Tolv spår efter mig

Jag fick en trevlig invit från Kontaktmannen – att lista tolv låtar som betytt och betyder mycket för mig. Normalt är jag lite av varianten orka bry mig, men det här fick mig att fundera. Så, här är tolv favoritlåtar – eller snarare band/artister, för i några fall är det banden som helhet som jag bara inte kan få nog av. Exemplen här nedanför har antingen extremt stor känslomässig betydelse, eller textrader som är totala knock-outer.

Då var vi redo. Listan:

Stone Roses – I wanna be adored
Jag undrar om vi upplevde en enda efterfest under 90-talet som INTE innehöll den här låten. Frågan är om något förändrats sedan dess.

Radiohead – Let down
Den är fantastisk ända fram till cirka 3.40. Då blir den helt makalös: … one day, I am gonna grow wings. Jag har en polare som alltid börjar gråta så dags.

Eldkvarn – Nånting måste gå sönder
Det här bandet är det största för mig, så att välja en låt? Tja, den här innehåller de mest träffande textrader jag någonsin läst: Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va blå.

U2 – Tomorrow
Bandet jag växte upp med. Den här låten är från October. Det finns en sorg och skönhet i den unge Bonos röst som etsat sig fast. Precis som Eldkvarn har U2 gjort mängder av mina favoritlåtar. Det här är en ovanlig, men bra.

Bruce Springsteen – Paradise
Det här är den Bruce jag gillar bäst, den lugna, försiktigt trevande och balladsjungande Bruce. Låten spelas nästan aldrig live. Synd.

Death Cab for Cutie – Soul meets body
In my head there’s a Greyhound station, where I send my thoughts to far off destinations.  Lysande citat, lysande låt.

Ted Gärdestad – Himlen är oskyldigt blå
Egentligen är inte hans version favoriten, tror att det var Helen Sjöholm som tolkade den extremt vackert efter Tsunamin. Favoritrader: Mina ögon kommer alltid att le mot dig, kan det begäras mer av mig? Väldigt bra.

R.E.M. – It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)
Ytterligare ett gäng husgudar. Nästan lika svårt som med Eldkvarn, men den här låten är något alldeles särskilt. En sprittande ordkaskad och skönt samspel mellan Stipe och Mills.

My Morning Jacket – Librarian
Jag såg MMJ på Pustervik för länge sedan. Det är fortfarande den bästa konsert jag sett. Librarian är en av deras starkaste lugna låtar, annars är de världsbäst när det är pang på. Kolla in den här texten: When God gave us mirrors, he had no idea. Mumma!!!

Tomas Andersson Wij – Det skulle inte ändra någonting
En av många jämnbra låtar från TAW, men den innehåller följande: Det är sommar här, hos världens vackraste människor. Varför har det fastnat så? Vet ej, men det har det. Han kan skriva vackert och eftersom vi är rätt jämngamla känner jag igen min barndom i hans. Muchos bra.

Housemartins – Happy Hour
P.D. Heaton var grym även i Beautiful South, men Housemartins – jisses. Han måste vara en av världens bästa textförfattare; samhällskritik, cynism, sarkasm, kärlek. Han hade allt.

The Smiths – There’s a light that never goes out
Ännu ett band med hur mycket bra som helst. Det här är kanske den vackraste låt de gjorde. Det är synd att säga att Moz och de andra är världens gladaste jämt, men bra är de ALLTID.

Länken till spellistan hittar du här. Och, det kräver förstås att du har Spotify…

… äh, vi kör nummer 13 också. Jag hittade inte hans album på Spotify, men han ska vara med – så, jag utökar listan:

Woven Hand – Whistling girl
Han är mörk, han är deppig, han verkar sjunga om världens undergång – men jävlar vad bra det är.

Brasklapp: tyvärr fick jag inte in bubblare som Joni Mitchell, Fleet Foxes, Glasvegas, Freddie Wadling, Ebba Grön, Barenaked Ladies, 10,000 Maniacs, Suede, Jackson Browne, Indigo Girls, Magnus Johansson och några till, men – man kan inte få allt här i världen.

Vinylfest in memoriam

För länge sedan hade vi vinylfester. Först var det Dr. B, Murder och Klibbis. De ringde mig mitt i natten och exakt vad de gjorde med telefonluren lämnar vi därhän, men de hade i alla fall haft vinylfest.

Vi gjorde om det i min gamla hederliga etta i Björkekärr. Jag, Klibbis, Dr B och den arge. Ordern var enkel – bara vinyl och alla måste lira minst tio låtar var.

Det var en av de mest minnesvärda kvällarna där. Jag och Dr. B dansade hip-hop i svalen, Klibbis och den arge gick vilse på vägen hem och hamnade i Härlanda tjärn. Sen skulle Dr. B surfa och när jag vaknade dagen efter fanns där 200 besökta sidor i läsaren – alla började på zzz.; vvv. eller något i den stilen. Inte en gång träffade Dr. B den magiska kombinationen www. Han var för övrigt webmaster på den tiden.

Vad spelade jag? Vill minnas att All that Jazz lirades, några av Midnight Oils tidiga plattor – långt innan Beds are Burning – och nästan garanterat R.E.M. – Document. Dr. B hade självklart punk och Klibbis gangsta rap.

Annars var musikfesterna då mest hos Murder. Han hade en stor R2D2 i hallen och I wanna be adored på VHS. Vi somnade alltid till den, med flaket odrucket.

Vi var unga då… Vi har inte förändrats ett dugg.

… och idag kom mina ramar från Artvinyl. Plattorna jag växte upp med ska upp på väggen.

Vi kanske borde ha en vinylfest igen. Jag och de andra tanterna.

anjoPod, musikmaskin med c:a 90 kilos internminne

Jag är inte som andra människor. Jag ses nämligen aldrig med mp3-lurar i öronen.

Istället har jag så mycket soul att jag är en levande musikmaskin.

Tekniska data:
Internmine: ungefär en 90-kilosbit skulle jag tro.
Batteri: drivs bäst med direkt solenergi, då låter jag mest och bäst
Övrigt: skakas inte så jädra lätt och är så kärleksgammal att jag aldrig rostar

Dagens powerplay, framförda på broarna från Olskroken, utmed floden (ån) i Gårda och längs spårvagnsspåren:
Stone Roses: I am the resurrection
My Morning Jacket- The Librarian
Jackson Browne – Fountain of Sorrow
Hurricane #1 – Step into my world
Bruce Springsteen – Paradise

Antal soulbefriade själar som tittade knepigt på mig: två

…det är märkligt hur soligt livet kan vara dagen efter ett kalasbesök i Peoples Republic of Majorna.