37 dagar

Jag var sju år den dagen i augusti 1979 när fröken Hartman ropade mitt namn. Hon lärde mig massor, gav mig skrivböcker, knuffade mig rätt när inspirationen rann från pennan jag vässade vid katedern. Jag fick alltid läsa vårdikterna från berget på skolgården. En åttaårig poet.

Det regnade ibland, under 1984-85, och det hände att magister Curtis skjutsade mig och Tobbe i sin Saab. Han gav mig beröm och ledde mig rätt, när han inte petade sig i öronen med bilnyckeln eller slog pekpinnen i katedern om klassen var alltför dum.

Jag fick bara femmor när Bosse summerade. Han sa att jag skulle bli något stort, tror det var den gången han läste min berättelse om en stad för klassen. Han gav mig rum, ett uttryckssätt, det  jag ville höra när orden slogs med pubertetens lust att använda händerna på annat sätt.

På sätt och vis lärde hon mig något, Ingrid. Hon undervisade i historia på gymnasiet, sa att tyskarnas torpederande av Titanic skickade in USA i första världskriget och gav mig en fyra för att femmorna var slut, trots att jag svarat rätt på alla frågor hon ställde. Kruxet är att jag ställde dem, du räckte inte upp handen, sa hon, och bevisade att läxorna jag aldrig läst var bra tid sparad. Jag slängde upp mitt specialarbete i luften och lämnade henne i ett snöfall av revolutioner och annat.

Han visade upp extraprislappen, omedvetet, när han satt på katedern med ena foten över benet. Tomas lärde mig att tro på Handels. En islänning i galen hatt, med fantastiska idéer. Han lovade att kasta ut folk genom fönstret om mobilerna ringde, dog allt för ung i cancer, men gav mig det enda jag egentligen värdesatte av mina 160 poäng, lusten att berätta en historia.

Jag lärde mig mycket när jag stirrade i spegeln och såg mannen som dött en gång och nu stod framför mig än en gång. Hur filosofin varit en drog som injicerades och hur abstinensen var verkligheten, hur fult allt är om du lever i en chimär och att det ibland krävs en överdos för att du ska överleva.

Jag förstod innebörden av kärlek till en familj när mamma insjuknade och vi alla for dit, från olika länder och väderstreck. Små flämtande och rädda stjärnor som bildade ett stjärntecken ovanför Sahlgrenska, ett trotsigt tecken som sa: stanna kvar, stanna kvar.

Och andra stjärnor lärde mig ett och annat när jag snubblade omkring den konstigaste natten, tappade kebaben, tappade vettet och kontaktade den som var min återkommande siren på de sju hafshaven. Vetskapen fick jag kanske den där kebabnatten; att poetens uttryckta längtan efter en kärlek bortom ord, faktiskt var en ursäkt för att jaget närde en längtan hitom svåra ord. När jag lämnade orden utanför tills jaget presenterats, då behövdes inga konstigheter. Jag tror stjärnorna sa det den natten, eller så var det bara den drucknes plötsliga nykterhet?

Ändå, allt det där. År, decennier, staplade saker, ogjort, gjort, förgjort, lärdomar, erfarenheter, skuld, oskuld, lust, olust, läxor lästa, läxor glömda, läxor struntade i – och högsta betyg i något jag inte ens minns. Fel sängar, rätt anledningar. Rätt sängar, fel anledningar. Allt det där bleknar. Det är bara saker jag gjort. De bleknade redan när Teresia kom in i livet och de är suddiga, suddigare, suddigast nu.

37 dagar. I 37 dagar har jag varit far. Varje sekund, en lära för livet. Varje gång du tittar på mig lär jag mig mer om kärlek, ansvar, tro, stolthet, glädje och mig själv än jag någonsin kunnat läsa mig till. När jag rör vid dina små, små händer och följer linjerna kan jag läsa min och din framtid, Svea. Vi ska lära av varandra. Och leva lyckliga med vår älskade Teresia.

Jag gick nio år i grundskola. Tre år på gymnasium. Fyra år på Handels. Klockade in på två år i en filosofisk sekt. Proppade in nästan 20 års lyckomynt i krogarnas enarmade banditer – fick tre öl i rad, spelade bort vinsten. Nu sitter jag här. Och vet ingenting.

