Meningslös djungel

I morse vaknade jag och sa: ”Från och med i dag är jag som alla andra. Jag är en människa. Nu ska jag äta frukost.”

Fast, det var som om min fantasi ville stoppa det här. Så den kontrakterade alla obetydliga typer på Jorden för att blockera min väg mot en förvandlingsfrukost. Först i ledet stod Klasse Möllberg och Martha Stewart, flankerade av birollsinnehavarna i den 47:e Beckfilmen, eller om det var Wallander.

Jag ville inte vara som dem, men var fortfarande sugen på normalitet. Så jag fintade Banarne och mötte Medusa. Hennes hår var små slingriga giftsnokar, det vill säga finansanalytiker och börsplacerare, som alla talade med kluven tunga. De skulle inte hindra mig, så jag högg av ormen som väste ”sälj”, men då växte två nya fram som muttrade om ”bonus oavsett” och ”insider”. Jag kastade en gammal upplaga av Nya Finans på golvet och resultatet blev en hjärtlös ormgrop som kringlade sig kring uttrycken hausse, baisse och annat.

Sen mötte jag fyra knallar med smort munläder. De visste inte riktigt vad de skulle göra nu post-Dagens Hushåll och viftade med fantastiska knivar, äkta skinplånböcker, skruvdragare och stekpannor. Jag viskade skatteinbetalning och så förvandlades de till små, blöta fläckar.

Några coverband senare närmade jag mig köket. Deras slaktande av John Fogerty avbröts när jag slängde en sprayburk med väteperoxid framför dem. ”Pax för att vara Janne Bark”, skrek den förste gitarristen och det initierade ett våldsamt bråk med både lavetter och plektrumklösningar.

De kommersiella tv-kanalernas inköpsavdelningar var nästa hinder, men de hade sina huvuden uppe i sina egna häckar, så jag hoppade bara över dem, som ett gäng töntiga plintar av mellanstadiehöjd.

En förkrossande majoritet av mina branschkollegor var nästa gäng att finta bort. ”Titta ett meningslöst reklampris”, sa jag och alla sprang som nackade höns mot en guldäggschimär.

Lätt svettig av den meningslösa djungel jag skulle leva i, men fortfarande full av längtan dit, såg jag slutligen köket hägra. Då tornade det sista och värsta hindret upp sig. Det var mitt alter ego som laddat en hagelbössa med absurda statusuppdateringar och tweets och siktade på mig. Han var fullt besluten att inte låta Anjo bli Andreas.

”Snälla, gör det inte. Låt mig skriva vettigheter från verkligheten om att jag ska hämta pizza. Skjut inte. Låt mig vara som alla andra och fylla världen med meningslöshet och strömlinjeformad kommunikation. Det är bäst för alla”, vädjade jag. ”Låt mig vända om och bli en av de jag just passerat. Låt mig bli en drönare.”

Han skrattade bara och tryckte på avtryckaren. En myriad av vansinnigheter slog in i min lekamen och inte ens min fantasiskottsäkra väst stod emot.

Telefonen ringde. Jag släpade mig dit och svarade.

”Hallå.”

”Vem är det”, sa Buddha från en solstol i Shangri-La.

”Anjo”

”Gott. Det var allt jag ville höra”, sa Buddha och lade på.

Nu ska jag äta frukost. Det blir blåbärspannkakor och bara jag och Darth Vader är bjudna.

Sur realist vs. surrealist

  • En sur realist ser ännu en persisk affär som ljuger om att mattorna säljs långt under inköpspris.
  • Surrealisten ser att den näst översta mattan är en flygande matta som tar en rätt till Oman.
  • En sur realist kräks över att Avenyn är världens gråaste gata så här års.
  • Surrealisten följer de knappt skönjbara mönstren i gatstenarna och hamnar i en roligare värld.
  • En sur realist ser det tristessdragna sprayspåret som solkar ner husfasaden.
  • Surrealisten ser avgaserna från Dr. Snuggles gamla hederliga Sprutti Bang Bang.
  • En sur realist suckar över att det är spårvagnskö i Brunnsparken igen.
  • Surrealisten ser att spårvagnarna är hundar, som bara stannat för att nosa på varandra.
  • En sur realist tycker att Brunnsparken är full med äckliga duvor och skränande måsar.
  • Surrealisten fascineras av att det är en gigantisk speeddejtingdag för fåglar.
  • En sur realist muttrar om att kajornas tjattrande i träden är olidligt.
  • Surrealisten lyssnar när de snackar om GI, var daggmaskarna är bäst och huruvida söder faktiskt är åt det hållet.
  • En sur realist äcklas av att vattnet i slussen vid Ullevi stinker.
  • Surrealisten stannar där varje dag och hoppas på att Näcken ska göra helikoptern.
  • En sur realist hävdar att det är sjukt att lägga gymmet vägg i vägg med ett bageri.
  • Surrealisten tar med sig sin surfingbräda och hoppas få glida iväg på ett moln av baguettedoft.
  • En sur realist inser att den där påsen ostbågar som köptes kommer att öka bukfetman.
  • Surrealisten brukar då och då hitta en ande i påsen och få önska sig tre dipsåser.

Eller som Hurricane #1 sjöng:
We don’t live in the same world. Take a step into my world.

Ostbågeballonger och chipsluftvärn

Det var fullt pådrag i butiken idag. En hämmad vetenskapsman slogs i höjd med frysdisken av insikten att allt var en bluff.

– Jag måste lämna den här usla forskarvärlden, den är förödande.

Han sa det samtidigt som han tog tag i mig och skakade om mig rejält. Jag nickade, log, men kände egentligen bara avsmak. Varför kan jag aldrig få handla i fred? Varför är ICA i Olskroken en samlingsplats för allsköns dårar?

Han sprang till snackshyllan, sprättade upp ett gäng ostbågepåsar och band omsorgsfullt små snören som han hade i sin forskarrock kring varje liten båge. Sen hade han, märkligt nog, byggt en fungerande ostbågeballong och steg mot taket. Han skrattade när han i sakta mak seglade mot dörrarna och friheten.

– Dr. Löfgren, I presume, sa plötsligt en spensligt byggd man. Han stod lutad mot tvättmedelshyllan. Forskaren som seglade med fötterna dinglande ovanför dambindorna blev vit i ansiktet.

Den spenslige slet åt sig en burk med Pringles. Han öppnade den och kastade varje chips som en projektil mot forskarens ballong.

– Dags. Att. Bevisa. Dina. Teser.

För varje ord skar ett chips rätt igenom snörena som band samman forskaren och hans ostbågeballong. Efter det sista ordet störtade forskaren rätt ned bland paranötter och annat överprisat godis.

Den spenslige ställde sig bredbent över forskaren och smulade sönder ett chips mellan sina fingrar.

– Naturvetenskapliga fakulteten, 13.00. Annars är det inte ett chips vi smular sönder nästa gång.

Han gick. Forskaren låg kvar, förkrossad.

Ute var det 30 grader och folk skrattade, ovetande om den mänskliga tragedi som just borstade av sig och förbannade sitt öde.