Hon åt vällingen. Somnade, men vaknade snart igen.

Klockan var 05:12.

Jag hade ett val; gå upp och leka alldeles för tidigt eller försöka få henne att sova.

Jag valde det senare. Och, det verkade fungera. Svea somnade lugnt på mitt bröst. Hennes små händer öppnade och slöt sig, kanske drömde hon att hon plockade sina älskade wienerkorvsslantar. Jag låg där en stund. Hon sov så ostört. Jag hade inte hjärta att bära tillbaka henne till hennes säng.

Men, kanske kunde jag få vila lite till. Försiktigt slöt jag ögonen. Tröttheten som lurat bakom ögonlocken sköljde ned, brände en smula, men inte tillräckligt för att hålla mig vaken. Jag kände hur jag gled bort.

Då började vår wake-up light fnissa och viskade: ”Du tror väl inte på allvar att du ska få somna om, Anjo?”

Jag ryckte till och tittade på de själlösa och hånfullt glada röda siffrorna.

”Varför inte?”

”Du har valt telefonen som väckarklocka bara för att den kan en massa annat också. Jag har stått här och visat tid, tyst och meningslös, men det är slut med det.”

Jag såg hur den försiktigt började lysa upp. Snart skulle det bli en soluppgång i rummet, ackompanjerad av industriproducerad fågelsång, och som en direkt följd på det kunde jag räkna med en ytterst vaken bebis flygandes runt i vår säng. Hon skulle gå från stillsamt snusande till klarvaken på 0,2 sekunder och få sina föräldrar att känna att vi levde.

”Det är lätt för mig att dra ut kontakten, min kära wake-up light. Är du bra på att köra unplugged?”

Hotet fick den inte att vackla. ”Du får inte mer tid för att du drar ut bevisen på att det är alldeles för tidigt, men ändå tokkört för dig att få mer sömn.”

Jag ville krossa den, framförallt för att den hade rätt.

Några korta sekunder senare reste sig ett litet huvud från mitt bröst och tittade på mig. Inom tio sekunder hade Sveas små fingrar pekat på persiennerna, taklampan, nallen, mig, klockradion, en sovande mamma till tonerna av ”da … da … da … da.”

Tio sekunder senare hade hon krängt rejält, kört upp ett litet pekfinger oroväckande långt i min näsa, klättrat på mig och använt mitt underliv som en (smärtsam) avstampsbräda i försöken att ställa sig upp och upprepa sin effektiva väckningsprocedur på den ännu sovande mamman.

Klockan var 06:02.

Svea körde sin lilla lära-gå-vagn fram och tillbaka i vardagsrummet, och skrattade ikapp med en rätt missunnsam wake-up-light i sovrummet.

Jag tog fram telefonen och stängde av alarmet. Alldeles för tidigt. Långt innan det hann harkla sig och tuta till. Ännu en gång.