Badminton med Buddha

Jag har kommit igång med träningen!!! The All Religions Fitness 24-7 Center i hörnet Kungsgatan-Mordor är platsen.

I dag började jag med att spela badminton med Buddha. En väldigt tråkig match. Jag servade och han satt på golvet och sträckte sig knappt efter bollarna. Det blev 15-0 15-0 15-0. Mina påpekanden om att han knappast brände tillräckligt för att gå ned i vikt på det sättet bemöttes med att han sket i det. Han kunde alltid åka stora vagnen hem.

Sen blev det squash mot Shiva. Lite tuffare, kan man väl säga. Fyra händer är rätt fuskigt och dessutom hade rackaren en grym slicad backhand, som kunde komma från rätt många olika håll.

Spinningklassen avbröts snabbt. Dionysos hade grundat lite för bra och kräktes redan under uppvärmningen. Den i vanliga fall snälle Balder hade köpt nya cykelshorts, lackade svårt och fick till slut brottas ned av Apollon för att inte slå fyllot från Olympen sönder och samman.

Step? Hopplöst. Amor stötte hårt på Pallas Athena, men av utmattning efter att ha försökt hålla takten som Hera drev upp, missade han grovt med sina pilar, varpå det istället flammade upp en het romans mellan Afrodite och Frigg.

Och bodypumpen var inte så lite pinsam. Mars, Ares och Oden försökte bräcka varandra genom att lyfta för tungt – varpå de slocknade efter en halv minut på bicepslåten och blev utskrattade av Idun och Siw.

Simträningen sabbades av att Moses delade poolen med jämna mellanrum och sen släppte på vattnet så att jag fick kallsup efter kallsup. Mitt försök att ta Baddaren gick åt fanders. Igen!!!

Lite tyngdlyftning med Tor slutade med att han tappade hanteln på foten och i vrede slängde Mjölner i golvet. En blixt och kortslutning. Totalt mörker.

Shiva kom tillbaka, lade händer över mina ögon och klämde mig på skinkorna samtidigt som han viskade: Gissa vem det är?

Ganesha dök också upp, med pannlampa och allt. Han ville leka blindbock på temat: gissa om du klämmer på snabeln eller snoppen. Ingen lockades av det. Möjligen Zeus, hans preferenser är ju lite knepiga.

Slutligen kom strömmen åter och efter en dusch bastade jag. Då kom Jesus in och vred upp temperaturen till 320 grader. ”Har man hängt på korset krävs lite mer för att rycka igång kroppen”, förklarade han.

Jag tror att jag ska byta ställe. Droppen var när jag vägde mig och Konfucius tittade på mig, skakade på huvudet och sa: Du måste sluta äta fortune cookies.

Förlust

Det som var är borta. Tomheten igår var total. Jag ville nog älta det. Ville försöka mig på en seriös dos av men, tänk om

Det gick fullständigt åt helvete. Jag stängde bara av det i dag. Lät blickarna förklara att jag inte tänkte snacka om det. Alls. Sket i gårdagens suckar över playmobilpoliser, de drakoniska avspärrningarna och den märkliga spänningen som låg i luften. Förvandlade planer på en lång drapa till ett hopknycklat tankedokument och brände det.

Jag har känt det förr och kände det igen. Något är förlorat. Trots att det här är jag. Trots färgerna, glädjen och sorgen i att vara där. Trots att det finns i mitt blod. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är inte som förr. Kanske är min skalle för upptagen med annat för att ha plats för det, kanske är jag bara en annan.

Nya projekt idag. Bra ord med vackra vännen i Långtbortistan som hade en jobbig stund. Ett coolt inköp. Ett annat på väg med paket. Ledord: mytologi.

Och, jag mår bättre. Förlusterna är färdiga nu. Det stack till igår, jag var ett blödande sår i oktober. Men, det är tillförsikt i kroppen i dag.

I morgon ska jag hämta medicinen som doktorn fixade. Skriva om det som bidrar till att mitt liv är en bergodalbana. Och jag ska cykla.

Dags att vinna.

 

Spinning goes gatufest

Att spinna på Active är alltid ett äventyr. Ibland dyker Liemannen upp, ibland är Gud själv där och jag har även sett krokodiler i nyköpta cykelbyxor och komodovaraner.

