Åter i den gymma verkligheten

Okej, jag tjuvstartade i förra veckan, men efter att ha varit på krogen 80 % av de senaste fem dagarna fann jag i förmiddags för gott att infinna mig på Active Wellness efter fyra veckor av raka motsatsen till ställets namn.

Det är den här veckan dags att tappa delar av den väldigt goda och vällustiga sommarformen samt uppleva några helande dagar innan Way Out West skickar ut mig i en ny och svårbedömd, men garanterat snurrig, semesteromloppsbana.

Ett ganska bra helkroppspass, trots allt. Mina triceps är förvisso lika lealösa som påtända tonåringar. Mina biceps trivs bäst när de sover. Låren böjer sig inte gärna i allt för häftiga grader och tycker att utfall är dumma infall. Hade någon dragit ett skämt efter att jag gjort för många sit-ups hade jag dött av smärtan som skulle emanerat från magtrakten. Min ryggtavla liknade knappast ett mästerverk när den rodde. Axlarna vill hellre rycka på sig än att hantera hantlar. Bröstkorgen ser inte nyttan med att bygga plattor när inte magen gör det. Men, det var ändå ett förvånansvärt bra pass.

Sen gick jag hem och började ordna till en wok. Jag kände mig stark, robust, rak i ryggen – och då sprack allt. Jag fick inte upp flaskan med sweet chilisås. Jag vred, svor, vred, svor, vred, svor av vrede, försökte med hjälp av handdukar kring korken. Den vägrade röra sig en mikrometer.

Till slut fick jag fatta tag om den med tänderna och vrida försiktigt. Plopp. Korken gick upp direkt. Underbart. Slit och släp och smärta överallt från topp till tå, allt i tron att det gör mig starkare – och sen krävs ett par slitna vampyrtänder för att rädda lunchen. Min kropp grät ångestfyllt och tänderna skrattade skadeglatt just då.

Tyvärr kommer jag, trots denna fadäs, att få träningsvärk som om jag faktiskt åstadkommit något och varje smärtförnimmelse kommer att få mig att tänka på en jävla flaska sweet chilisås.

Jag kanske skulle börja med ryssfemmor ändå …

Träning med vilda djur

Idag skulle jag till gymmet och enligt den lokala tidningen hade snöfallet avtagit och dragit österut. Men, Gud sket högaktningsfullt i GP och SMHI och satt där i skyn med sin snökanon och pricksköt på Olskroken. Förmodligen åt han ostbågar för att håna mig lite extra.

Nåväl, jag trotsade Herren och tog mig till Active. Väl där stod det klart att en och annan punkt i Guds CV hade fått samma idé – gymmet var nedlusat med vilda djur.

När jag skulle värma upp hade en tolvarmad bläckfisk lagt beslag på alla sex crosstrainers. Ett kort tag funderade jag på att be honom/henne/det flytta sig, men insåg att jag garanterat skulle sprutas ned med bläck som påminde om blåbärssaft.

Något som skulle vara extra olyckligt eftersom två grizzlybjörnar i tajta trikåer värmde upp på sitt-bakåtlutad-cyklar, och ni vet vad björnar tycker om blåbär, eller hur? Jag kan inte tänka mig ett jobbigare läge än att bli misstagen för ett gigantiskt blåbär av en stor björn som är utmattad och vill ha frukt NU!

Noshörningen är visst utrotningshotad, men varenda cykel och löpband var upptagna av dem. Fast, snacka om quick fix-sökare. Efter tio sekunders trampande/springande gick de och vägde sig, svor över att de fortfarande låg på i snitt 2,2 ton, och flera ojade sig över beach 2011 vid Victoriasjön.

Så, utan uppvärmning gick jag bort mot de fria vikterna. De vägrade ligga stilla, eftersom all världens myror bar omkring på dem.

Jag frågade kobran som reste sig med en 4-kilos kettlebell i munnen om jag fick låna den när han var klar. Han spottade mig i ansiktet, vilket sved rejält. En anakonda som låg och klämde på de största kloten frågade om jag ville ha en kram. Jag tackade, förblindad som jag var, tyvärr ja. Alltså, hennes andedräkt – man kunde tro att hon bott hela sitt liv i en sumpig flod och ätit gnagare.

Något mörbultad gick jag bort mot de funktionella maskinerna. Toppen! Alla var fulla av schimpanser som drog och slet i alla kablar, slängde sig mellan maskinerna och lämnade kladdiga bananavtryck överallt.

Roddmaskinerna var upptagna av gnuer som började inse att det fanns alternativa sätt att korsa Masai Mara. ”Allt vi behöver är 400000 ekor, sen kan krokodilerna flina bäst fan de vill”, sa en gnu.

