Den stora smärtan

Hon vacklade till. Föll ihop. Medvetslös. Folk rusade fram. Från höger och vänster, men också från de mörkaste av vrår.

”Hela hennes system har kollapsat”, sa någon.

”Så går det när man inte sätter gränser”, sa någon annan.

”Äsch, hon behöver bara lite andrum”, sa en tredje.

En läkare kom fram och undersökte henne. Han lyssnade länge och väl på bröstet. Hans min mer och mer bekymrad.

”Jag kan inte höra hennes hjärta slå. Fort, hon måste till akuten.”

En röntgenmaskin slogs på. Fler läkare rusade fram. Jo, hjärtat var där. Det slog, men så tyst, så tyst.

De röntgade resten av hennes kropp. Tog alla prover som kunde kommas på. Sedan slog de ihop sina kloka huvuden (fast inte bokstavligt, då det hade varit oklokt). Läkarnas ord flög omkring i luften i rummet.

Inget verkar tokigt. Allt fungerar. Faktum är att hon tycks må fantastiskt fint. Hennes system fungerar. Hon har allt som krävs för att må utmärkt. Och ändå är hon förlamad. Hon verkar inte kunna vakna till liv.

De tittade på henne igen. En stark lampa lös på henne. Hon låg stilla, men skuggan från hennes kropp rörde sig. Den vibrerade våldsamt. Skakade, som av skräck.

”Vad är det”, sa en läkare. ”Hur kan skuggan röra sig när kroppen ligger blick stilla?

Ingen visste svaret. Ingen såg att i skuggan dolde sig något hon nästan hade förlorat

Ingen såg att nutiden hade smittat och förvirrat hennes själ så att den, hennes lilla inre barn, nu vred sig i förtvivlan. Förkrossad över att dess värld bara var mörker. Än mer förfärad över att det gick en skarp gräns där ljuset började och att den inte tycktes få tillträde dit.

Läkarna ryckte på axlarna, släckte ljuset och gick ut ur rummet.

Ett kort tag var mörkret skönt för själen. En lisa. Men, den ville inte somna. Den visste att sanningsmardrömmarna skulle komma då.

Den somnade.

Vaknade den?

 

Samtal i nutid

”Vad gör du?”

”Skänker pengar till tiggaren.”

”Är du inte klok? Det lockar bara fler.”

”Han är hungrig och frusen, mat skadar inte.”

”Det löser inga problem på lång sikt.”

”Men, han behöver inte gå hungrig idag.”

”Skänk pengar till någon av de stora välgörenhetsorganisationerna istället.”

”Det gör jag. Också.”

”Fast, jag lade ned det. Nu får jag ju inte dra av 25 % av de 6000 kr jag skänkte. Absurt.”

”Men, du kan ju fortfarande skänka. Om inte annat 4500 kr.”

”Viktigt att markera mot regeringens klåfingrighet tycker jag.”

”Fast, hjälpen behövs mer än någonsin nu.”

”Det är en principfråga. Alla borde göra som jag så politikerna fattar.”

”Vad ska du göra för pengarna du får över?”

”Jag tänkte köpa en robotdammsugare.”

”Kanske bättre att ge någon jobb, du vet RUT-avdrag.”

”Som regeringen också slaktat. Viktigt med principer även där.”

”Men alla som kommer hit då? Alla som behöver vår hjälp.”

”Inte mitt problem.”

”Det blir det om de kommer hit. Vad ska vi göra då?”

”Tja, om vi alla har 4500 insparat + pengar vi sparar på att inte anlita RUT, då har vi rätt mycket pengar. Det räcker nog till en rätt hög mur, tycker jag.”

”Ska vi stänga dem ute?”

”Vi har inte råd att hjälpa dem.”

”Men, om vi inte bygger muren då?”

”Jag vet. De kan få bygga den. Billigt. Från utsidan. Så får vi pengar över till en robotdammsugare också. Plus en mur. Snacka om win-win.”

”Det blåser kallt här.”

”Jag vet. Vi borde bränna en flyktingförläggning och värma oss.”

”Skoja inte om sånt.”