I dag var det dock bara vanligt folk där, men vilket pass. Flowet var omedelbart och när jag öppnade ögonen var vi mitt i en gatufest i Olskroken.

Den alkoholiserade gangstern, som vill ha beskyddarpengar av tobakisten på Redbergsvägen hade fått pengar – lakritspesetas. Han bjöd alla barnen. De åt utan att få hål i tänderna. För mitt på torget skulle Olskrokens indianer bränna Karius och Baktus på bål. Eller så dränker vi dem i bål, sa en indian.

Ett Owe Thörnqvist-fan krängde sojakorv. En tröstande korvgubbe skänkte bort såjakorv. Nejdens fyllbultar, något störda över folkfesten, meckade nojakorv och i träden var det kojakorv för hela grindslanten.

Tatueraren lovade gratis Sonya Hedenbratt-gaddar till höger och vänster. Även Loket har ju bott här, så hans nuna kunde man också få förevigad utan räkning.

Bara för i dag var den gamla ostaffären tillbaka. Och posten var sitt gamla jag med tjocka kassörskor och möjligheter att utföra flera ärenden under samma tak.

Åttiotalets schabrak till hus var visst bara taffliga kulisser. I dag välte vi dem och det gamla, fina Olskroken stod där igen. Slitet, men livfullt.

”Innebär det här att jag måste handla min öl på Tomtebacken”, sa en förtvivlad alkis, men så illa var det inte förstås.

Finska pingstkyrkan blev en bio igen. Det var matiné och nästan fånigt stora popcornskålar i foajén. Vaktmästaren bar borstad, röd rock med klaffar och Charlie Chaplins geni fyllde duken. Whatever-ba-ungarna som aldrig sett tillvaron vare sig i svart eller vitt, fick sig en upplevelse.

Sen stretchade vi ned och jag gick hem. Jag borde spinna oftare. Det händer så mycket kul då.

Djungelspinning

Är det 30 grader ute kan det inte vara en dålig idé att spinna, för inte kan det väl vara varmare i salen?

Svaret på den frågan går att vrida ur min tröja.

Det var fullt i salen, nio människor; åtta schimpanser; sex lemurer och en noshörning.

Aporna tjatade och försökte plocka loppor, men hittade bara gråa hår hos mig, vilket fick dem att rågarva. Lemurerna satt mest upp och tittade sig omkring, spejande och skraja, trots att jag lovade att det inte fanns några varaner och kapkobror i närheten. Värst var dock noshörningen. När vi stretchade och andades in, drog den in all luft i salen. Hade inte fröken Anna lyckats flämta andas ut hade vi dött hela gänget. Grymt otrevligt.

Sen frågade noshörningen om det måhända fanns yogaklasser för rätt orörliga djur och de ska visst starta en sådan i höst. Det låter som något för mig, flikade jag in. Enligt fröken kanske jag borde gå intropasset till den kursen några gånger.

I övrigt – ett strålande pass. Anna är topps, och får en att orka – även när det är tropiskt varmt. Jag har nu genomfört ett äkta hattrick – löpning i lördags, styrka i går och spinning i dag. I morgon ska jag belöna mig genom att skratta mig löjlig tillsammans med Polly Pretty Pants. Lovely. Mine’s a bitter…

Liemannen och jag på cykeltur

Jo, jag möttes faktiskt av följande hälsning när jag kom till Active idag: The man, the myth, the legend. Det var den gode Jim som stod där. Tyvärr tror jag att det är mer min blogg än min fysik som orsakat min berömmelse.

Det var spinning. Första gången jag körde för Andrea. Väldigt bra. Det här är en tjej som i helgen sprang ett löppass på drygt tre timmar. Hur hon då, idag, kan vara vid liv är bortom min fattningsförmåga.

Det var några nya ansikten i salen. Till höger om mig satt en matematiker som dessutom var musikfreak. Han hade rätt dålig kondis, men kom ihåg alla låtar han hört. När det började bli jobbigt kunde jag höra honom muttra saker i stil med: Shit, den låten. Den är 5 minuter och 32 sekunder lång. Jag trampar ett varv på 1,3 sekunder, det blir…

Ja, ni hajar. Hans ångest blev allt mer ljudlig och efter 4o minuter lipade han och bad om korta låtar.

