Årstidstrubbel

Våren har inte fått någon färg och karaktär ännu, den är lika blek och grå som fula nya Ullevi. Jag ser en ensam och ledsen affisch som frågar om någon sett en försvunnen pojke. Jag tror inte att det någonsin känns bättre att leta efter en saknad son, bror, älskling, vän – men, undrar om det inte ändå känns lite mer hopplöst och smärtsamt när en vind, som inte vet om den är vinter eller vår, river i dig utan pardon. Affischen ser extra sorglig ut där den nästan försvinner i det grå och så döljs den lite extra när vinden virvlar upp gruset.

Två cafébesök föregår min promenad längs Danska vägen. Det enda vårtecknet är en cyklist som väser idiot för att jag råkar sätta en fot på hans gudomligt privata cykelbana. Att jag bara rundar en barnvagn och att han har all plats i världen spelar ingen roll. Han är cyklist, jag är gångtrafikant. Det är universums äldsta konflikt. Jag är en idiot och lycklig över att cyklister, till skillnad från skränande fiskmåsar och blåsippor, inte är fridlysta.

Längs Danska vägen från Röda torget till Redbergsplatsen passerar jag fyra kyrkogårdar, men bara en glassbar. Det känns som en bra sammanfattning av årstiden idag.

Husen jag träffar på – de malplacerade höghusen i Prästgårdsängen, Örgrytes glada villor och slutligen Lundens brokiga blandning – trånar efter ny färg, rosiga fasadkinder och en värmande sol. Det är en samfälld suck som lämnar de tysta och karga byggnaderna.

Vid Thai Nisa har vinterns grus blandats med de där torra löven som ingen kom ihåg att sopa under asfalten i höstas. Vinden virvlar även här och blir ännu mer årstidsvill.

Kanske är det därför det börjar snöa strax efter.

I morse ställde vi om till sommartid.

Det är en ironisk dag på det hela taget.

Högsommartid

Det är visst vintertid nu, eller normaltid som det heter. Här i Göteborg brukar vi kort och gott kalla det för regnperiod, men strunt i det.

Det handlar alltså om att vrida tillbaka klockan en timme. Jag var lite trött, kanske lite full, men jag råkade vrida tillbaka klockan till mitten av augusti.

… och plötsligt är himlen blå och träden gröna. Jag står på knä och snörar en vacker kvinnas sandaler. Mina ögon är i höjd med randen på hennes klänning, hon doftar sommar, och det är en väldigt bra fortsättning på en oerhört skön morgon. Vi går omkring i ett fantastiskt augustilandskap där till och med p-automaterna är lite solbrända.

Det är en sån där stund när luften dallrar av löften, när livet är en sunnanvind och min blick förklarar att jag följer dig vart du vill.

Varje andetag säger att går du vilse någon gång, eller behöva vandra själv, räcker det att viska mitt namn så hittar jag oss och öppnar porten till vårt augusti.

Mitt urusla sandalsnörande är en varsam kärleksberöring som förkunnar; om vi slits itu för gott får du alltid all min värme med expresspaket ändå.

Det kommer inte att finnas någon avsändare, men du kommer att veta. Och det jag ger kommer att läka dig när du har ont, är trött och inte orkar le.

Spara gåvorna, eller använd dem direkt, de räcker för alltid. Det är allt mina fumliga fingrar vill säga när de för fjärde gången försöker knyta sandalerna och känner pirret så fort de snuddar vid dina mjuka, vackra vader.

… och solen har inte ens klättrat högt på himlen än. Vilken dag det här är.

Tur att jag inte vred tillbaka klockan en timme. Då hade jag istället vaknat till en morgon med slagregnssteppdans mot rutorna och konstaterat att takpannorna på huset mittemot, som normalt ser lite dävna ut, tycks  vara i direkt behov av en skrynklares soffa så att de kan förklara att de känner sig som missförstådda eternitplattor.

Ibland har man tur …

I denna ljuva sommartid

Någon stal en timme sömn från mig i natt. En timme jag var i starkt behov av efter att ha hälsat på hos Enrico Pallazzo. Där tillbringade jag för övrigt Earth Hour lyssnandes på en trubadur, snackade med en skock trevliga människor och suckade lite över hur kreativ den miljön är.

Nåväl, inte mycket att göra åt det här med tidsstjälandet.

Det var bara att ställa fram klockan när jag vaknade. Sen passade jag på att ställa om kroppen till sommartid också. Fantastiskt skönt. Nu behöver jag inte träna, jag bara ställde fram kroppen – och så försvann vinterspäcket. My God, helt plötsligt har jag tvättbräda och är redo att gå till stranden.