”Jag skojar inte.”

”Det är människor vi pratar om. Människor som behöver oss.”

”Vi kan hjälpa dem på plats.”

”Hur då? Det är krig.”

”Varför ska jag ha alla svar? Vad jobbig du är. Nu måste jag köpa en robotdammsugare.”

”Om du nu inte skänker pengar till flyktingar kan du väl i alla fall sluta köpa onödigheter och tänka på miljön.”

”Global uppvärmning, va? Nyss frös du. Nu är Jorden varmare än någonsin. Det där är bara en bluff.”

”Hur vet du det?”

”Jag såg det på internet.”

”Jag orkar inte mer.”

”Ska du med och köpa robotdammsugare. Köper man två får man 30 % rabatt.”

”Okej. Men, det här är sista gången jag går med på detta.”

”Naturligtvis. Ett julbord efter det?”

”Vi åt ett till lunch. Det är så onödigt.”

”Barnen i Afrika svälter oavsett om vi föräter oss eller ej, så varför snåla. Sluta vara så redig.”

 

[Tystnad. Tomhet.]

 

Från nazist till paria på fem dagar

Dag 1:
Nyinflyttad i det nya kvarteret i det nya samhället tänkte jag göra ett gott intryck.
”Hej”, sa jag och räckte upp högerhanden till hälsning.
”Jävla nazist”, sa grannen.
”Va”, sa jag.
”Komma här och göra Hitlerhälsning så där. Att ni inte skäms”, sa grannen.
Trots att denne var ute i ogjort väder, så bestämde jag mig för att ändra på mitt, förvisso allt annat än nazistiska, beteende. Bättre att underordna sig, även om jag var oskyldigt anklagad.

Dag 2:
Solen sken och jag gick för att hämta tidningen. Eller, den hade jag förstås i min iPad, men jag tog ändå en promenad till brevlådan.
”God morgon, vilken härlig dag”, sa jag och knöt vänsternäven för att uttrycka: Oj, vad många möjligheter den här dagen bär med sig.
”Vi gillar inte kommunister här”, sa grannen.
”Va”, sa jag.
”Upp till kamp, sträckt vänsternäve. Du vill förstås att våra villor bränns ned och att vi tvångsinterneras”, sa grannen.
Trots att denne helt missuppfattat mitt hälsande och naglat fast mig i ett politiskt hörn käftade jag inte. Jag bestämde mig för att motbevisa istället för att argumentera. Det senare ledde sällan någonstans numera. Debattklimatet var inte solsken i landet. Även om det ofta var högtryck så regnade det snålt mest hela tiden, understött av blixtrande och dundrande åt höger och vänster.

Dag 3:
Det var ännu en vacker morgon och jag gick ut för att swisha över lite pengar till den där Grindslanten-pojken. Grannen var där.
”Ännu en kanondag”, sa jag och sträckte båda händerna mot himlen, som för att bjuda in dagen att fångas.
”Överfall, du försöker våldta mig”, sa grannen och pepparsprayade mig bums.
”Absolut inte”, sa jag när jag kunde fokusera igen. ”Jag är verkligen inte sån. Bara för att vissa gör det så gör inte jag det.” Samtidigt visste jag att det var ett vekt försök till ursäkt, ett som inte hanterade den större frågan egentligen.
Jag fick en rejäl spark mellan benen och därefter en otrolig smäll underifrån, så att jag slog huvudet på spiken och insåg det fruktlösa i även detta meningsutbyte.

Dag 4:
Det var mulet, men alltjämt uppehåll. Jag var solbränd, hade börjat få lite skägg och var allmänt slapp. Jag gick ut, såg grannen och gick förbi, med händerna i fickan, och nickade en tyst hälsning.
”Vad har du i fickorna? Åh, herregud, det är en bomb. Du är en sån där självmordsbombare”, sa grannen och ringde 112. Samtidigt motades jag bort till ytterkanterna av kvarteret av en hastigt Facebookinsamlad mobb utan djupare insikt i ärendet.
”Men, vad fan”, sa jag. ”Varför tror ni att jag är terrorist? Är det bara utseendet som får er att dra såna slutsatser? Jag är ju en helt vanlig Svensson.”
När sirenerna, massmediapsykosen och allt annat dundrade in var jag redan i skogen. Men, jag såg den inte för alla träskallar. Ungefär som mina grannar inte kunde se mig för att det var så många vanföreställningar i vägen, tänkte jag. Det var ändå inget att göra åt. Det var som det var nu. Bättre att knipa och streta på. Bara vara ingen alls.

