Poeten och det oromantiska snöfallet

Han ser ut som om vintern tog honom för länge sedan, fast den första snön nu faller. Leendet är lika trasigt som neonskylten på Eggers, några bokstäver saknas, andra lyser svagt. Hotellet utvecklar sitt ledsna tema. Dess adventsljusstakar stirrar tomt mot kvällen utanför. Det är måndag i januari, de sista dagarna innan deras ljus släcks. Drottningtorget är ett allt annat än kungligt torg som verkar ha huvudvärk i dag. Dess gatlampor lyser inte mer än de måste och det är tyst.

Mannen rotar planlöst i papperskorgarna. Ingen var ute i natt, ingen söndagsfest har lämnat spår som kan panta honom lite närmare en flaska till. Han går, stegen så korta och marknära, närmast hasande, över kullerstenar så kalla att till och med slasket ryser.

Vagnen rullar in, överfull redan innan den var försenad. En grå massa människor blir desperat. Alla måste med. Det är ändå två minuter till nästa vagn passerar. Det finns ingen plats. Alla SKALL med. Två minuter. En livstid. Ett krig att vinna. Vagnen efter kommer i kapp och står förvånat halvtom kvar när dess kusin suckar iväg, bågnande.

Jag tar en buss med rum att andas och går av innan 60-stackaren suckande ställs inför en jobbig uppförsbacke i sitt liv. Spåren av förskräckta cykeldäcks irrfärder löper längs Norra Gubberogatan. Cykeldäcken och jag längtar till en sommar så svår att tro på när snön blandas med regn i en koalitionsregering som kommer till makten varje år trots att ingen röstat på den. Till och med vintern är korrupt i den här staden.

Motorvägens längtan rör sig långsamt; rött mot norr, blekgult mot söder. För många sirener för att det ska vara bra stör rusningens lugna lunk och målar himlen olycksbådande blixtblå.

Fotspåren på parkeringen leder inte mot äventyr och fantastiska världar, kanske mot en tv-middag? Jag släntrar över en gräsmatta, ett slarvigt snösiktat täcke från en slarvig vinterbagare pryder den. Det är inte direkt en Disneyvinter som intagit Olskroken.

Innanför ytterdörren väntar reklamen. Livsmedelsbutikernas rop om billig mat och fyll lunchlådan är invirade i och tystade av nyårslöftesbrytande rabatter på snabbmat hos Subway och Max.

Lågenergilampan lyser upp i takt med mig. Av med skorna, av med jeansen, sköna tröjan på. Jag hänger en påse på dörren så att jag ska minnas morgondagens lunch.

PLING! Palsternackssoppa av varmare sort till en frusen poet. KRAS! En knäckemacka till en seg berättare. MMM! En sista kopp kaffe till en författare som kommit hem i snöfall.

Jag tittar ut genom fönstret. Det vita är redan på väg att regna sönder. Snacka om att det är januari i Göteborg. Min roman får föra mig någon annanstans i kväll.

Paddan som flydde till Göteborg år 2021

I morse såg jag något märkligt. En av paddanbåtarna lämnade en ostädad hamnkanal och visade sig verkligen vara ett amfibiedjur.

”Åh, herrejävlar”, skrek skepparen. ”Nu bär det av!”

”Vart”, ropade jag. Han skakade på huvudet. ”Inte vart, utan när. Den är på väg att bli en tidsmaskin.”

”O’boy”, skrek jag. ”Till vilken tidsålder är den på väg?”

”Göteborg 2021. Vi ska dra till året när den här staden blir 400 år.”

Jag hoppade förstås ned i båten och for i nästa ögonblick genom tid och rum till en stad som verkade så oerhört välbekant, men ändå så otroligt annorlunda.

En mängd hus i staden hade förvandlats till öppna-hus-museer. På fasaderna satt skyltar som förklarade att dessa hus byggts om undermåligt, vilket avslöjats under den stora korruptionen 2011-2012, och nu, när de inte var säkra att bo i, förvandlats till tysta moment över en skamlig tid som vi aldrig vill uppleva igen. De som en gång hade bott där hade fått nya bostäder i bra lägen tack vare en allmännytta som nu gjorde skäl för sitt namn.

