaren borta, men också den iskalla vintern. Kvar var Sverige. Lite lagom så där.

Jag tittade på de andra flanörerna i Olskroken. De såg inte glada ut, men inte heller ledsna. De såg helt enkelt inte ut. De tittade ned och bort.

Bort mot ett avlägset ljus som blinkade som en fyr. Nej, det var morsekod. Och jag nickade när jag bokstaverade:

Då blir barna fulla med sommar och bena blir fulla med spring.

1-0 till Ida, tänkte jag och gick mot jobbet. Bums halkade jag på en isfläck och insåg att Mårran kvitterat.

Fortsättning följer …

Augustigryning

Jag sitter på min pojkcykel
I augustirymden
De svarta hålen från förr
Är överspacklade
Av stjärnströssel

I en kaffesvart del av rymden
Bor en stjärna
Med standardmjölkvit aura

En gång var stjärnan blå
Den är vacker
Ett ord
Som är större än en galax

Och jag trampar på
Utan stödhjul
I mina backspeglar
Skymtar framtiden

Jag ser en augustigryning
Finns det något ljusare?

Redan som ett nyfött barn
Är augusti klokare än juli
Sommarens kloka gumma
Varm
Helt fri från stress

Augusti är sommar
Som den ska vara
Det är bara uppsagda getingar som jävlas

Jag trampar på
Så snabbt jag kan
Bromssladdar stolt
I augustigryningen

Det är tyst
Endast jag och tandborsten är vakna

Svaret är nej
Det finns inget ljusare
Än en augustigryning

Jag är.

Hållplats 26

Jag hoppas att serveringen är bättre än skyltarna:

C ffe Latte
hoklad
Färsk ressad juice

Lite längre bort säljer de kebab, falafel och pommes.

Jag sitter vid hållplats 26 i en stendöd bussterminal, precis på andra sidan gränsen. Utanför dörrarna härskar göteborgskan, här är det trollhättemål och boråsiska som gäller.

När bussen åker är jag den ende passageraren. Jag hoppas att chauffören inte är en f.d. långradarkille som bytte jobb för att träffa folk. Vi åker runt Nordstan på den fulaste sidan och skär igenom ett Göteborg som inte är vaket, inte ens Gothia Cup har sparkat igång. Två till hoppar på vid Korsvägen. Hurra. Det här började att kännas som Twilight Zone.

Längs motorvägen tävlar billboards om att ha den mest innehållslösa texten med ordet läget som viktigast ingrediens. Det blir oavgjort – 0-0.

Jag går av och förbi affären där jag blev kär när jag var 14 år. Vi gick i samma gymnasium ett tag, jag och hon. Som bortkommen parvel berättade jag aldrig, men jag hade hennes skåpsnummer – 907 – som kod på min portfölj. Både väskan och folks utseende var rätt anskrämliga idéer med 20 år på nacken, så jag tittar aldrig tillbaka. Nu var hon inte en av dem med typiskt 80-talsutseende, men ändå. Det där är en historia som hör lupindalensomrarna till.

Vägen till päronen. Sneda och vinda hus i rött, till vänster rostiga plåttak, till höger ett gult hus där inget händer, nedanför en damm där jag ser hägrar ibland och om jag vänder blicken uppåt en ås som jag trodde var ett berg .

Slit, slipning, skrapning. Vänta nu, brukar det inte vara andra ord på s som dominerar semestern – typ sol, sprit och sex? Nåväl, hallonen är mogna, ormvråken hälsar mig välkommen och det enda som stör stillheten är svalors luftkonster.

Det är rätt harmoniskt här.

En sommardag

Duvorna är vackrare på bron mellan Hamngatorna än borta i Brunnsparken. Där är de trottoargrå. Här är de vita och välborstade.

Nämnda park har ett ironiskt namn. Det är en grusplats med ett ledsamt gatukök, en staty och ett vägarbete och här regerar fyllbultarna. De bröstar upp sig över någon enorm oförrätt och den enda hunden i sällskapet stirrar sorgset ned i kanalens buteljbruna vatten. Det blir ingen apport på gröna ängar för Fido i dag heller.

Naturligtvis är staden uppgrävd mitt under turistsäsongen. Spårvagnsspår, p-hus, vägar, hus – allt verkar dra till sig grävmaskiner som flugor dras till picknickmaten. Bilköer, varmt, hett, mycket reflexvästar.

Som vanligt panikköper svensken semesterresor, enligt kvällspressen. Jag undrar hur det kommer sig. Har det aldrig regnat förr i det här landet? Tar folk semester bara för att inse att Sverige inte är en solsäker tropikstat? Varje år samma sak. Varje år samma rubriker.