Dag 5:
Jag gick ut, mötte grannen, tittade ned i marken och gick förbi.
”Hälsar du inte?”, sa grannen. ”Vad är du för en jävla granne? Hur tror du att man ska kunna leva tillsammans om man inte pratar med varandra. Det är sånt som skapar missförstånd, problem och hat. Det är såna som du som förgiftar landet inifrån.”
Jag lyssnade inte. Istället öppnade jag brevlådan. Jag hade fått brev från kommunen och slet upp det. Besvikelsen var omedelbar. Jag hade fått avslag på min bygglovsbegäran att återuppföra Bullerbyn.
Så, jag trampade tillbaka i de nya hjulspåren som redan verkade alldeles inkörda och enkelriktade. Det hade börjat regna i hela det här förbannade landet.

Tiggarna som inte försvann

Förr styrde kråkfåglarna ensamma på den bortglömda Hedens öde grus. De satt där, luggslitna, grå och lätt sorgsna. Deras tjatter fyllde träden när de kröp ihop i stora, mörka sjok. Ibland flydde de i märkliga formationer, fast de återvände alltid till det ointressanta gruset. Som om de gav upp, inte kunde flyga bort eller hem.

Idag är det här även tiggarnas utgångspunkt. De värmer sig i väntsalen vid den dystra busshållplatsen. Eller så sover de i lappade bilar. Deras tvätt hänger från träden ibland. Emellanåt ligger där små drivor med skräp. Ibland känns de lika uppgivna som kråkorna och kajorna.

Och jag tror tyvärr att folk i allmänhet känner mer värme för fåglarna.

Själv vet jag inte vad jag ska göra, tycka och känna längre. Är en krona en del av lösningen? Är varje mynt ett sänke som drar ned tiggarna ännu längre? Jag vet vad hjärtat säger, men diskussionen rasar inom mig ändå.

En gång såg jag en tiggare utanför min ICA-butik. Dagen efter var hon mindre, dagen efter det ännu mindre och till slut var hon så liten att hon var osynlig. Men, hon var inte försvunnen. Ingen av dem försvinner. Fast, visst syns de både mer och mycket mindre för varje dag som går?

Några av dem sjunger vackert. Andra håller upp dörren till McDonald’s med ena handen och skakar muggen med den andra. Några sitter bara där i gathörnen. Andra följer dig längs gatan och tjatar för mycket. Några vaktar utanför sin butik. Andra slåss med Faktums försäljare om att minska sin utsatthet med en bättre försäljningsyta. Några har sina barn med sig. Andra är ännu barn. Några har skrivna lappar som beskriver nöden. Andra berättar sin sorg så fort de öppnar ögonen.

Jag har ingen bra lösning på problemet och utsattheten.

Är de organiserade? Ja, säkerligen. Är det en maffiarörelse? Jag har ingen aning, men det kan inte vara den mest lukrativa grenen i så fall.

Det gör ont i mig när jag ser dem. Och ändå kan jag inte bortse från vågskålen inom mig. Jag vill hjälpa, men jag vill inte bli påhoppad och forcerad i mitt hjälpande. Tiggarna förtjänar en bättre tillvaro, men jag vill inte gå över ett skräpigt Heden där felparkerade och lappade bilar står på ständig tomgång.

Kanske är det mitt dåliga samvete och vetskapen om hur vriden världen är som gör att jag inte kan titta upp när jag går in i affären. Jag har ingen lösning. Ibland lämnar jag några kronor när jag har dem, men det känns inte lättare inom mig efteråt.

