Blodbuss och annat otäckt

Blodbussen stod utanför Göteborg Energi i morse. Kanon, var min första tanke. Det är bra att lämna blod. Sen såg jag att registreringsskyltarna var från Transsylvanien och när läkaren och sköterskorna gjorde allt för att undvika solen började jag ana oråd.

Min fråga om hur mycket blod man kunde lämna besvarades med att de slickade sig runt munnen, vilket fick mig att andas ut morgonens vitlökskorvsandedräkt. Antagligen räddade det mitt liv.

Bakom bussen stod en strumpbuss placerad. Svett istället för narkos var parollen, men efter att ha luktat på mina ventilerade fötter ansågs jag inte snuskig nog att få donera.

Längre ned på gatan stod en fettlastbil. ”Vi suger fett och levererar till svenska Hollywoodfruar – när deras skallar är fullpackade, övergår vi till läpparna”, förklarade operatören.

Han skötte också den lilla bilen som stod sist i cirkuskolonnen. Där kunde man lämna lövtunna argument som stödde Anna Ankas tes om att Sverige är ett tragiskt janteland och att hon är fri och har det bättre eftersom hon förstått att det är varje kvinnas skyldighet att med läpparna lyckliggöra sin utdöde make varje morgon för att inte riskera otrohet (en annan hade ju gömt viagran så att den lille karlen inte nådde pillerburken, men, men – jag bor ju i ett janteland).

Jag får börja ta en annan väg till jobbet, det här var inget bra alls.