De till hästar nödtorftigt maskerade krokodilerna (allvarligt, två kräldjur under en Buttericksfilt borde inte ens lura gnuer) hade dock andra planer. De smög undan och sen hörde jag dem ringa på förstärkning med orden: ”Vandringen över Masai Mara är inställd. Var beredd på att hugga in i hörnet S:t Pauligatan och Mäster Johansgatan istället. Kom hungrig och ta något varmt på fötterna, det är då fan vad det snöar här.”

Behöver jag ens säga att allt vad mitsar och annat var upptagna av kängurur som inte direkt sa G’day mate när man kom för nära?

Och, kalla mig feg, men jag var inte sugen på att sno smithmaskinen från en jaguar i ett linne med texten: Ryssfemmor byggde denna kropp.

Det fick bli mag- och stabilitetsträning och givetvis misstog jag en bälta som låg på rygg och gjorde situps för en balansplatta. Jag bad om ursäkt, men hans kompisar, ett gäng anabolstinna sköldpaddor, kom rusande för att göra upp. Det var knappt jag hann knyta mina skor, springa in i omklädningsrummet, slänga av mig kläderna, duscha, basta, klä på mig och lämna Active innan de tagit sig tvärs över rummet.

Jag kommer att ha en jäkla träningsvärk i morgon.

Eremiter är värdelösa vänner

Jag slet verkligen i gymmet idag. Ett knivhugg i ryggen gav mig tonvis med adrenalin och jag skickade upp en och annan skivstång genom taket.

På väg hem slogs jag av den stora mjölksyran. Mitt muskellösa liv passerade revy och jag såg något som jag önskade var en hägring – det var den kommande träningsvärken som skruvade ihop en hammock i min absoluta närhet.

– Jag tänkte hänga här ett tag, sa den.

Jag tog mig upp till en eremit som bor längst upp i Lundens bergsmassiv.

Det var senstråk istället för den breda vägen. Det var ett arsle som smärtade så mycket att om det ens finns ett uns rättvisa så har jag den snyggaste häcken i Göteborg när jag vaknar imorgon.

Det var biceps som kändes som huvudceps. Det var triceps som försökte gömma sig på baksidan av mina armar.Det var magmuskler som just hade upplevt sina femton minuter – och nu ville bli bortglömda igen.

Det var ljumskar som var bortom linimentets helande kraft. Det var en bruten man, förstörd och spik nykter, som kom fram till eremiten.

– Åh, du orakelliknande eremit. Kan du förklara för mig varför jag tränar?

– Nej, sa eremiten.

Så det var bara att gå hem igen. Där satt träningvärken och väntade i hammocken.

– Jag tänkte att vi kunde se på diabilder från alla dina träningspass sedan 1977, sa den.

Jag suckade, slog mig ner och var nedslagen…

Stjärnornas Krig i gymmet

Åter efter en tid på landsbygden behövde jag byta frisk luft mot svettdoft. Mot gymmet, med andra ord.

Ibland blir man rädd på gym. Idag var Active ganska tomt. De som var där verkade alla befinna sig mellan set och tittade tomt ut i luften. Något var fel, det kände jag.

Jag greppade två hantlar, lade mig på bänken och började jobba. Hantlarna var tie-fighters! Yes, det var små rymdskepp och de öppnade eld. En lasersalva svedde mitt öra innan jag kunde kasta bort dem så att de exploderade mot

…en biffig killes biceps.

Han antog utmaningen och kastade en grå coreboll mot mig. Det var förstås ingen coreboll, det var dödsstjärnan. Lyckligtvis insåg jag faran och drog en tiokilos vikt, vilken egentligen var Millennium Falcon, rätt in i stjärnans omloppsbana.

Sen kom receptionisten och avslutade kriget och förpassade mig rätt ut i rummet där alla cyklar och motionsmaskiner. Jag bad uttryckligen om att få den utan manöverpanel från en av Imperiets stjärnkryssare och då tyckte tjejen att jag skulle stretcha och gå hem.

Sagt och gjort. I dörren mötte jag en tjej.

– Hej, Jabba. Hennes röst lät spydig.

Jag borde förstås drämt te ‘na, men jag slår inte tjejer, särskilt inte prinsessan Leia.

…och utanför hade min X-wing naturligtvis fått böter och tror du inte att R2D2 blivit åksjuk.

Till råga på allt känner jag redan träningsvärken. Jag skulle lyssnat på Darth Vader när jag på väg till gymmet mötte honom utanför Paddingtons

– Come to the dark side, we’ve got mirakelkurer…