Hållplats 26

Jag hoppas att serveringen är bättre än skyltarna:

C ffe Latte
hoklad
Färsk ressad juice

Lite längre bort säljer de kebab, falafel och pommes.

Jag sitter vid hållplats 26 i en stendöd bussterminal, precis på andra sidan gränsen. Utanför dörrarna härskar göteborgskan, här är det trollhättemål och boråsiska som gäller.

När bussen åker är jag den ende passageraren. Jag hoppas att chauffören inte är en f.d. långradarkille som bytte jobb för att träffa folk. Vi åker runt Nordstan på den fulaste sidan och skär igenom ett Göteborg som inte är vaket, inte ens Gothia Cup har sparkat igång. Två till hoppar på vid Korsvägen. Hurra. Det här började att kännas som Twilight Zone.

Längs motorvägen tävlar billboards om att ha den mest innehållslösa texten med ordet läget som viktigast ingrediens. Det blir oavgjort – 0-0.

Jag går av och förbi affären där jag blev kär när jag var 14 år. Vi gick i samma gymnasium ett tag, jag och hon. Som bortkommen parvel berättade jag aldrig, men jag hade hennes skåpsnummer – 907 – som kod på min portfölj. Både väskan och folks utseende var rätt anskrämliga idéer med 20 år på nacken, så jag tittar aldrig tillbaka. Nu var hon inte en av dem med typiskt 80-talsutseende, men ändå. Det där är en historia som hör lupindalensomrarna till.

Vägen till päronen. Sneda och vinda hus i rött, till vänster rostiga plåttak, till höger ett gult hus där inget händer, nedanför en damm där jag ser hägrar ibland och om jag vänder blicken uppåt en ås som jag trodde var ett berg .

Slit, slipning, skrapning. Vänta nu, brukar det inte vara andra ord på s som dominerar semestern – typ sol, sprit och sex? Nåväl, hallonen är mogna, ormvråken hälsar mig välkommen och det enda som stör stillheten är svalors luftkonster.

Det är rätt harmoniskt här.

En sommardag

Duvorna är vackrare på bron mellan Hamngatorna än borta i Brunnsparken. Där är de trottoargrå. Här är de vita och välborstade.

Nämnda park har ett ironiskt namn. Det är en grusplats med ett ledsamt gatukök, en staty och ett vägarbete och här regerar fyllbultarna. De bröstar upp sig över någon enorm oförrätt och den enda hunden i sällskapet stirrar sorgset ned i kanalens buteljbruna vatten. Det blir ingen apport på gröna ängar för Fido i dag heller.

Naturligtvis är staden uppgrävd mitt under turistsäsongen. Spårvagnsspår, p-hus, vägar, hus – allt verkar dra till sig grävmaskiner som flugor dras till picknickmaten. Bilköer, varmt, hett, mycket reflexvästar.

Som vanligt panikköper svensken semesterresor, enligt kvällspressen. Jag undrar hur det kommer sig. Har det aldrig regnat förr i det här landet? Tar folk semester bara för att inse att Sverige inte är en solsäker tropikstat? Varje år samma sak. Varje år samma rubriker.

I hemmen pågår sommarritualer. Morden i Midsomer och Allsköns bråte på Skansen är programmen att hålla reda på. Tittar man på dem, så har man fixat allt och hänger med. Sen är det bara några grillar som återstår innan höstregnen tar vid.

Meteorologerna lovar regn hela dagen och har förstås fel.

Tre dagar till semester…

Kryp att undvika i sommar

Nu är det sommar, nu är det sol (nåja) och tid att glädjas över glass, grill, öl, bad, picknickar, semestrar och annat. Tyvärr fylls landet av kryp som bör undvikas till varje pris, bland annat dessa:

Fästing (Ixodes ricinus)
Den här lilla blodsugaren är lömsk och sprider sjukdomar. Tydligen kan stora mängder vitlök avskräcka fästingen, enligt fasting.nu. Biverkningen är att det också avskräcker de som bara vill hångla med dig utan att suga blod.

Mygga (Nematocera)
Det finns 33000 arter, och ingen heter Hubert, okej? Myggor är små, jobbiga jävlar som suger blod. För att undvika dem bör du undvika Norrland och Olskroken. Klä dig gärna i ett heltäckande myggnät och låtsas att du är Lady Godiva.

Geting (Vespoidea)
Getingen är tvärrandig och tvärsned. Dess släkting humlan är fet, brummar och gillar att äta. Getingen har ätstörningar, komplex över sin midja och hämnas på hela världen genom att sticka. Bör bespruats med Radar on sight.

Huggorm (Vipera berus)
Sveriges enda giftorm. Ser man den ska man inte springa fram och hoppa på den. Den bör inte förväxlas med  ormliknande föremål som sitter fast på berusade män och sprider sitt etter överallt efter tragiska gatufestivaler eller parkfyllor. Dessa ormliknande föremål kan med fördel kickas till om man upptäcker dem, däremot.

