Den andra fotbollssanningen

Jag vill berätta den andra fotbollssanningen. Den som inte handlar om att alla som går på fotboll är blodtörstiga monster som vill sparka in varandras ansikten.

Ett par rader bara, så att ingen tror att jag är världsfrånvänd eller på något sätt viftar undan problemen kring fotbollen.

Jag är medveten om att vi har problem, särskilt kring ett visst antal matcher. Upploppet i Göteborg natten till torsdagen är oförsvarligt. Bråket vid centralen i går kväll var bedrövligt att skåda och äcklade mig. Vi måste fortsätta kampen för att befria sporten från dylika brott. Det är supportrarnas, föreningarnas, förbundets, polisens, samhällets och naturligtvis även massmedias ansvar (de sistnämnda vet minst, men gapar högst, för övrigt). Ingen av oss gör tillräckligt, vilket blir sorgligt tydligt när det behövs hundratals poliser för att hålla isär risksupportrar till IFK och aik.

Men, låt mig nu berätta den andra fotbollssanningen så att inte vågskålen blir helt felbalanserad när ni funderar kring huruvida fotbollsfans är omänniskor eller ej.

Låt mig berätta om …

… den unge aik-supporter som promenerade framför mig till arenan och sedermera fick sällskap av en familj med aik-tröjor och därefter kärvänligt skrattade, gnabbades med och tråkade några IFK-anhängare och fick lika godmodiga tråkningar tillbaka.

… den glädje, passion och totala lycka som präglade arenan när Blåvitt gjorde 1-1, 2-1 och 3-1.

… sångerna, hoppandet, klappandet och engagemanget som gör Gamla Ullevi till ett fantastiskt tempel när det är riktigt stora matcher.

… besvikna aik-are på vägen från match som gratulerade segerrusiga göteborgare och fick klappar på axeln i retur.

… folk i matchtröjor från bägge lagen som stod och käkade snabbmat på centralen efter matchen och umgicks som den förkrossande majoriteten av fotbollsanhängare gör – fredligt och kamratligt.

… alla glada barn som hade målat sig i ansiktet och viftade med sina flaggor på väg till och från match.

… det gamla paret på bussen hem; de var cirka 80 år, han bar IFK-keps, hon läste ivrigt grattis-sms från när och fjärran och skrockade gott åt ett barnbarns meddelande att här ska firas hela natten.

… kramarna jag fick och gav i det lyckosaliga tumultet när Hysén springer 60 meter och trycker in bollen i nät.

… skratten med och hälsandet på vänner som kommit från bland annat Ryssland bara för att se den här matchen.

… alla som ropade Kom igen gubba’ och liknande.

… leendena på 13000 göteborgares läppar när de gick ut i den varma sommarkvällen.

… allsången till Snart skiner Poseidon innan avspark och efter slutsignalen.

… växelsången mellan kortsidan och kurvan där jag står; tusentals röster som samstämmigt uttrycker kärlek till laget på planen, kärlek och inget annat.

… de lyckliga ungdomarna i sina permobiler som tillsammans med sina ledsagare väntade på hemtransporten och log och skrattade våldsamt när klacken vällde ut på gatan sjungandes.

Det är den andra fotbollssanningen. Den vackra fotbollssanningen. Den jag älskar och den som får mig att gå på match år ut och år in. Glöm aldrig att den också finns när ni pratar om den fula sanningen.