Vyssan lull, koka kittelen full, det kommer tusen vandringsmän på vägen …

Vaggvisan har fått ny text, men den somnar oss lika effektivt. Fast, borde vi inte vakna? Jag tror det, men lik förbannat somnar jag och sover oroligt ett tag till. Väl medveten om att jag någon gång måste vakna. Frågan är bara: hur ser dagen ut då?

Ett torterat barn är fler än 16400 flyktingar

I helgen publicerade DN en annons från Debattförlaget kring en bok som berör invandring och dess omfattning, kostnader med mera. Det skapade en rejäl palaver, DN beskylldes för rasism, debattörer dissekerade siffrorna och DN försvarade sig.

Jag tänker inte snacka om den där boken, med ett undantag. Boken påpekar nämligen att 16400 syrier fått uppehållstillstånd i Sverige under det treåriga inbördeskriget i Syrien.

Det var den mest glädjande siffran jag läst på sistone när vi talar Syrien.

Låt mig lista några andra siffror, hämtade från Oxford Research Group:

  • Antalet dödade i inbördeskriget: 113735 människor. Det är ungefär som att totalt utplåna alla som bor i Lunds kommun – ALLA!
  • Av dessa dödade är 11420 barn. Smaka på den siffran. Mår ni illa? De flesta har sprängts till döds.
  • 2806 barn har skjutits ihjäl.
  • Av dessa avrättades – ja, vi pratar om barn som avrättades – hela 764 barn.
  • Och, inte mindre än 389 barn har med vett och illvilja skjutits ihjäl av krypskyttar. Nästan 400 gånger har alltså en vidrig ursäkt till människa sett ett litet barn i sitt kikarsikte och tryckt av.
  • Slutligen finns det tydliga bevis för att minst 112 barn, inklusive spädbarn, har torterats och mördats. Läs gärna den meningen igen. Och igen.

Så många mördade och skändade barn. Jag vet inte vilken Gud de skyldiga bekänner sig till, men den Guden sparar inga platser i paradiset för detta avskum.

16400 är en hemsk siffra. Att så många tvingats ta sig hit med kanske några få ägodelar hoprafsade, men med ett otroligt tungt bagage i form av minnen, förlorade familjemedlemmar och alla de trauman krig för med sig – det är fruktansvärt.

Däremot kan jag inte för en sekund känna att deras närvaro här på något sätt kostar mig något av det liv jag lever, tvärtom – jag känner stolthet att vi kan hjälpa. Vi kan inte hjälpa alla, varje dag exploderar en oroshärd i världen, men det vi gör är inte för mycket. Vi kan aldrig rädda för många liv, aldrig investera för mycket i en bättre framtid för vår värld.

16400 syrier är här, det är en ytterst liten del av de över sex miljoner syrier som är på flykt i eller utanför sitt hemland.

De som antyder att 16400 är för många, kostar för mycket och inte har här att göra, jag kan inte förstå dem. För mig är ett torterat barn långt fler än 16400 flyktingar.

Vi i Sverige är vana vid att låta våra barn leka  utan rädsla för att en krypskytt ska mörda dem. Kan det någonsin kosta för mycket att ge andra barn och föräldrar den tryggheten?

Tack för ordet.

Vad vore vi utan barnmorskor? Ingenting!

Ta en titt på de här två bilderna. Det är vår dotter. Nyfödd, respektive två månader gammal.

IMG_0193bild

Ingen av de här bilderna hade varit möjlig utan barnmorskorna på Östra Sjukhuset.

Vi kom in den 2 maj, strax efter 21.00. Från första sekund togs vi om hand på ett fantastiskt sätt.

Vi möttes av en som kramade om Teresia och hälsade välkommen. Sen gick vi igenom fyra skift – och alla vi mötte fick oss att känna oss trygga, trots all oro, smärta, trötthet och vilsenhet vi sprang in i. Tack vare dessa kvinnor bär vi nu en stor lycka istället; en fantastisk flicka som heter Svea pendlar mellan våra famnar. Hon väger 5240 gram, växer så det knakar och börjar göra roliga ljud när hon inte är upptagen med att le, skratta, gorma efter mat eller bara ligga tyst och begrunda sina två händer. Vi har strösslat nätet med bilder av henne, och ändå är det bara en bråkdel av bilderna som letat sig dit. Och de bilderna är bara en bråkdel av de bilder vi tar hela tiden. Varje gång vi blinkar tar vi en ny minnesbild eller spelar in en ny film med vårt älskade barn.