Till vänster om mig satt Liemannen. Redan på uppvärmningen fick jag be honom att lägga undan lien, då den snittade mig lite lätt i örat. Det ska sägas att han var rätt tillmötesgående och trevlig. Däremot förklarade han lugnt att han inte hade någon puls och att han skulle skippa stretchen eftersom han redan var död.

Efter passet hittade jag honom i omklädningsrummet. Vi snackade lite om vad vi jobbade med. Mitt intresse för hans karriärval var något större än hans intresse för reklam. Egentligen var han bonde, sa han. Det var dock så att alla sprang när han kom gående med sin lie. ”Att skörda gigantiska fält själv är tufft, då är det lättare att hämta själar och så får du inga blåsor i händerna”, berättade han sedan.

Han bytte om, klädde sig som en poet à la Birro, och sa att vi säkert skulle ses igen.

Det kändes som en dålig avslutning på ett bra träningspass.

På den smala vägen

Ringde lillebror T igår. Det slutade med mer än ett halvt löfte att gå på army camp senare i vår. Sen sprang jag på Jim idag. Och när jag skriver springer menar jag att jag strök efter väggen på Active.

”Har du anmält dig än”, sa han. Ofattbart nog svarade jag att det var mycket som pekade på att jag skulle göra det. Häpnadsväckande. Så, nu väntar tydligen tio armypass. Shit!

Därefter in i spinningsalen och ett välbehövligt pass. Innan timmen med fröken Ek var jag en pojke som snubblat i vattenpölen och inte såg fram emot att gå hem i ett par kladdiga och kalla stövlar. Sextio minuter senare hade jag hittat rätt lösning på dagens gordiska knut.

Det är rätt märkligt att just spinning och spikmattor fixar så mycket. Det måste ha något att göra med att de verkligen sätter igång hjärtat (se inlägget lite längre ned).

Hur som. En bra start på en vecka som innehåller 18-årskalas (släktrelaterat, jag blir fan inte bjuden på såna annars), påskbuffé med gangsters i Majorna, invigning av levande sittplats och sedan en släktträff på Särö.

Stilla veckan? My ass…

När annandagen kommer misstänker jag att den här veckan inte direkt stämmer med dagens rubrik. Tur att jag ska på army camp. Fantastiskt bra. Jag är så lycklig, jag…

Fel uppladdning del 914

Nähä, det blev fel igen. Å andra sidan borde jag insett att ett spinningträningsläger i London var en dålig idé. Att tillbringa fyra dagar i ett land där det är lättare att hitta en nål i en höstack än en meny utan friterat är inte bra för kroppen.

Så, dagens spinningpass gick åt skogen. Jag såg min weekend passera revy redan på uppvärmningen.

Å sicken revy, sen…

  • Semi-detached Hounslow coming up – det enda som stör disharmonin är ett höghus
  • Tågresa från Heathrow genom sovstäder som aldrig vaknar på rätt sida.
  • Bakgårdar och koloni(nit)lotter med fallfärdiga ruckel och taskiga grönsaksodlingar
  • Alla hus har heltäckningsmattor som CSI skulle kunna hitta bevis i under minst två säsonger.
  • Oändligt många tågstationer påminner om Moz och fotboll
  • Gatorna är fyllda av billiga pärlband av amerikansk snabbmat
  • Kapten Onedin tar en snabb pint på puben
  • Luften är full av Oasis, Verve och vinäger
  • London Pride
  • Män fiser en i ansiktet på puben och ursäktar en stank värre än isländska gejsrar med orden ‘sorry mate’
  • Full English breakfast på en nedlagd brandstation
  • Promenaden Waterloo – Lambeth – Westminster – Covent Garden – Oxford Street
  • London Pride
  • Desperat Sky Sports-jakt
  • London Pride
  • Ett hotellrum som faktiskt var billigt och bekvämt
  • Maltesers till frukost
  • London Pride
  • Inställd lunch hos drottningen – vi hittade en liten rea istället
  • Nära att dö av tristess i terminal tre på Heathrow

Hur som, åter till spinningen. Jag var osedvanligt stel. Och inte så lite skamsen när en flodhäst under stretchen ställde sig på bakbenen, lade högerbenet bakom örat och sa ‘pilutta dig’.

Kanon, dissad av världens fetaste Madicken-wannabe. Var Londonresan värd det?

