Återkomsten

De för mig tillbaka, tonerna, gitarrerna, melodierna. Jag blandar War on Drugs med Decemberists med Thåström. Härligt sökande möter vackert spinnande möter tunga färder genom en slamrig, fast stillsamt berättad, miljö. Med lurarna på bildas en slags atmosfär. Jag står nedanför, i min syresatta skrivarvärld, andas in. Jag blundar och ser allt som väntade inom mig det senaste året, berättelserna som ville ut, men fick bida sin tid i mitt sinne.

Kanske är det så att jag – allt sedan Svea kom – sprungit i en icke-värld. Lycklig som ett barn, konstant hög på narkotika utan taskiga bieffekter. Visst, det har varit långa nätter, korta sömncykler, avbrutna drömmar, stinkande blöjor och tjurigheter. Men, varje rutin har varit ett äventyr, en underbar saga med en lycklig fortsättning.

Skrivandet blev den enda förloraren.

Planerna lades på is. Manusidéerna som klottrades på papper började nästan blekna. De som fanns i mig stannade där, formades bara lite mer när klockan var vad som helst och jag låg vaken (eller bar henne i lägenhetens nedsläckta trygghet).

Nu är jag åter. Det skrivs. Jag skriver. Det nästan blekta skriker lyckligt från skärmen. En efterlängtad svärta möter det vita. En lycklig prosa föds på nytt. Fundersamma rader letar sig fram igen. Melankoliska tankar släpps ut så att jag ska förbli lycklig. Sagorna som bara andades när hon sov på min mage fångas och släpps äntligen fria.

Det är skönt att vara tillbaka. Otroligt skönt. Och samtidigt fortsätter äventyret med Svea och Teresia utan hack. Allt annat än the end med andra ord.

Jag är så trött, jag vill inte sova

Del ett: Dagen efter.

Jag är så trött, jag vill inte sova.

Jag vill sitta vid din sida, låta dig vila på mitt bröst. Och med varje hjärtslag berätta: bli frisk nu, ät lite, älskade, älskade lilla barn.

Du var så tapper igår. Läkare, sköterskor, prover, så lång tid. Inga protester hjälpte. Du sa ’hej då’ till alla, men de stack dig ändå, körde ner spatlar i munnen, undersökte, krökte, funderade och tog nya prover.

De är så lugna. Ingen fara. Men, jag är en novis. En pappa som aldrig sett dig så här förut. Du springer inte ut i hallen när jag kommer. Du vill bara sitta i soffan, titta på film.

Det är ingen lunginflammation säger de nu. Antagligen ingen urinvägsinfektion. Kanske är det ett virus. Antibiotikan hjälper snart. Antagligen.

Varje sekund är för många år i min själ.

Din aptit är noll, du dricker mycket, men alldeles för lite säger de. Vällingen, korven, pastan, kycklingen, mackorna och allt annat du älskar så. Du bara smuttar och petar i allt.

Jag är så orolig. Fast, de verkar så lugna. De är proffs. Jag är en orolig amatör.

Spring mot mig snart igen. Tvinga mig till ändlösa racerlopp i hallen, du med shoppingvagnen och jag med den gamla lära-gå-vagnen. Skratta och säg ’till’ i meningen ’en gång till’.

Bli frisk. Titta på mig med de där jättestora ögonen, ge mig inte de här trötta och bleka ögonkasten.

Väck mig mitt i natten och kräv att vi tittar på huset (det där som lyser rött om nätterna).

Ät och drick som fanns det inget djup, inget slut.

Jag är så trött, jag vill inte sova.

Skratta och lek mig till sömns, finaste barnet vårt.

Del två: Nu.

Febern är borta. Du är lite trött, stel i kroppen, men skrattar oftare. Du äter. Du dricker välling, vatten, mjölk. Du tittar fortfarande lite väl mycket på film. Men, du har börjat tjata om kakor igen.

Och de där ögonen är tillbaka. Du kräver att vi ska springa med vagnarna i hallen även efter att min rygg gått i tusen bitar. Du är du igen.

Jag är inte trött, men det är dags att sova.

Jag längtade dagg, jag fann diamanter

Jag vet inte hur många morgnar jag längtade den, daggen i gräset. Det där glittrande, fuktiga som bara en vacker natt kan åstadkomma. Fuktig ängsmark istället för torra promenader på öde grusvägar utan mål.