Barnmorskan som hjälpte oss den första natten såg till att vi fick sova när det blev för jobbigt och hon tittade in när Svea hade kommit – trots att hon inte hade det uppdraget längre – och log lyckligt med oss.

Hennes efterträdare hjälpte oss med frukost, såg till att sparka ut mig så att de kunde göra undersökningar och lägga ryggbedövning i lugn och ro. Dessutom fick jag en nypa luft efter 15 timmar, vilket var bra för att kunna hjälpa till ytterligare.

Tredje skiftet. Ännu en omtänksam barnmorska. Hon fixade Teresias hår, hämtade pannkakor när det behövdes och peppade oss inför spurten. Vi träffade henne igen två dagar senare när hon bara satt med oss en stund på BB och delade vår lycka.

Och slutligen kom en fjärde barnmorska. Hon bar in en saccosäck så att jag fick sova, såg till att Teresia fick vila, och sen styrde hon oss till dess att en liten flicka dök upp, vrålade och öppnade sina ögon på Teresias mage. Hon, och en undersköterska, tog bilder på oss, på vårt barn. Bilder som annars bara hade blivit skakiga suddigheter. De tog en bild när jag klippte navelsträngen. De såg till att vi fick världens bästa fika mitt i natten och de vallade oss till en väntande säng på BB, en trappa upp. Även hon hälsade på senare. Tog sig tid att bara vara med oss.

De hade alltid tid för oss – och ändå har de egentligen aldrig tid. De gav oss och Svea den bästa start man kan få. De gav allt, fastän de inget får i gengäld.

Dag ut, dag in. När som helst på dygnet. Överallt i hela vårt avlånga land sliter de. De ser till att föräldrars längtan blir en sanndröm. De lindrar oro och smärta. De förklarar, förmanar, lyssnar, pratar, guidar och låter naturen ha sin gång. De lägger den vackraste tyngd som finns på mödrars magar – och de gör det oförtrutet.

Varje dag kommer människor hem med barn, lika efterlängtade som vår Svea. Och de gör det för att barnmorskor hjälpt dem. När helst jag ser en familj med en liten så vet jag att de fått hjälp av en eller fler barnmorskor. Precis som vi fick hjälp, fantastisk hjälp.

I morse satt jag och kikade på Nyhetsmorgon på TV4. Där satt två barnmorskor och pratade om sin förskräckliga arbetssituation. Hur de springer från rum till rum, förlöser på löpande band. Tiden som varje föräldrapar och varje barn behöver – den finns inte. Det är en stor skam.

Inte bara saknas ofta möjlighet att vara närvarande som barnmorskorna var när Svea kom – de kan inte garantera säkerheten. Läs det långsamt: de kan inte garantera patientsäkerheten. Ofödda barn riskerar att skadas eller ännu värre för att barnmorskorna inte ges de resurser som krävs. Det är ovärdigt ett land som Sverige.

Programledarna berättade att berörda myndigheter (Skåne i det här fallet) inte ville vara med i rutan för att stå för vad de beslutat. Det är en total ynkedom.

Däremot har barnmorskor tvångsinkallats från sina semestrar för att inte vården ska totalhaverera. Det är en stor skam.

Men, vet ni vad? Barnmorskorna dyker upp. Hjälper och ger så mycket de kan av tid som inte finns, så att de blivande föräldrarna och barnet, alla lika hjälplösa och utsatta, får så mycket trygghet som de här kvinnorna mäktar med att erbjuda. Kanske blir det ibland inte det gladaste bemötandet, vi har hört om folk som hade det kämpigt, men barnmorskorna står där ändå – varje dag – och gör det som inte finns tid till. De ser till att vi får med oss små, underbara barn hem. De ger oss resten av våra liv. Det är vackert, fast sorgligt eftersom de tvingas göra det på löpande band.

