Vi var 22 minuter sena på vägen dit, men det gjorde inget. Färden genom Sverige var magisk. Dimman över västgötaslätten, rimfrosten i träden, känslan var att vi är i Narnia – snart kommer Aslan…

Okej, det var lite jobbigt att höra ”föraren till loket” innan avfärd och inte blev man jättelugn av att höra ”och så hoppas vi att tåget håller hela vägen”, men vi kom fram. Och det var väldigt vackert.

Hemresan gick som smort. Det var som konstanta kamerablixtar utanför fönstret när vi rusade fram från Stockholm till Göteborg. Skogen lös upp. Rådjuren poserade för vad de trodde var paparazzis. Allt gick bra. Förutom att tåget hade så kraftig gång att bistron var tvungen att stänga.

”Serviceledaren till föraren”, knastrade det plötsligt till.

Suckar bland resenärerna. Vi saktade in. Saktade in mer. Stannade. Tyvärr måste vi göra en omstart, berättade knasterrösten sen.

Stilla. Rörelse. Mer rörelse. Ännu mer. Full fart framåt.

”Jag har ett litet trafikmeddelande”, sa plötsligt föraren i högtalaren. Det lilla bestod i en omfattande utläggning av problemet med strömmatare och annat. Jag vet inte vad han sa, men det uppfattades ungefär så här:

bla bla bla bla försenade bla bla bla blabla bla
bla bla mitt i skogen bla bla bla bla snart kommer
varulvar och äter upp oss bla bla bla bla bla bla bla
bla bla bla bla bla ni kommer aldrig hem bla bla bla bla.

Det var dags för omstart två utanför Herrljunga. Den tredje skedde i Vårgårda. Fyran slog vi till på i Alingsås. Sen lyckades vi – vilket personalen stolt poängterade – rulla för egen maskin hela vägen till Göteborg.

”Hoppas resan var behaglig och god natt”, avslutade den knastrige komikern.

Ute är nu temperaturen 0 grader, avslöjade ljusslingan i vagnen, varpå vi – 50 minuter sena och när klockan slagit midnatt – hoppade av tåget och möttes av -10 grader på Göteborg C.

Hurra!

Å andra sidan – SJ:s förseningsgaranti verkar fungera perfekt.

Alltid något.