Än en gång har bloggvärldsbloggen frestat med ett häftigt ämne. Förra gången var det Gud, nu handlar det om något som är minst lika stort – mamma.

Låt mig berätta en historia. Det är en mörk höst, på mer än ett sätt. Jag har gått mer vilse än någonsin förr. Min mobil är avstängd, precis som jag är.

Det är kväll, jag slår på den, och meddelandena är intensiva. Mamma har fått en stroke. Jag och CL åker genom staden, hon skjutsar, jag berättar inte. Vi pratar om annat, jag håller masken. Sen, en vansinnesfärd till Sahlgrenska med brorsan. Vi tar kurvor på två hjul. Familjen strömmar till. En bokar flyg i Milano, en vänder nästan en buss i Småland. Slangar. Maskiner. Overklighet. Hopp. Ångest. Tårar. Varuautomatspromenader. Äckligt kaffe för att fördriva tiden.

Samma höst. Dagliga färder till Högsbo. Prat. Försök att kommunicera. Vi plåtar varandra och kämpar. Varje gång jag åker hem vill hjärtat ge upp och dra åt helvete när jag ser henne vinka sorgset.

Snart jul. Jag, en julaftonsfascist, har vaknat. De som är döda förstår inte sorgen över en mammas sjukdom och tycker att det kanske är hennes tur. De förstår inte hur jag gillar julen och undrar om jag inte vuxit ifrån den. Jag tittar, för första gången på länge, och ser deras otillräcklighet. Hon vet inte det, men min mammas sjukdom har fört mig hem igen. Just då är det världens klenaste tröst.

Jul. Den konstigaste, värsta och bästa. Vi bygger om ett hus. Säng på undervåningen. Mamma kommer hem. Tårar. Skratt. Julklappspapper. För mycket skinka och julmustkittlingar i näsan. Nästan som vanligt.

Nu. Flera år senare. Mamma ringer ibland. Det tar sin lilla tid, men jag har all tid i världen. Afasi är ett ord som är lätt att uttala, om man inte har det. Vi skrattar som fan åt feltolkningar, ibland är det frustrerande och hon suckar.

Inget blir som förr igen. Men hon är en jävel på boule. Hon simmar, åker på utflykter, promenerar och är full av liv.

Hon plockar ibland fram boken Kära Mamma som jag köpte. Bröstklump.

Stroke är jävla skit. Så många gånger har jag tänkt, om bara inte … Men, det är som det är. Det finns oerhört mycket sorg, tankar om hur orättvist det är att hon drabbades, ledsamhet och ilska i ena vågskålen. Ändå är det sorgsna en liten, liten fjäder, för i andra skålen ligger glädjen över att mamma finns kvar och den väger alltid tyngst.

Jag brukar säga att mamma aldrig blev sjuk. Det tråkiga är en fantasi. I verkligheten dansar hon med de andra älvorna i morgondimman strax bortom vårt fina, röda hus på landet.

Hon har fött åtta barn. Hon och pappa – låt oss inte glömma honom, han är värd några tecken (understatement of the year) har skapat en stor, vild och fantastisk familj.

Hon är helt enkelt bäst.