Resan fortsätter

Fredag morgon i Skåne, lika grått som sinnebilden av Skåne är rapsgul – så grått är det. På perrongen i Lund står det Simrishamn på en skylt. Jag åkte dit, till en jag höll kär, en gång. Hon hade 60-talsklänningar och tyckte om att dansa som om ingen såg henne. Hennes röst var lika vacker som vår längtan var dödsdömd från den första kyssen. Men den sommaren, i hennes lilla by och i min stad, smekte vi varandra som rågen smektes av vinden på de drömmande fälten hon visade mig på Österlen. Vi åt glass på Harrys glassbar – där åt hundar gratis, för Harry var en retriever – och vandrade där tiden inte behövde stå still, den var helt enkelt överflödig. Efter första extasen ramlade jag ur hennes säng, men skrattet hennes motade blåmärken i grind.

Resan i dag går åt ett annat håll, österut mot Stockholms stad. Jag lämnar den del av landet där flickornas röster är som sockervadd för mig.

Den gråaste av himlar, och träd som är dystra, mörkbruna krokimodeller i uppgivna poser, ackompanjerar mig. Trädens nakna grenar vill inte dansa alls. Det känns som om hösten, så här på ålderns höst, blir altruist och låter sig reduceras till dova kulörer så att sommaren blir än mer åtråvärd. De få ängar som ännu är gröna förförs av en närgången dimma: ”Följ med till andra sidan molnen, där blir gräset grönare, där bor sommaren.”

Godståg passerar, vagnen i mitten får aldrig bli en flockledare. På stickspår står oönskade och övergivna ekipage. Det kommer spår från alla håll, en gordisk järnvägsknut och jag är i Småland.

En bebis skrattar, jag räcker ut tungan, mera skratt. Jag är min typ av clown i dag, en gainomaxåterfödd man på väg till vänner och krogarna på Södermalm. Bebisen jollrar, hans mamma kan få en stund för sig själv, och jag leker glada leken med en sådan som jag vill bli den största stjärnan för en dag – och dela scenen med den jag älskar.

På alla stationer är det lyckliga farväl. En farmor och en farfar vinkar adjö långt efter att tåget är ett minne blott. Blossande kinder hos unga älskande som saknar redan innan nu. En man bär en nött väska, klistermärkena avslöjar hur mycket glädje som nött den ned.

Det är kärlek jag ser, av den typen att om den var ett tåg i ett outforskat land då skulle det tåget aldrig vara försenat. Det kunde rusa fram, i vansinnig fart, och veta att rälsen alltid lades ut framför det.

Och det är farväl som i far väl, bon voyage, alla jag ser har en returbiljett när de vill.

Fotbollsmålen har gått i ide i Östergötland, vi stannar till i den mest okända av våra större städer. Linköping är tre kundbesök och en tankning av E85 i mitt liv. Så passerar vi Pluras stad; en rutten och ful utfart från centralen, det ser ut som om man dumpade allt fult, motsatsen till Pluras ord, längs rälsen österut.

Vi rullar på och når Stockholms central.

Ett vackert hjärta och en underbar själ väntar. Vi promenerar, pratar och dricker kaffe på Götgatan. Hon är en ovärderlig vän av den typen som alla borde ha. När hon rusar vidare till sist åker jag söderut.

Från Midsommarkransen åker jag nästan tillbaka lite senare. Kvarnen på menyn – löjliga ölpriser, men världens skönaste 08:or kompenserar. Gänget rullar in och rullar ut. Vi åker hem i ösregn och kommer överens om att ta det lite lugnt på lördagen.

Promenaden i Liljeholmen är skön, en lunch i Kransen perfekt avkoppling och sen klingar det på dörren konstant. Min gamle polare P, vi gick i samma klass i 12 år, är där och det blir återblickar utan nostalgi. Vi pratar om den som dött och de som kanske dött, men ändå lever. Uppsalaligan är där, fredsforskaren och Busen, den älskvärda duon. Det är nästan 20 personer. Mot stan, mot Söder Mälarstrand, mot Münchenbryggeriet. Det är en usel lokal, men en fantastisk kväll.

Natt, dyr taxi, blandad sömncykel, vaknar nästan utsövd, lämnar polaren med en disk från Hades, men plockar snällt undan alla tomburkar och tomflaskor, monument över allas något sega söndag. Jag fyller sju plastpåsar!

Jag tar tunnelbanan lite för kort med vilje den här söndagen. Jag vandrar genom Gamla Stan, de stråk jag gillar, och märker hur husen, högst beklagligt och fult, byter skepnad när Sergels torg närmar sig. Kråkfåglarna bråkar, kanske är det arkitekturen som retar dem, alla andra varelser är sömndruckna. Mitt namn står på en bagel, kaffekoppen är enorm, och jag släntrar in på centralen.

En gammal man faller ihop framför mig. Hans ben viker sig, huvudet träffar golvet med en otäckt, dov duns. Jag en annan man försöker resa honom. Benen viker sig igen. Tre flickor från Dalarna försöker lugna honom. Väktare och ambulansmän tar över. Han har ont, men oron verkar mest handla om rollatorn, som vore den hans baby, eller kanske en hundvalp.