Du är nybörjare. Det är jag också. Du har aldrig funnits. Jag har aldrig varit far tidigare. Jag älskar allt vi lär oss. Älskar det. Och dig.

IMG_0382

Du fyller en månad i dag, älskade du

IMG_0193

En månad har du varit här, Svea.

Vi har så många ord att säga dig,
vi berättar dem inte här.

Du hör dem i våra andetag,
läser dem i våra blickar,
förstår dess rytm när vi lugnar dig,
njuter dess visshet när hungern stillas,
värms av dess kärlek i dina bad.

Du drömmer dess löften om natten,
skrattar när din växande värld
målas av vår lyckoförklaring,
vårt totala erkännande
av lyckan att få vara dina.

Du kvitterar vår längtan varje sekund,
skriver fortsättningen av sagan
med allt större leenden.

En månad har du varit här.

Vackraste, vackraste barn,
som vi älskar dig …

 

IMG_0432

I vårt vackraste, fult sex och våld

Det är så vackert allting. Väntan och längtan, den otåliga frustrationen och hur vi somnar bredvid varandra i vetskapen att nu är hon ännu närmare. Snart byter vi teori, tro och funderingar mot ett livslångt vårdande och älskande. Om två veckor är hon planerad att möta oss: vår dotter, vår ofödda framtid, vårt allt.

Måndag 15 april, vi är hos barnmorskan och mäter, väger, sticker och lyssnar. Allt är bra, allt är vackert.

På toaletten faller en skärva ur den perfekta diamanten. Det enda som för ett ögonblick kan vara hårdare är några utplacerade papperslappar.

bild (5)

I vårt vackraste ligger de på en toalett, erbjudanden om hjälp och en tryckt röst som viskar – vi finns här – till de som inte lever i sitt vackraste.

bild (6)

Vårt väntrum, så fyllt av förväntan, är ett rum där andra sitter med böjda huvuden. Kanske bär de sår i underliv och under allt vad leende ytor heter. Kanske är det inte bara bebisen som sparkar.

Jag har gått med Teresia hela vår vackraste väg. En gång fick jag inte sitta där, pappersbitarna på toaletten avslöjar varför vissa samtal måste ske utan mannen närvarande.

Vårt vackraste är lika vackert, men ödmjukt inser jag att det inte är så för alla. Jag förstår än en gång att det onda finns överallt och att vi snart föder en liten som ska ärva vår värld.

Jag förstår att jag ibland, när jag inte berättar tokiga sagor, ska berätta de allvarliga orden som Svea måste höra. Orden om hennes värde och hennes okränkta rätt att förbli okränkt.

Orden som också ska nå så långt jag kan skrika, så att det vackraste kan färga fler – och kanske gör att de där papperen inte fylls på varje vecka utan istället bleknar bort. Oanvända.

Att plugga till pappa

Jag har inlett något jag aldrig har gjort förut – ett långt och idogt pluggande. Handen på hjärtat, gymnasieåren var en transportsträcka. Åren på Handels innehöll enbart fläckvisa inspirationsavsnitt, tyvärr alltför ofta avbrutna av kurser där lärarna var så oinspirerade att ölandet i studentkårens källarlokaler kändes mer lärorikt.

Det jag pluggar till nu – pappa – är något helt annat. Det finns inga omtentor, det finns inte utrymme att gå vidare om jag blir underkänd, jag ska helt enkelt klara av det. När vår dotter föds ska jag vara redo och förstå så mycket att jag kan bli en bra pappa. Samtidigt ska jag vara allt annat än indoktrinerad eller fast i klyschartade roller, så att jag kan fortsätta vara mig själv. För Sveas skull. För Teresias skull. För min skull.

Det är den svåraste inlärning jag ställts inför, men samtidigt den viktigaste och mest belönande.

Här finns inga klara modeller, inga givna svar. Ju mer jag läser, desto mer står det klart att varje graviditet, förlossning, barn och familj är annorlunda. Naturligtvis är mycket lika – vi är trots allt människor allihop – men samtidigt är allt unikt.

Det finns så mycket som är abstrakt. Jag kan känna Sveas sparkar inifrån magen, men jag bär henne inte. Jag kan lyssna till Teresias förklaringar om vad som händer, hur det känns. Men, jag står fysiskt utanför. Svea far runt i sin mor, hennes far försöker förstå. Och håller mig så nära det bara går; pratar, sjunger och klappar på den lilla – skrattar när hon kickar till.

