Handelsuppgörelsen

Jag hoppade av min sparkstötting i farten och rusade in genom entrén till Handels. En hoppspark förvandlade dörren till den största hörsalen till kaffeved. 200 ivrigt antecknande robotar studenter tittade på mig när jag sprang upp på scenen och knuffade bort professorn från talarstolen.

”Syns du inte så finns du inte är rent skitsnack”, sa jag.

”Äntligen någon som erkänner mig”, ropade osynlige mannen. Resten av studenterna gapade bara.

”All reklam är inte bra reklam”, fortsatte jag. Studenterna såg vilsna ut, men började kritiskt att granska vad de gjorde. Några började muttra att allt bara var floskler. Att de inte lärde sig något vettigt alls.

Raskt rusade jag vidare och tacklade mig in genom dörren till en sal där det förelästes om bokföring. Den högst ovillige doktoranden bjöd inget motstånd när jag föste undan honom.

”Skit i dubbel italiensk bokföring, ungdomar. Ni är för fan knappt 20 år. Satsa på härlig svensk livsföring istället.”

På några kinder syntes färgen återvända, men några strikta strebrar var lätt upprörda. Jag pekade på dem och förklarade lugnt och sakligt: ”Det bästa resultatet är att ha balans i livet, sug på den. Det är 2-för-1 på glasscaféet.” Salen tömdes otroligt snabbt.

Några snabba steg och en uppsliten dörr senare stormade jag rätt in i en marknadsföringslektion. Adjunkten tystades med silvertejp och så tog jag till orda.

”Bostonmatriser är fyrkantiga. SWOT-analyser saknar djup. Det krävs mer än fyra P för att förstå en människas själ. Benchmarking är inte alls lika lärorikt som att sitta på en bänk och kolla på människor en vacker sommardag. Porters fem krafter i all ära, men glömde han inte bort det starkaste av allt – kärleken? CRM, CSR … zzzz … PUSS!!!!! Välj puss istället.”

Jag lubbade vidare och gatecrashade ännu en föreläsning med ekonomiska teorier och annat mölj. ”Tjohoo, vet ni vad alternativkostnaden är om man lägger allt sitt fokus på jobb, vinstmaximering, bonuslyft och så vidare? Jo, att man förlorar sig själv. Livet ger inte kredit på förlorade år och den enda huvudbok som alltid måste sluta på plus är ditt livs historia.”

Det var som om jag skjutit in livskraft i salen. Girigheten försvann med en smäll och alla rusade iväg. Kvar låg bara meningslösa liggande stolar.

En kurs i handelsrätt fick ett snabbt besök. ”Upp med handen alla som tycker att ordet paragraf är att föredra framför biograf.” Ingen räckte upp handen. Jag sprang iväg och slängde biobiljetter till lyckliga och befriade juridikstudenter. ”Mutbrott, bestickning”, kved läraren.

Statistikkursen fick ett om möjligt ännu kortare besök. ”AAAAAAAH”, skrek jag. ”Ser ni inte vad ni håller på med? Siffror, ekvationer, det är för fan september och uteserveringarna har öppet än. Fly, fly, fly.” Alla slängde sina kulspetspennor och glasögon och kubbade till Avenyn.

Jag tog mig upp på taket och slet fram min megafon. ”Studenter. Vad är en utbildning om den är introvert? Hur passar människan in i alla söta resonemang, modeller, matriser, ekvationer, etablerade sanningar som era intellektuellt noggrant märker och sen sorterar in på lagret? Ta två steg ut i den riktiga världen så inser ni att sunt förnuft är det viktigaste som finns.”

Och innan jag hann fortsätta flammade bokbålen på borggården. De skickliga föreläsarna applåderade utvecklingen, medan de som bara var akademiker lovade att även framgent undvika verkligheten.

I 13 år har jag kunnat titulera mig ekonomie magister. Idag tog jag äntligen min totala examen. Betyget: MVG.

Duellen i Olskroken Corral

Sverige har översvämmats av något som liknar bibelns gräshoppor i antal och karaktär. En och en inget att bry sig om, men tillsammans en grandios plåga. Jag pratar om alla de opinionsinstitut som ungefär en gång i kvarten presenterar nya undersökningar om vem som vinner valet.