Flåbaggen (Biggus svettus)
Går på bakbenen och är naken, förutom att det allra heligaste täcks med en brokig byxliknande sak samt en pung med värdesaker. Baggen dyker gärna upp i fruktdiskar där den lutar sig över det färska och droppar svett, mjäll och hår. Den är även rikligt förekommande på uteserveringar, även om rättrådiga krögre försöker utrota dem. Baggen är världens dummaste djur, eftersom den tror att dess brokiga dräkt ska attrahera kvinnor. Sjukt!

Stora flåbaggen (Galacticus svettus)
En nära släkting till flåbaggen kallas i folkmun för bodybuilder och känns igen på sina spräckliga skydd över benen och naturligtvis pungen för alla värdesaker (populärt kallad midjeväska). Ser skrattretande ut, men kan till skillnad från flåbaggen drämma till dig rätt hårt, så skratta bara när den inte ser.

Rödbrusig karlslok (Vodka emptyus)
Känns igen på ett rödmosigt ansikte samt en andedräkt som påminner om 80-talsdrinkar. Den kan temporärt pacificeras genom att någon tänder en grill. Då får karlsloken ett oemotståndeligt behov av att förse alla med grillat så som bara han fixa till det. Låt honom inte lämna grillen och delta i exempelvis krocket. Det slutar bara med blodiga släktfejder. Särskilt giftig är sloken kring midsommar och kräftpremiären, för övrigt.

Skrikig hona (Bibbus bibbus)
Hon är också rödmosig, men betydligt mindre våldsbenägen. Använder sig hellre av gap. En ganska vanliga syn på stadsfestivaler, i köpcenter och på tätbefolkade stränder. Är ofta beväpnad med ett parasoll som hon kan sticka ner var som helst på stranden och därefter titta på alla andra med giftiga ögon. Av någon outgrundlig anledning, vetenskapen fattar verkligen inte varför, attraheras skrikiga honan av den rödbrusiga karlsloken. Tillsammans är de en pandemi.

Den tondöva finken (Svenne bananus)
Påträffas för ofta för att det ska kännas tryggt någonstans. Gillar Ledin, Gessle, Tommy Nilsson och hävdar bestämt att Sveriges nationalsång borde vara ”Ta mig till havet” med Peter Lundblad. Laddar helst upp sig med smuggelöl, köper sin musik på bensinmackar, tycker att couscous är någon form av islamistisk skit och drar gärna rasistiska skämt när han väntar på pizzan. Står längst fram på konserter med Sveriges sämsta artister, men går sen i ide till hockey-VM, då han och hans artfränder ånyo, likt gräshoppor, hotar nationen. Trivs bäst i fordon som husvagnar och rocktåg. Tyvärr lika seglivad som kackerlackan.

Tyvärr finns det många fler – men bommar ni de här så blir sommaren åtminstone uthärdlig, även om det regnar.

Sommarslutspurt

Det har varit lite av en magisk helg – och då hände egentligen inget speciellt.

Kanske är det alltid så här när sommaren gör ett av sina sista kraftryck. Människor blir extra glada för att det inte är kallt ännu.

Pappan lyssnar tålmodigt när han går hand i hand med en babblande liten son uppför Redbergsvägen.

Pensionärerna har putsat och vaxat sina rollatorer och cruisar runt torget mellan 11.30 och 15.00 ungefär.

Alkisarna knäpper upp ett par extra knappar i skjortan där de sitter i kuren utanför Järnia och skålar med varandra.

Fågelsträcken är förvirrade och kastar sig av och an i alla riktningar i en tyst, alternativ tjattrande, performanceversion av mormors lilla kråka.

Lönen har kommit och plastkorten bränner i fickan och man får skynda sig att stoppa in korten i bankomaten, eftersom plasten smälter i den gassande solen.

Och eftersom jag tog fel dörr i tvättstugan igår kunde jag istället för ett fuktigt torkrum hänga upp min tvätt i en behagligt grön trädgård. Solen ålade sig mellan bladen och ritade häftiga mönster i mattan. Det gröna var helt fritt från getingar, fästingar och mördarsniglar – något av ett Shangiri-La, tror jag bestämt. I bersån hade någon dukat fram kaffe, nybakade ciabatta med brieost och salami, en kycklingsallad och lagt fram en otroligt mjuk filt. Hur jag än vred och vände mig lös solen i absolut rätt vinkel och en näktergal sjöng REM-ballader med exakt rätt nerv.

Nu har jag precis hämtat kläderna, tagit en ny fika som någon än en gång dukat fram, och är så nöjd att hela garderoben luktar sommar när septembers startmotor går igång om några timmar…