Spårvagnarna tycktes hålla tiden, vilket kanske berodde på att avdelningen för banteknik ej längre behövde betala kustnära villor. Dessutom hade staden, istället för att snacka och rita i all evinnerlighet, byggt om centralen och även skapat underjordiska pendeltågsstationer, vilket möjliggjorde för folk att resa till Göteborg utan att varje gång knuffas in i en flaskhals.

Det var visst evenemang på gång i staden. En ny evenemangschef hade tillträtt och drog in massa kul saker till staden. Hans paroll, vilken hade fått stadens ledande politruker att sparka honom (han återanställdes tack vare en folkstorm i slutet av 2018), var:

Göteborg kommer aldrig att bli lika stort som Stockholm, så sluta med snoppmätningen. Du får inte en större snopp om du onanerar mer, men det är inte bara storleken som räknas, det är hur du använder den!

Han hade satt upp vissa kriterier för saker och tyckte att det var bättre att hylla stadens verkliga särart – det tykna, uppkäftiga och kreativa – istället för att dölja alla ambitioner bakom berg av plastmuggar fyllda av öl. Han släppte fram stadens själ istället för att doftmarkera bort alla goda idéer med langos och festivalpinkares urin.

Heden hade bebyggts. Fortfarande kunde Gothia Cup, Partille Cup, korpen och cirkusar få plats, men det var inte ett stort öde fält längre. Hus med glada boende ramade in den lummiga parken och längs Södra vägen gled spårvagarna fram – ja, någon hade tydligt tänkt till och ersatt de italienska gnisselvagnarna med kärror som kunde svänga utan att spräcka trumhinnor.

På Avenyn var det liv och rörelse. Serveringarna hade produktutvecklats mer sedan 2011 än de gjort fram till dess. Borta var likriktningen och den parodi på paradgata som Avenyn var när jag sist såg den. Det var restauranger, kaféer, serveringar, sjungande servitörer, gatumusikanter och annat. Svarttaxiförarna var ett minne blott, däremot fick taxibilar åka här även kvällstid, vilket gjorde att folk slapp gå till mörka hörn där inga vittnen fanns för att hitta en säker bil att åka hem i.

Det slog mig där, och även på andra ställen, att livemusik strömmade ut från krogar. Uppenbarligen hade åtskilliga centralt boende bostadsrättsinnehavare förstått att det är roligare att leva i ett livligt centrum och försakat tanken på att tystnad var bra för deras egen avkastning. Istället för att jaga en boendekarriär valde de att leva i centrum och njöt tydligt mer än tidigare.

Backa, Angered, Biskopsgården, Länsmansgården, Frölunda, Bergsjön, Hammarkullen, Hjällbo och andra ställen låg äntligen närmare staden än ställen på andra sidan jorden. Folk förstod och gladdes över att det inte bara gick att åka till Saltholmen på två kuponger, utan också till myllrande och spännande stadsdelar i alla fyra väderstreck.

Längs Södra Älvstranden, på Sten A Olssons allé, gick flyttbilarna i skytteltrafik. Istället för färjor som såg ut som stora lådor ramade nu bostadshus in älven på bägge sidor. Och de som ville lämna staden till förmån för Danmark åkte gärna ut till ytterhamnarna för att kliva ombord.

På en av de nya broarna över älven cyklade och gick folk fram och tillbaka. På andra sidan den ersatta Göta Älvbron hade Suckarnas kaj, blivit de hänförda suckarnas kvarter. Ringön var inte längre ett mysko hål, utan en vibrerande del av staden där småskaliga industrier och hantverk samsades. Det var visst så att det inte bara var närproducerad mat som gällde längre, även närproducerad kvalitet och uppfinningsrikedom var på modet.

Och fortsatte man mot Agnesberg gjordes inga försök att skrämma bort resenärer genom att låta vägen in i staden kantas av bråte, skrot och katastroffula Gasklockor (som inte ens användes till något).

Way out West gick in på år 15 och de fyra dagarna i Slottsskogen var Woodstocklegendariska, minus droger. Man hade till och med uppgraderat ölen från sunkig Norrlands till god dryck från ett av stadens tjogtals mikrobryggerier.