Jag försöker lära mig om förlossningens faser, hur sammandragningar och värkar fungerar, så att jag ska kunna finnas där – när det verkligen gäller. Det går inte att föreställa sig hur smärtan kommer att bli, jag vet bara att jag vill förstå och inpränta i mig själv att jag har en roll i att hjälpa Teresia härda ut den. Jag kan inte ta över den fysiskt, så jag måste försöka stötta, stärka och lindra genom att förstå. Och naturligtvis bära allt annat som kan underlätta – här hemma, men också på BB så småningom. Antagligen kommer jag också att skickas iväg för att köpa smörgåstårta rätt snart efter nedkomsten, men det blir den bästa utflykt jag gjort dittills.

Det är otroligt svårt att ta in allt, men det är en självklarhet – måste vore fel ord här, för det är en ynnest att gå den här skolan.

Jag googlar, plöjer gravidforum, läser kapitel efter kapitel, frågar (dumma) frågor. Teresia svarar, förklarar, visar och står ut. Jag läser högt varje helg, vad som pågår just nu. Teresia kvitterar och kompletterar. Det är jättehäftigt.

Samtidigt tar allt form runt oss och bygger fysiska bevis på att examen närmar sig. Sängen finns, barnvagnen väntar på att hämtas, vi har bokat en bil, kläder har köpts, lånats och skänkts redan, vi har en badbalja fixad, det köptes en hel del bra-att-ha-prylar i veckan.

Jag försöker läsa om storlekar och hur snabbt/långsamt Svea kommer att byta garderob. På kvällarna funderar på hur jag bäst ska bära henne, hur jag ska le stort trots att blöjan luktar Hades och hur det kommer att kännas att väckas stup i kvarten av en krävande prinsessa.

Allt är underbart, men det är också som att gå i en korridor på en okänd skola. I famnen har jag så mycket böcker att jag knappt ser nästa steg, och det regnar intryck mest hela tiden.

Det är oerhört omtumlande, märkligt, svårt, underbart, galet, självklart, instinktivt, naturligt och rätt mycket annat.

Det finns inga Bostonmatriser där jag kan positionera det här; inga röda trådar som är absoluta sanningar – här leder de till gordiska knutar; det handlar inte om att tänka utanför boxen – snarare innanför skötbordets vadderade kanter.

Och, jag vill så gärna bli en fantastisk pappa och partner, göra det som är en pappas saker, utan att falla in i någon slags förlegad roll där det handlar om mans- respektive kvinnogöra. Så jag vänder blad, utan att stänga det förra uppslaget, tar in mer och mer, försöker sortera, tänka och resonera. Det är osannolikt häftigt. Svårt, men enkelt och givet. Förstår ni?

Varje sida är ett äventyr. Varje svar skapar nya frågor. Försökte jag rita ett flödesschema för att förklara det hela skulle det se ut som en vilt växande mind map där bubblorna tycks föröka sig själv.

3 maj smäller det, eller innan dess, eller kanske lite senare. Jag är redo, men inte fullärd. Det kommer jag inte att bli förrän jag tittar in i Sveas ögon och bara vet vad hennes pappa ska göra i nästa sekund.

Åter till böckerna …

148 slag

Ditt lilla hjärta slog 148 slag i minuten i morse. Jag tror våra hjärtan slog 1000 slag när vi hörde dig, Svea.

I natt sparkade du inifrån din sovande mamma så att du väckte min själ. I gryningsljuset väckte du den inre solen, Svea.

Vi har fixat så fint till dig, förresten.

En barnvagn är på väg så att vi kan köra dig överallt.

Vi kommer att skaffa en stor, säker bil och sätta in en jättefin och trygg stol.

Din mamma syr saker, jag syr ihop annat.

Skötbordet, sängen och små, fina överraskningar är säkrade.

Och så tittar vi på lite sol nästa vinter. Du har inte upplevt dem än, men mellandagar kan vara mer långvariga än nio månader i en livmoder och då är söderut bästa lösningen.

Vi längtar, läser och pluggar så att vi ska bli så bra det går att bli, Svea.

Det är bara att anlända i maj.

Allt är förberett för dig, Svea. Allt …