I. Gryning

Jag som inte lever för att nå döden lämnar mitt ide och rör mig långsamt mot ett senare klockslag. Den mörkaste natten försöker fly till ett svart som inte finns längre och aldrig kommer tillbaka. Dess flykt framför mig, så fruktlös, och den smälter när solen stormar in i den. Jag värms långsamt av vetskapen som gryr och i ett slags race mot solen försöker värma min själ lika snabbt som solen försöker skänka mitt yttre ett motgift mot gåshuden som är ett kyligt minne av det som inte är mer.

II. Morgon

Hettan från kaffemuggen stillar min darrande hand där jag gråter dagg bara för att ängens blommor saknat min dagg för länge. Morgondimman är en näsduk som torkar överblivna tårar, fast egentligen tror jag att den lindar in dem och sparar den i ett hemligt rum till andra morgnar, andra ängar och andra stunder. Mina nakna ben kittlas av timotej som berättar att om jag vill ligga bredvid en vacker kvinna här någon natt så står de vakt och skyddar oss mot både regn och ulvar.

III. Förmiddag 

Jag sträcker på mig, trött och stel över att äntligen ha stått rakryggad efter att ha hukat för skuggor och ingenting i nio, långa, för långa och för många år. Min tro är en magisk spikmatta, den är en flygande spikmatta och tar mig förbi alla falska ankarpunkter som inte gjorde mig större då, utan bara drog ner mig i en bermudatriangel där alla felnavigerande insikter gick under och sjönk till en botten som jag inte ens kan försöka beskriva utan att känna smärtan skära i mig och fylla såren med salt från förr i tiden.

IV. Zenit

Solen står över mig, rakt över mig. Jag behöver inte hålla uppe den som Atlas höll upp himlavalven. Den är inte ett damoklessvärd redo att falla ned över mig, förinta mig. Den är där som en pendel som går från öster till väster varje dag. Jag har förnekat den, trots att den velat lysa över min väg, men den strålar lika intensivt nu. Den bär fortfarande strålar med mitt namn, en slags vänskapens Amor, och får mig att svettas ut det onda, sekunder kan äntligen rymma under igen i min värld. Det är high noon och jag är i en mer än okej corral.

V. Eftermiddag

Jag vilar i skuggan och låter den vara naturens egen AC ett tag. Trädet jag vilar mot är kanske ett äppelträd, eller ett körsbärsträd, eller kanske ett plommonträd. Vad vet jag? Jag högg ner kunskapens träd förr, gjorde mos av dess frukt och byggde min egen kista av dess stam, men kistan blev förargligt nog en barkbåt som förde mig ut på mörka och jävliga vatten för att sen skölja upp mig på en strand där det aldrig är ebb eller flod, bara sommartidvatten – det minns jag nu den här eftermiddagen när jag ser hur trädet skakar sina blommor över mig i ett rosavitt regn.

VI. Skymning

De värsta problemen är myggorna, men lite klåda kanske öppnar de sista små cellerna där mörkret ligger i bakhåll och kidnappar mina endorfiner, stjäl deras lust och slösar den i en meningslös onani, samtidigt som min glädje blir skavande grus i skrymslen dit jag inte vågar gå, inte än. Sakta sjunker solen, den överger mig inte, den lovar att lysa i morgon och jag räds inte molnen som ser hotfullt mörka ut mot den nästan mörka himlen. Kanske är det ett vilt väder, eller bara en ny ton . Och skulle blixten slå ned nu hade det fanimej varit på tiden – och skulle jag sen höra åskan hade jag vetat att jag blivit överkörd av en förförisk och längtansfull kvinna.

VII. Kväll

Nästan svart. Jag sitter vid en lampa som varje kväll flämtat och nästan slocknat, uppgiven inför en natt den inte kan motstå. I mitt fönster ser jag dess sken och mitt ansikte. Den lyser bättre nu, med en tonårsivrig låga och jag är äntligen upplyst. I fönstret ser jag inga oroliga drag, bara en lugn form. Mitt porträtt tecknas innanför en oskuldsfullt vit fönsterram. Bakgrunden är allt mörkare och snart omöjlig att utskilja, men det får mig bara att bli större, varmare och tydligare.

VIII. Natt

Stjärnorna tar över och jag låter lampan vila. Under stjärnhimlen står jag och väntar på dig. Kom hit och titta på stjärnorna, bad jag dig nyss, jag lovar att de inte slocknar i natt. Jag väntar på att ljudet av dina nakna fötter mot det försiktiga gruset ska närma sig, likt en stilla smekning som växer i kraft, ett lågintensivt parningsläte på väg till stunden när vi möts och kanske kan få även garvade stjärnor som sett allt i miljontals år att rodna en liten stund.

IX. Gryning (igen)

Den kommer alltid, nästa gryning. Efter natten när mörkret bara är en statist och ljuset finns i mig och i dig – och i varandra när vi är ett. Kanske är lakanen skrynkliga av lust, kanske somnade vi i en soffa som verkligen inte var byggd för det här, kanske är det bara en stilla morgon när du sover mot mitt bröst och ditt huvuds tyngd får vågskålen att tippa över och hälla ut allt gott innehåll över mig för evigt.

X. Fortsättning

Jag har mött mig. Nu vill jag kyssa dig. När står du på min tröskel? Det är min dag NU. Dela den med mig, jag lovar att den räcker tills kalendern uppgivet suckar och säger att: den här dagen är visst evig.