Jag slog mig ned på Gustaf Adolfs torg en stund senare, förbluffad och lite lycklig. Hamnkanalen utmed Östra Hamngatan mot hamnen, där inget hjul längre stod, var uppgrävd. När det skedde 2015 upptäcktes en underjordisk flod av korrupta genvägar under de politiska kvarteren. Dessa fylldes igen och doldes för evigt av ett glittrande blått vatten som gav tillbaka Göteborg lite av den själ som förlorades under många år.

Paddan som hade fört mig hit gled fram och skepparen var ombord, till synes hemmastadd även tio år senare. Båten var full av turister och guiden berättade på engelska. ”Stockholm is the capital of Sweden and says that we are its number two. That’s alright, we prefer to be the shit!”

Jag log. Staden var äntligen fantastisk och verkade styras av goda människor och en hälsosam anda istället för goa gubbars förgiftade göteborgsanda. Däremot var ordvitsarna fortfarande usla. Det kändes på något märkligt sätt lite tryggt.

Göteborgs politikerdagis – åh herregud!

I mitt ständiga sökande efter att lära mig förstå hur människor fungerar besökte jag i morse Göteborgs politikerdagis. Det är där våra folkvalda sitter mellan mötena. Den här dagen hade den milda dagisfröken samlat de små politikerna i en liten ring.

”Vi ska leka lite. Vad sägs om frågor och svar”, sa hon. De små politikerna i ringen jublade, ett kommunalråd sa att det här det roligaste som fanns och en annan sa att han älskade fröken.

”Om du ska ut i regnet och leran, vad tar du för skor på dig då?” Frökens fråga fick politikerna att tänka efter. Utredningar tillsattes bums.

”Vi gör det lite enklare. Tar ni rejäla svenska gummistövlar eller handsydda italienska skor?”

Politikerna skrattade och skakade på huvudet innan de ropade gummistövlar i en blocköverskridande kör.

”Nästa fråga”, sa fröken. ”Om ni har 40 äpplen och vill att alla ska äta av dem varje dag, hur är det då om 11-12 stycken av äpplena är ruttna och ibland får man inte ens smaka på äpplena eftersom ni inte tar fram dem?”

”Uruselt”, ropade en politiker. ”Det går ju inte”, sa en annan. ”Den som köpt de äpplena är nog dum i huvudet”, sa en tredje. ”Egentligen borde man ha minst 50 äpplen, så att alla verkligen kan njuta av dem”, tyckte en fjärde. ”Ska man sälja äpplen måste man ha äpplen, annars sviker man”, föreslog en femte.

”Kan man förstå att folk väljer bort äpplena och inte förstår varför man ska betala för dem”, sa fröken. Politikerna skrek ja med unison röst.

”Så bra”, sa fröken. ”Tänk nu att äpplena och de italienska skorna egentligen är de där spårvagnarna ni har köpt från Italien. Förstår ni då att folk tycker att ni är klantiga små rumpor?”

Politikerna slutade skratta och bröt ringen. ”Om bara 12 av 40 är kassa, tycker jag att det är rätt hyggligt, faktiskt”, sa en. ”Exakt”, sa en annan. ”I stort sett är det ett bra köp, man kan inte räkna med att allt fungerar jämt”, sa en tredje.

En av dem hötte med knuten näve mot fröken. ”Vad vet du om spårvagnar, du är bara en liten pedagog och det känns som om vi borde dra ned anslagen till det här dagiset.”

”Bra sagt”, sa en annan politiker och så kramades de folkvalda och klappade varandra på de små ryggarna. Sen ställde de sig i en klunga och viskade lite innan de vände sig mot fröken och mig. En av de små politikerna harklade sig och sa:

”Det är kommunfullmäktiges åsikt att spårvagnarna i Göteborg fungerar klanderfritt. Hacken-klacken, får ej ändras. Låt stå.”

… och med de orden lämnade politikerna dagiset och satte sig i sina tjänstebilar. Deras bensinslukande monster, vars rutor var tonade åt båda håll för att behålla illusionerna, susade snabbt förbi de ungefär 70 procent av de italienska vagnarna som faktiskt hade tagit sig ut i trafiken och nu deltog i ett av kollektivkollapstrafikens sedvanliga jättestopp i Brunnsparken.

Allt var som vanligt i Ankeborg.

Skakig morgon

Det snöade rätt rejält i morse och eftersom jag var på väg till årets första kundmöte valde jag att ta spårvagnen.