Att samhället inte uppskattar och värderar deras slit? Att vi som nation inte säkerställer att de mest ömtåliga och efterlängtade liv som finns – barn – alltid garanteras all den trygghet och goda vård de behöver? Det är bottenlöst uselt.

Tack, KKÖ. Varje sekund med Svea är magi – och ni hjälpte oss att få uppleva den. Låt oss hoppas att politikerna förstår det ni gör en dag. Vi förstår det och är er evigt tacksamma. 

 

Ett mörkt regn över Kiev

Vi landar i en annan värld, där bokstäverna är frestande, outgrundliga och kyrilliska mysterier. En dag senare ska jag åka hem och se den här staden försvinna under ett allt tätare molntäcke och tänka att det var en okej sång som jag förmodligen aldrig mer kommer att sjunga.

Staden, särskilt kvarteren där svenskarna rör sig, är som en jättelik svensexa, parad med en glad möhippa, parad med en osannolik maskerad – det är roliga timmen, inte minst kvalitativt. Glädjen flödar mer än ölen, vilket är en bedrift i sig. ”Var är er ansiktsfärg”, frågar några blå-gul-gröna vikingar.

Engelsmännen är lite annorlunda. Ett gäng sjunger om att Sol Campbell, som tyckte att alla skulle stanna hemma på grund av rasismen i öst, kan dra åt helvete och att de reser vart de vill. Några kastar plastglas på svenskar och vill återfalla i den engelska sjukan. En tar av sig tröjan på en restaurang och sprayar ett tjockt lager Axe över hela sig. Inga änglar faller från himlen – ljuger reklamen?

Japaner (naturligtvis), polacker, ryssar, tyskar, ukrainare – alla vill plåta den galna, gula massan. Hade här bara funnits en lägereld, en gitarr för mycket och Tomas Ledin i högtalarna hade vi kunnat checka i alla klyschboxar. Det är medryckande och oförargligt. Det är semesterläge.

Tyvärr är matchen som en utblåst födelsedagstårta där någon glömde önska sig något innan han/hon blåste. Tomma blickar tittar ut genom arenans tak och försvinner i en rymd där de starkast lysande stjärnorna inte är de svenska.

Regnet kommer. Vi väntar i timmar på mat och hinner se och höra Ukraina vs. Frankrike med en galet exalterad ukrainsk kommentator. Maten är inte värd väntan. Taxin tar oss hemåt. De vill blåsa oss. Vi vill hem. De vinner. Vi åker genom ett kraftigt regn. Det är dystra blänk i pölarna. Kullerstenarna vaggar oss till oro.

Vid hotellet ösregnar det mörker. Hans feta hand ligger på hennes jeansprydda bak. Han vänder sig om, ler lystet. Jag ler inte mot honom, tittar kallt. Han viker undan blicken. Vi får hissen efter dem. Hennes tunga parfym hänger kvar. En sorgens doft, ett försök att kväva hans stank. Han är full, hon ännu en som förtjänar så mycket mer än att förstöras av den slags lust som drar vanära över ordet.

Jag sover drömlöst, vaknar och ser spillrorna av den svenska EM-drömmen promenera på gatan utanför. Det lilla gänget och några eftersläntrare till regndroppar är allt som påminner och knyter ihop i dag med gårdagen.

Vår racerförare till taxichaufför korsar en stad som är allt annat än sovjetgrå. Husen är stiliga på många ställen, det byggs nytt och påkostat överallt. Hopp och framåtanda.

Det kan inte helt sudda bort mörkret i min blick. Jag vill bara tänka på mötet med Putte och Mackan, hur jag hjälpte Laholm som sumpat sin mobil, snacket med Steve från Kent och en fantastiskt trevlig utflykt.

Ändå ser jag hennes dystra axlar genom fönstret när vårt chartrade plan drar oss hemåt. Jag ser hans handflator som brännmärker henne, ett osynligt men djupt sår.

Och så når jag till andra sidan molnen och kommer närmare himlen. Jag somnar och landar till sist hos Teresia som är mitt alltid och mitt ständiga nu. Och får känna en beröring som talar det vackraste språket.