Längtan pågick hur som helst i många år.

Sedan kom verkligheten till mig.

Och jag fann två diamanter istället.

Det är inte alltid så poetiskt längre, men vardagen är som den ska nu.

Och just idag, 25 januari, är det tre år sedan jag skulle gå på Jan Lööf-utställningen på Göteborgs konstmuseum. Det blev inte så. Vi möttes i foajén, förklarade (hon först) vad vi ville och kände.

Tre år.

Jag längtade dagg så länge. Jag fann en diamant.

Snart ska jag sova bredvid henne igen. Ja, fast inte exakt bredvid henne. Just nu sover vår finaste dröm i mitten av sängen (gärna på bredden så att vi andra får varsin kant av bädden). Det går bra, det också. Två diamanter snusar intill mig. Vem kunde tro det en natt när jag bloggade om att ännu en gång ha gått i skor fyllda med trasigt glas? Vem kunde tro det när jag skrev om min skrafferade sorg i blyertsvärlden?

Så mycket dagg jag längtade och älskade, fastän jag (innerst inne) visste att när solen steg skulle den försvinna. Nu skiner mina diamanter även de gråaste, tristaste och mest måndagiga måndagar. Och de kommer aldrig att försvinna.

Det kan inte bli bättre. Det blir bara bättre och bättre.

Telefonsamtal till bebis

[RING-RING]

”Da-da?”

”Hej, Svea, det är pappa som ringer.”

”Da-da … bababababa”

”Jag tänkte vi skulle snacka om det här att du är vaken mellan ett och tre på natten och sen är uppe och hoppar klockan kvart över sex på morgonenen.”

”Whoooooaaaah … aaaaa, aaaaa … da-da-da”

”Jag tycker inte att du bidrar konstruktivt till den här viktiga principdiskussionen, Svea.”

”Sprutt … sprutt … hahahahaha … sprutt”

[KLICK]

Jag ville krossa väckarklockan (som förstås hade rätt)

Hon åt vällingen. Somnade, men vaknade snart igen.

Klockan var 05:12.

Jag hade ett val; gå upp och leka alldeles för tidigt eller försöka få henne att sova.

Jag valde det senare. Och, det verkade fungera. Svea somnade lugnt på mitt bröst. Hennes små händer öppnade och slöt sig, kanske drömde hon att hon plockade sina älskade wienerkorvsslantar. Jag låg där en stund. Hon sov så ostört. Jag hade inte hjärta att bära tillbaka henne till hennes säng.

Men, kanske kunde jag få vila lite till. Försiktigt slöt jag ögonen. Tröttheten som lurat bakom ögonlocken sköljde ned, brände en smula, men inte tillräckligt för att hålla mig vaken. Jag kände hur jag gled bort.

Då började vår wake-up light fnissa och viskade: ”Du tror väl inte på allvar att du ska få somna om, Anjo?”

Jag ryckte till och tittade på de själlösa och hånfullt glada röda siffrorna.

”Varför inte?”

”Du har valt telefonen som väckarklocka bara för att den kan en massa annat också. Jag har stått här och visat tid, tyst och meningslös, men det är slut med det.”

Jag såg hur den försiktigt började lysa upp. Snart skulle det bli en soluppgång i rummet, ackompanjerad av industriproducerad fågelsång, och som en direkt följd på det kunde jag räkna med en ytterst vaken bebis flygandes runt i vår säng. Hon skulle gå från stillsamt snusande till klarvaken på 0,2 sekunder och få sina föräldrar att känna att vi levde.

”Det är lätt för mig att dra ut kontakten, min kära wake-up light. Är du bra på att köra unplugged?”

Hotet fick den inte att vackla. ”Du får inte mer tid för att du drar ut bevisen på att det är alldeles för tidigt, men ändå tokkört för dig att få mer sömn.”

Jag ville krossa den, framförallt för att den hade rätt.

Några korta sekunder senare reste sig ett litet huvud från mitt bröst och tittade på mig. Inom tio sekunder hade Sveas små fingrar pekat på persiennerna, taklampan, nallen, mig, klockradion, en sovande mamma till tonerna av ”da … da … da … da.”