När jag kom till hållplatsen insåg jag att alla verkade vara på väg till antingen gymmet eller uppklädda för en fin fest. Ettan tuffade in och alla gick ombord.

Omedelbart noterade jag hur passagerarna i träningskläder tog av sig på överkroppen och fäste bälten runt sina magar och därefter elektroder från bältena i stolpar, stolsryggar och annat på vagnen. Sen ställde de sig stilla och väntade på att vagnen skulle ge sig av.

De som var festklädda tog av sig kavajerna, plockade fram brickor, ställde upp champagneglas och fyllde dessa med Dom Pérignon. De lyfte brickorna till axelhöjd, nickade mot de andra med brickor och väntade på att vagnen skulle avgå.

Och, så lämnade den Olskroken. Golvet började skaka, det mullrade från hjulen, ett jävla oväsen. Vagnen skallrade och skakade iväg mot Svingeln.

Jag tittade på gänget med elektroder. Deras magar skakade lite och personerna verkade njuta lite så där lagom mycket som man gör när det gör lite ont och lite gott.

”Mycket bättre än de där magskakarna som tv-shop säljer”, sa en av dem och log mot mig.

”Jag har gått ned fyra kg på tre dagar”, fyllde en annan i och en medelålders dam sa att den här träningen var ”en jämra cellulitmördare”.

Samtidigt försökte passagerarna med skumpan att motverka vagnens skumpande och för några av dem gick det inte alls. Brickor vältes, champagne och glas spreds över vagnen.

”Jag har jobbat på restaurang i tolv år, det här är en barnlek, ni andra kanske skulle välja Trygga Rundan”, sa en av de som fortfarande stod upp. Han hade tangorabatt, oljigt hår och hånlog. ”Vänta bara till Svingelsvängen”, sa en av de som låg på knä och sopade ihop glaskrosset. Mycket riktigt kom den skarpa svängen som en ovälkommen överraskning för den tykne som ramlade baklänges dränkt i brickans innehåll.

Kvar fanns nu bara en parant dam som höll upp champagnebrickan och motstod alla vagnens skakningar genom centrum utan problem. Hon flinade. ”Har man jobbat på ölschapp hela livet är man van att motstå både vingliga män och tafsande händer utan att tappa något”.

Spårvagnen stannade till, jag var framme, hoppade av och vände mig om. Kvinnan stod fortfarande med skumpan i säkert förvar och ett gäng människor höll på att skaka magar.

Jag vet inte, kalla mig trist, men jag tror nog att jag hade föredragit om Västtrafik rustade upp sin flotta, även om morgonens show var rätt underhållande trots allt.

 

När gamla vänner möts

För vanlighetens skull stod två spårvagnar still på Drottningtorget. De luttrade pendlarna suckade lite lätt och tittade sen i sina Metro eller smarta telefoner.

”Vagn 208, daj har ja’ inte sett sen du körde linje ett te Östra när de’ begav sig. Vi brukade änna mötas vid Kaggeledstorget”, sa den äldre av vagnarna.

”Ja, jävlar. Är du kvar i öster? Själv kör jag mest fyran från Mölndal till Angered nuförtiden.”

”Nej, jag hoppade bara in i da, serrö. Annars är det mest linje sex, va. Kåttedala te Länsmansgården. En jävla go sträcka, faktiskt. Särskilt på våren. Lite kusligt i tunneln ve Liseberg, men gött när man glider ner mot Linnéplatsen och Slottsskogen brer ut saj. Fan va hälit att va spårvagn ändå.

”Ja, man kunde ju ha blivit tunnelbanevagn.”

”Ja, harrejävlar. Tänk daj. Linje Röd mot Mörby. Dörrarna stängs åsså kör vi rätt in i mörkret. Nä, fan. Sicket pissliv. Västtrafik for life.”

Här avbröts de av en kille i reklambranschen som förklarade att de minsann fick köra nu. ”Jag är sen till ett möte och kan inte gå i mina boots, de fixar inte kullerstenar.”

Spårvagnarna kunde inte bry sig mindre och pratade om den gamla goda tiden när 8:ans vagn vände vid Centralen och hade de däringa bakvända vagnarna.