I hemmen pågår sommarritualer. Morden i Midsomer och Allsköns bråte på Skansen är programmen att hålla reda på. Tittar man på dem, så har man fixat allt och hänger med. Sen är det bara några grillar som återstår innan höstregnen tar vid.

Meteorologerna lovar regn hela dagen och har förstås fel.

Tre dagar till semester…

Kryp att undvika i sommar

Nu är det sommar, nu är det sol (nåja) och tid att glädjas över glass, grill, öl, bad, picknickar, semestrar och annat. Tyvärr fylls landet av kryp som bör undvikas till varje pris, bland annat dessa:

Fästing (Ixodes ricinus)
Den här lilla blodsugaren är lömsk och sprider sjukdomar. Tydligen kan stora mängder vitlök avskräcka fästingen, enligt fasting.nu. Biverkningen är att det också avskräcker de som bara vill hångla med dig utan att suga blod.

Mygga (Nematocera)
Det finns 33000 arter, och ingen heter Hubert, okej? Myggor är små, jobbiga jävlar som suger blod. För att undvika dem bör du undvika Norrland och Olskroken. Klä dig gärna i ett heltäckande myggnät och låtsas att du är Lady Godiva.

Geting (Vespoidea)
Getingen är tvärrandig och tvärsned. Dess släkting humlan är fet, brummar och gillar att äta. Getingen har ätstörningar, komplex över sin midja och hämnas på hela världen genom att sticka. Bör bespruats med Radar on sight.

Huggorm (Vipera berus)
Sveriges enda giftorm. Ser man den ska man inte springa fram och hoppa på den. Den bör inte förväxlas med  ormliknande föremål som sitter fast på berusade män och sprider sitt etter överallt efter tragiska gatufestivaler eller parkfyllor. Dessa ormliknande föremål kan med fördel kickas till om man upptäcker dem, däremot.

Flåbaggen (Biggus svettus)
Går på bakbenen och är naken, förutom att det allra heligaste täcks med en brokig byxliknande sak samt en pung med värdesaker. Baggen dyker gärna upp i fruktdiskar där den lutar sig över det färska och droppar svett, mjäll och hår. Den är även rikligt förekommande på uteserveringar, även om rättrådiga krögre försöker utrota dem. Baggen är världens dummaste djur, eftersom den tror att dess brokiga dräkt ska attrahera kvinnor. Sjukt!

Stora flåbaggen (Galacticus svettus)
En nära släkting till flåbaggen kallas i folkmun för bodybuilder och känns igen på sina spräckliga skydd över benen och naturligtvis pungen för alla värdesaker (populärt kallad midjeväska). Ser skrattretande ut, men kan till skillnad från flåbaggen drämma till dig rätt hårt, så skratta bara när den inte ser.

Rödbrusig karlslok (Vodka emptyus)
Känns igen på ett rödmosigt ansikte samt en andedräkt som påminner om 80-talsdrinkar. Den kan temporärt pacificeras genom att någon tänder en grill. Då får karlsloken ett oemotståndeligt behov av att förse alla med grillat så som bara han fixa till det. Låt honom inte lämna grillen och delta i exempelvis krocket. Det slutar bara med blodiga släktfejder. Särskilt giftig är sloken kring midsommar och kräftpremiären, för övrigt.

Skrikig hona (Bibbus bibbus)
Hon är också rödmosig, men betydligt mindre våldsbenägen. Använder sig hellre av gap. En ganska vanliga syn på stadsfestivaler, i köpcenter och på tätbefolkade stränder. Är ofta beväpnad med ett parasoll som hon kan sticka ner var som helst på stranden och därefter titta på alla andra med giftiga ögon. Av någon outgrundlig anledning, vetenskapen fattar verkligen inte varför, attraheras skrikiga honan av den rödbrusiga karlsloken. Tillsammans är de en pandemi.

Den tondöva finken (Svenne bananus)
Påträffas för ofta för att det ska kännas tryggt någonstans. Gillar Ledin, Gessle, Tommy Nilsson och hävdar bestämt att Sveriges nationalsång borde vara ”Ta mig till havet” med Peter Lundblad. Laddar helst upp sig med smuggelöl, köper sin musik på bensinmackar, tycker att couscous är någon form av islamistisk skit och drar gärna rasistiska skämt när han väntar på pizzan. Står längst fram på konserter med Sveriges sämsta artister, men går sen i ide till hockey-VM, då han och hans artfränder ånyo, likt gräshoppor, hotar nationen. Trivs bäst i fordon som husvagnar och rocktåg. Tyvärr lika seglivad som kackerlackan.

Tyvärr finns det många fler – men bommar ni de här så blir sommaren åtminstone uthärdlig, även om det regnar.