I morse skulle de bestämma vem som var bäst och en duell var annonserad i Olskroken Corral. Folket var otroligt ointresserat, varför det behövdes ett bundet (och fastkedjat) slumpmässigt urval för att få publik.

Jag släntrade förbi precis när allt brakade loss. Korrelationen mellan immiga glasögon och testosteronstinna statistiker var total. Ett institut satsade på dubbelblindhet och rusade rätt in i ett bakhåll där det snart kunde samlas ihop två kontrollgrupper som var för sig bevisade att springer man på duktiga smällar går man i däck.

”Våra siffror är de rätta”, var stridsskriket från en av de sista två grupperna. ”Nej, det är vi som analyserar intervjuer bäst”, löd svaret.

Gängen rusade in i varandra och slogs vilt medan de smädade varandra med hånfullheter om föråldrade mätmetoder, skevhet i urvalet, brist på kausalitet och annat. Plötsligt (mitt bland allt pucklande, sparkande, rivande och slitande) bestämde sig en kille för att göra ett stickprov på en motståndare. Han rände in ett vekt finger i en motståndares bröst och denne föll ihop.

”… medfött fel på en blodåder”, väste den skadade. ”Jag tror att jag har fått en aneurysm.”

Slagsmålet stannade upp. Statistikerna tittade förbluffat på den döende människan. Någon viskade om vad sannolikheten var för en sån skada – och fick raskt 13 varierande svar, vilket utlöste en ny skärmytsling.

”Herregud”, skrek jag och sprang fram. ”Ser ni inte att han dör? Är det ingen som kan HLR?”

Skocken såg förskräckt ut. ”Den statistiska metoden kan jag inte? Är det något som har med regressionsanalys att göra”, sa en och gissningar om att HLR var allt från en oprövad typ av köteori till intervallskattning hördes.

”Hjärt- och lungräddning, era miffon”, ropade jag. Samtidigt insåg jag att det redan förelåg ett hjärtstillestånd. Det fanns bara en chans och ur min ficka slet jag fram en defibrillator med usb-koppling.

Jag noterade att två statistiker hade sina laptops igång och sa att jag behövde låna ström från dem. De backade undan och såg rädda ut. ”Jag har tre statistiska applikationer igång, jag tror inte strömmen räcker”, sa den förste och den andre menade att han behövde all datorkraft för en excelfil med 19 flikar.”

”Han dör, han är ju en människa, för fan”, sa jag. Det var uppenbart att jag talade för döva öron och bedrövat såg jag hur han jag ville rädda nu var bortom räddning. Jag reste mig upp, tittade på opinionsinstitutsligisterna och skakade på huvudet. ”Vet ni ens vem han var?”

”710912-XXXX, de fyra sista siffrorna ej meddelade för att bibehålla hans integritet. Han bodde i postnummerområde 413, kön: man, högsta avslutade utbildning universitet”, svarade allihopa i en entonig kör.

”En man dör och ni bryr er bara om statistik”, sa jag.

”Hans död förändrar alla mina resultat”, sa en statistiker plötsligt och spärrade upp ögonen. ”Det här är en förändring i populationen, antalet män i landet har i ett slag minskat med 0,000022%.” Detta verkade chocka dem mer än mannens död och alla plockade fram sina datorer.

”Hur kan siffror vara viktigare än liv”, sa jag och knöt nävarna. Jag närmade mig skocken och de backade unisont samtidigt som de ursäktade sig.

”Hans död kan ligga inom felmarginalen, han kanske lever.”

”Gud levererade sina budord i en powerpoint.”

Jag morrade, närmade mig och de backade … tills de flöt in i varandra och sjönk ihop som en bubblande gyttjepöl. Alla skillnader var borta, de var ett. Ur gyttjan bubblade då och då nya, färska siffror som aldrig stämde med de andra.

Med en suck vände jag mig mot den döde statistikern. Hans själ (jo, de har såna) hade lämnat kroppen och flög mot himlen.

”Sannolikheten att jag spelar harpa inom kort är 100%”, sa han och försvann bort.

Folket lämnade Olskroken Corral. Ingen brydde sig om gyttjepölen, eftersom inget den sa egentligen förändrade verkligheten.