”Men kom igen nu”, sa reklamaren och började spotta ur sig svordomar. Men, trots sitt kreativa yrke hade han inga färger i sitt hjärta, och allt han sa var ord som var kallare än den otroligt kalla morgonen. Så sakteliga skapade orden ett isblock runt honom och det sista som hördes var ett ”det är ju mitt koncept som är den röda tråden” innan han gjorde en Han Solo.

”Hur är det med farsan, din”, sa den yngre spårvagnen.

”Bra, han rullar på me’ Ringlinjen, va. Fast, bara när de e sol ute. Han har änna reumatism å får rascha om han blir blött, jävla göbbe, vettu.”

”Fast, bättre än de där nya, skrikiga italienarna.”

”Sicka virkpinnar. Igår, i vagnhallen Majorna, va. Står ja’ breve en sån änna, och så kommer teknikern, va. Då frågar tjommevagnen om de e extra virgin smörjolja. Harre min skapare, inte konstigt att de skriker så fort de svänger, jävla flarnar, hele bunten.”

”Nä, vi får väl köra vidare. Nu hör jag sirenerna från servicebilen.”

”Haha, gött med falsklarm. Fick de lämna patentmackan också, jävla kommunalarna. Ses när vi ses. Kör försiktigt.”

”Givet. Nästa Brunnsparken.”

”Nästa Ullevi Norra.”

 

Köp-inte-center

Vid ett par olyckliga tillfällen i mitt liv har jag befunnit mig i Nordstan nattetid. Ensam. Idag var jag ensam där igen. Mitt på dagen. Jag trodde att jag gått rätt in i en alternativ verklighet. Så märkligt. Så tomt. Så fel.

Okej, det är alldeles innan lön. Det är januari. Två av de mer shoppinghämmande saker som existerar. Men, ändå. Några brukar ju ha lite utrymme på plastkorten.

Jag gick ut från Nordstan och fick inte syn på Gustaf Adolfs torg. Där var nämligen hundratusentals Göteborgare. Det var talkörer, banderoller och annat.

– Vad gäller det, sa jag till en arbetslös, men temporärt sysselsatt, yrkesdemonstrant.

– Vi protesterar mot Västtrafik, sa han.

– Ja, de kommer sent. Vagnarna är överfulla. De skriker i kurvorna. Bussarna är dödsfällor och så vidare. Jag sympatiserar med er, sa jag.

– Nej, nej. Vi protesterar mot de där rösterna som ropar ut hållplatserna. De låter änna lite som stockholmare, va!

– Det låter änna knepit när de säger Valand, sa en grovhuggen jävla bit till kar’ som stod bredvid.

– Alla kärringarna på svalen tjôtar om det, sa en tredje tjomme. De e helt outhärdligt. Dags att sätta stopp.

Folkmassan började röra sig. Långsamt, långsamt – ungefär som kollektivtrafiken. En spårvagn som inte hann undan, öppnade dörrarna och lät en rikssvensk röst, med en smärre 08-brytning, proklamera att det här var Brunnsparken.

Pöbeln stack vagnen i brand. En agitator klättrade upp på Johanna i Brunnsparken.

– Kållar. Alla från de östra stadsdelarna följer med till Gårda. Frölundafolket och majborna – ta er till Vagnhallen Majorna. Bröder och systrar från Hisingen, leta upp varje garage på ön. Förstör alla bussar och spårvagnar. Bränn dem, i Göteborgs namn.

Brandröken stack i näsan när jag en stund senare klappade lite gräsänder på vägen hem. En Trygga Rundan-bil hade vräkts ned i ån och mobben som gjort det skruvade lite på sig.

– De ropar ju inte namn i den däringa bilen, sa en av busarna.

– Nej, men de räknas la som sån där kållateral grej, sånt som händer i krig, sa en annan.

– Hur fan ska vi komma hem förresten, sa en tredje.

– Vi får la vänta tills Ringlinien kör igång, sa en fjärde.

– De e ju inte förrän i april, sa en femte.

Sen hoppade man över den sjätte till den fyrtioandra och den fyrtiotredje sa:

– Men nu slipper man stockholmsröster i alla fall.

– Alltid nåt, sa någon som jag tappat räkningen på.

Jag måste verkligen åka bort ett tag inser jag.