Tio sekunder senare hade hon krängt rejält, kört upp ett litet pekfinger oroväckande långt i min näsa, klättrat på mig och använt mitt underliv som en (smärtsam) avstampsbräda i försöken att ställa sig upp och upprepa sin effektiva väckningsprocedur på den ännu sovande mamman.

Klockan var 06:02.

Svea körde sin lilla lära-gå-vagn fram och tillbaka i vardagsrummet, och skrattade ikapp med en rätt missunnsam wake-up-light i sovrummet.

Jag tog fram telefonen och stängde av alarmet. Alldeles för tidigt. Långt innan det hann harkla sig och tuta till. Ännu en gång.

Heligt löfte till en bebis

Jag lovar att visa dig hela paletten, hela världen. I din takt.

bwSVEA

Just nu vill du mest titta ut genom fönstret. Ibland sittandes i din nya stol (inte den som syns på den här bilden, den du nästan ser lite mallig ut i hemma). Eller, som stora delar av den gångna natten, i min famn.

Du ser bilarna åka förbi, kanske uppfattar du bara konturer eller färger. Du har inga ord på det. Du behöver inte orden. Inte just nu.

Jag ska lära dig orden när det är dags.

Det finns så många böcker att läsa. Så många att låta bli. Du ska få peka på dina favoriter. Jag ska visa dig mina. Vi ska skriva böcker ihop. Jag tänker hitta på nya sagor när du vill. Alla är sanna. Alla är drömmar.

Jag ska lära dig bokstäverna, de som orden bygger på. Och siffrorna som på något sätt håller ihop vårt samhälle – men som också skapar sådana klyftor att paletten jag vill visa dig inte bara har varma färger. Du ska få lära dig räkna på allt, så att du inte slösar bort din värld.

Du är nöjd med din nalle. En liten fjäril är hela världen. Giraffen Sophie kan klämmas på tills du somnar. Du pekar inte, du kräver inte, du ratar inget. Ett leende är allt du längtar om mornarna.

Jag ska lära dig om längtan, berätta om girigheten som bor granne med den. På samma gata som kärleken, lyckan, avundsjukan och så många andra också bor. Vi ska cykla på den gatan en dag.

Jag ska lära dig cykla förresten. Lära dig att hålla balansen själv. Släppa taget när din väg öppnar sig, men alltid finnas i närheten om utifall att kanske du faller.

Vi ska knacka på alla dörrar på den där gatan. Du ska få dricka den söta saften och spotta ut det beska. Jag ska visa dig hela paletten, men inte måla din bild av allt med de av mina färger som solkats av mina egna besök i fel hus.

Jag ska berätta vad jag tror på.

Jag lovar att inte trampa snett, gå mot röd gubbe, ta det där onödiga glaset eller roffa åt mig en portion till fastän jag är för mätt.

Jag kommer alltid att sätta mat på bordet framför dig. Och förklara att vi måste tänka annorlunda så att alla barn får mat. Vi ska välja bra saker, undvika genvägar som gör oss fetare och fattigare på innehåll, bara för att tillsatser är snabba pengar. Du ska få känna doften av morötter, fisk, broccoli och annat – inte de sorgliga ursäkterna som förpackas för att folk är giriga på pengar att tjäna samtidigt som de säljer till folk som vill frossa i mat, men inte är så noga med att faktiskt äta mat, utan nöjer sig med panerat avfall.

Men, jag lovar att du ska få godis, kakor, chips och läsk. Fast aldrig som ersättning till riktig mat. Och jag tänker betala den med lite större siffror och välja något som vuxit nära oss, så att de långt borta kan få odla till sig själva, istället för att sälja till oss för småsmulor till siffror. Du kommer att vara hungrig ibland, och jag lovar att laga mat länge och noggrant så att du blir mätt ännu längre.

Du ska få fantastiska födelsedagar. Du ska somna lycklig på julafton. I ditt rum ska dina färger och dina fantasier samsas med dina leksaker, dina pennor, dina teckningar. Utanför vårt hus ska din cykel stå. Siffrorna räcker till dig och ett fint hus att bo i, och det kommer ändå att finnas kvar så att vi kan ge så mycket mer till så många andra.