Yes, gov’ …

Jättesnäll som jag är…

Jag kände mig ovanligt pigg efter spinningen. Så, jag joggade ned genom att löpa till Afrikas kust. Där stod jätten Atlas och höll upp himlen.

”Kan du ta över ett tag, jag är så röksugen”, sa han.

”Whatever”, sa jag och bar plötsligt himlen på mina axlar. ”Du borde verkligen inte röka, förresten.”

Jätten tittade på mig. ”Jag bär en himlakropp, det är inte direkt något doktorn rekommenderar heller, så en Blend ultra då och då…”

”När du uttrycker det så”, sa jag. ”Ta ett glas rött också, låt ökensanden kittla dig mellan tårna och gotta dig lite.”

Han slog sig ned med en duns som märktes ända in i Marrakeshs basarer. ”Det är ett jäkla skitjobb att hålla uppe himlen”, tillstod han. ”Är det soligt, suckar folk. Regnar det, förbannar folk himlen. Är det mulet, blir världen mulen. Egentligen borde jag slänga himlen i skallen på folk och göra något annat.”

”Som vaddå?”

”Jag har alltid varit sugen på vaudeville”, sa jätten. ”Vet du att bröderna Marx hade sitt ursprung där?”

Jag skakade på huvudet.

”Att hålla uppe himlen måste ändå vara ett av världens finaste jobb, herr jätte.”

”Kalla mig Atlas”, sa han.

”Jag menar, även om många gnäller, så är himlen symbolen för så mycket vackert. Solens strålar kommer därifrån, stjärnorna dansar på den, och ibland ler månen mot oss.

”Ändå känns det ibland som om världen hade uppskattat en one-liner mer”, sa Atlas.

Sen tog han över sin plats igen och jag rullade axlarna bakåt. Kontorsryggen var inte längre min största jobspost i livet.

”Jag uppskattar ditt jobb, det gör jag verkligen”, sa jag och började småjogga bort mot Medelhavet och hoppade i just som Atlas tog till orda.

”Har du hört den om vampyren som var allergisk mot blodapelsiner?”

”Don’t quit your daytime job”, svarade jag och i höjd med Gibraltar insåg jag att Atlas lyssnat, för stjärnorna lös klart från himlavalvet.

Det är en bra dag idag, om än lite rubbad. Spinning har den effekten på mig…

Junkie

Ibland försöker jag dölja det. Jag går ut på gatorna som en vanlig man, dricker öl, alibiköper Burger King som jag sedan stoppar ned i min kombinerade dokument- och skräpmatsförstörare. Men, så kommer det i kapp mig – missbruket.

Here we go igen idag. Efter en dekadent helg där jag ville vara frisk, så fick jag ett återfall. Upp på cykeln och tramp, tramp, tramp.

– Mår ni bra, ropade Anna.

– Ja, ljög alla utom jag. Jag satt längst bak och muttrade: som en albino i Burundi.

Sen ut och förbi Paddingtons. Jag kastade nervösa blickar omkring mig, ville veta att ingen av mina vänner såg mig lämna gymmet, jag smög undan in i skuggorna och såg till att få mig en fix när jag var säker på att ingen såg.

Ah, det var skönt. Sen kom ångesten och nu ligger jag här och tänder av.

Det är pinsamt, men sant. Jag erkänner. Jag är en junkie. Jag dricker Gainomax. Men jag ska sluta. Jag lovar.

Förlåt…

Ångestsamtal

När jag vaknade i morse var jag kallsvettig, kroppen skakade och jag mådde oerhört illa. Jag hade haft en ohygglig mardröm. Jag ringde bums min bäste vän. Mardrömmen hade skänkt mig en ångest som nästan förintade mig.

– Du anar inte vilken mardröm jag hade. Jag drömde att jag spinnade tre timmar igår och sen gick jag hem, åt nyttig mat, vilade, låg på spikmattan och avslutade kvällen med att läsa nya numret av Aktiv träning.

– Eh, det var ingen dröm, Anjo. Det där var faktiskt vad du gjorde igår, svarade polaren.

– Herregud, vilken mardröm, sa jag och la på.

Det var tyst i lägenheten. Förutom några kvävda snyftningar från mina lår, hulkningar från ljumskarna och vader som kved och bad om nåd.

Diem perdidi.