Tåget rullar in. Både jag och mitt hjärta åker första klass. Jag ska till Göteborg igen. Min utgångspunkt, men aldrig min slutstation. Mina drömmar är större en normen, kanske enorma (eller abnorma). Och varje resa förstår mig och ger sitt allt för mig.

Jag är på väg till utgångspunkten, mitt hjärtas laddstation. Snart reser jag igen …

Konserterna jag såg? Jösses, jag kanske återkommer om dem – när jag landat. My Morning Jacket och Head and the Heart är magi.

 

Stockholmsnatt

Jag älskar att flyga. Att titta ut genom fönstren och se de mikroskopiska husen som är större än livet när man är på marknivå. Vi åker från ett kallt Göteborg och leds in mot Bromma av en trotsig skorsten som tränger igenom de lågt hängande molnen och spyr ut varm rök i tomma intet.

Det är ännu kallare här. Sen slår vädret om. Vi äter lunch på en opersonlig och dyr italienare där servitören har svindyra glasögonbågar och värdelös attityd. Visst, min kollega får tryffel riven över sin risotto, men jag hade bytt de vita handskarnas insats mot ett leende och en slabbig carbonara åtta dagar i veckan.

Det är blidväder när vi, som de jävla turister vi är, tar trapporna upp och sen en isig kullerstensbacke ner mot Birger Jarlsgatan. Vi går där med tio flaskor rödvin i våra kassar (kvällens present) och inser först på toppen, tack vare en lokal tant, att det finns en tunnel som hade fört oss ända till hotellet utan stigningar och potentiella halkningsbackar. Vi är som två elefanter i en porslinsbutik där vi trippar omkring, jag och kollegan.

En dusch och lite taxi senare är vi på Ringvägen hos G och S. Snackar, skrattar och drar till Griffins Steakhouse Extraordinaire. Maten är extraordinär. Servicen? Stryk extra, tyvärr. Men, det är fantastiskt bra ändå. Mittemot mig sitter två kära och sköna människor. Vad kan vara bättre?

Nu. En stunds andhämtning. Långt borta ifrån alla svåra beslut som krigar med dammråttorna om platsen i mitt hem. Jag hade behövt några goda råd, inser jag. Veckans bästa kom från Uppsalatrakten …

Jag måste, snart, säga vad jag måste säga. Det får bli en morgon i Göteborg. Nu är det Stockholmsnatt. Jag är trött. Nöjd med fina kvällen, förväntansfull inför morgondagen och peppad att åka hem och jobba med allt roligt vi fått med oss. Men, mest av allt är jag trött, vilsen och rätt så less.

Min själ har haft en blytung vecka. Jag skrattar, viftar bort det, vill inte prata sönder kvällarna och dagarna om det, men när natten kryper så kommer allt tillbaka.

Stockholmsnatt.

Jag längtar till min morgon. Och sällskap på den andra kudden.

Action och motsatsen

Jag har varit i Stockholm hela helgen. Vi spelade in en reklamfilm som troligen kommer att bli en av de mest omtalade i tv 2011 (och mer säger jag inte om den).

Att spela in film är kul, men innebär extremt mycket väntan och dödtid, varför jag har ätit för mycket kexchoklad, druckit för mycket cola och kaffe samt hört en melodislinga 1000 gånger. Allt detta i en studio som nog var runt 800 grader varm.

Märkligt nog så kände en av gubbarna jag mötte i studion igen mig fullständigt, men efter 1000 frågor hade vi fortfarande inte knäckt varför. Irriterande.

Jag hann också med en lång promenad från studion till rätt förstad till Stockholm (en utflykt som enkom räddades av en gps).

När jag väl hittade rätt blev det grill och chill i Midsommarkransen med L och R och dagen därpå slöt två bajare, med Enbärsbusken i spetsen, upp på Charles Dickens. I Lasses hus finns för övrigt den här fantastiska skylten:

Underbart. Skyltar var bättre förr. Hade den gjorts idag så hade man väl skrivit:

”Vid brand, filma med mobilen, ring Aftonbladet och sälj filmen. Ring därefter Brandkåren eller skicka en tweet.”

Det är alltid skönt med en helg på annat håll, även om åsynen av X2000 på spår 10 var efterlängtad idag. Tyst avdelning hade jag, vilket en dam påpekade för ett sällskap som hade fräckheten att prata. De tystnade tvärt, varpå damen somnade och snarkade hela vägen till Göteborg…

Väl hemma hittade jag också datorns nätadapter som jag hade glömt hemma i fredags, varpå jag i all hast fick skaffa en ny. Var den gamla låg? I väskan jag hade med mig till Stockholm, fast i ett annat fack. Herregud, vad jag är kass. Påminner lite om när jag bytte glödlampor förra sommaren.

Nåväl – filmen blir fantastisk. Jag blev bara lite krockskadad. Midsommarkransen var somrig. Ölen kall och jag kom på ännu en rätt cool historia. Klart godkänt.

Dessutom blev jag farbror i natt 🙂