Du kommer att ha svårt att hitta tillräckligt många ord för att beskriva hur bra du har det, det lovar jag dig. Även om jag tänker lära dig en väldig massa ord.

Men, jag tänker inte ge dig onödigheter. Aldrig ska du få nallar du aldrig ser, teddybjörnar som gråter uppgivet där de ligger övergivna i garderober med alla andra ratade överflödsprylar. Jag tänker inte fylla rummet under granen med lådor, min kärlek slås inte in den 24 december och 4 maj – den är åtkomlig när du vill.

Jag vill ge dig allt. Du ska aldrig få för mycket. Det finns så många andra som har ingenting och behöver någonting.

Du ska få upptäcka dina egna kärlekar. Visst, jag tänker klä dig i blått och vitt och bära dig uppför trapporna till Ullevis läktare och lära dig orden till När vi spelar fotboll, då hörs det en sång … Och jag tänker dansa med dig till tonerna av mina favoritlåtar.

Du ska aldrig pådyvlas uppfattningar, men jag hoppas du längtar stenarna där barn du lekt, lite som Heidenstam. Att du hittar din lupindal och dina stigar. Att du också hittar en Tranströmer att drunkna i, när du inte skriver dina egna dikter – i ord, skratt, handling eller hur du nu vill. Du bestämmer.

Jag tänker svara på allt jag kan. Men, också ärligt säga att jag inte alltid förstår allt. Jag tänker le mot dig, när helst du behöver det, men också vara helt öppen med att den här världen har en ond cirkel och dalgångar där bara tårar bor. När folk skrattar, lever och dör så ska du få se det. Jag tänker inte gömma mörkret, det finns där på paletten. Ibland precis bredvid det solgula, ibland i ett hörn du kan glömma.

Jag tänker låta dig uppleva världen. Vi ska färdas åt alla håll; västerut, söderut, österut, norrut, inåt och utåt – du får gärna resa åt höger eller vänster, det är ditt hjärta som avgör din färg. Jag tänker berätta vad jag tror på, sätta gränser och samtidigt be dig utmana dem till det yttersta; förvandla ditt rum till ett universum, det är din rätt, Svea.

Jag vill visa dig hela paletten. Så att du förstår och älskar alla färger. Så att du kan måla din värld som du vill. Så att du förstår att till och med den minsta blomma kan målas i enormt, sprakande och spännande kulörer och bli större och mer innehållsrik än svarta blockbokstäver på tidningarnas platta och – i bästa fall – förenklande löpsedlar. Så att du hellre målar än fastnar framför färgtevens färglösa tidsfördriv.

När jag stod i vårt vardagsrum i natt, klockan var 03.32, och du tittade ut genom fönstret lovade jag allt detta jag nu skrev ned. Jag ville sova, men än mer lova det här. Du är fem månader plus några dagar och i ärlighetens namn är det här gammal skåpmat, du har alltid vetat om det – men nu har du det på pränt.

Jag lovar att visa dig hela paletten, Svea. Lova att du målar som du vill bara. Och måste du vara vaken om natten, så var det. Men, somna hellre mot mitt bröst och vakna när ljuset silar in genom fönstret och våra blickar kan mötas framför nästa canvasduk.

Fatta din pensel, älskade dottern min. Vad vill du att vi målar idag? Jag lovar att måla så gott jag kan.

Finns alltid här …

Finns alltid här,
älskade Svea.
Le mot mig ständigt,
gråt när du vill.
Låt mig visa dig
vattenpölarna;
hur de undviks
och glädjen som är
att plaska dem.
Följ med ut i världen,
där varje grusväg
är ett äventyr.
Upptäck det stora,
låt mig berätta
om hur det lilla
är enormt.
Kryp upp i min famn,
när du inte vill annat.
Finns alltid här,
vackraste barn.

sss

Finns alltid här,
älskade Teresia.
Led mig till himlen,
när jag inte leder dig.
Älska bort
regnmolnen;
förtrolla skuggorna
som jag vandrade i
tills de är solreflexer.
Förbli mitt valv,
stjärnsång om natten
och svalka i gryningen.
Hitta framtiden,
där jag sjunger
om tusen skratt
som ryms i varje stund.
Håll mig extra hårt
när världen inte är mjuk.
Finns alltid här,
vackraste du.