Han stod vid bygget i Gårda och grät. Musikläraren. En rest från tiden när lärares auktoritet var en realitet.

– De lyssnar inte, sa han. Pålkranarnas förare.

Jag tittade på ett byggprojekt som trotsade både lågkonjunktur och marsgryning.

– De kan ju för fan inte påla i takt, skrek mannen. Det är så satans omusikaliskt.

Sen häftade han fast notpapper vid kroppen, kedjade sig vid staketet till byggarbetsplatsen och satte sig helt sonika ned i en vattenpöl.

– Jag ska inte lämna det här stället förrän all pålning sker i calypsotakt.

Eftersom min dag bara skulle innebära vinstmaximering och så vidare satte jag mig på huk bredvid honom.

– Jag hade en musiklärare som var rolig när jag var liten, sa jag. Hon hade ett kul namn, men sen hamnade hon i rektorns säng och blev mallig. Sen hade jag en lärare som hette Clifford Ling. Han brukade spela fotboll med oss, han hade ett fult linne och håriga axlar. Fast, han var vass på bluegrass.

– Förr uppskattade ungdomar tonskalor och körsång i kanon. Nu är det bara sina egna ringsignaler de känner igen och uppskattar.

Jag nickade.

– I början av 80-talet spelade alla blockflöjt, piano och gitarr. Alla utom jag. Jag gick och drömde om att starta ett rockband, fantiserade om världsturnéer, men kom inte längre än att lära mig Vem kan segla förutan vind hjälpligt, det var när jag fått min brorsa att stränga om sin gitarr, sa jag.

– Så du är vänsterhänt?

– Som Paul McCartney, sa jag.

På byggarbetsplatsen hade de pålat klart och gick till byschan. Det var kläggigt och klafsigt.

– Gå i jazztakt, byggsluskar, ropade musikläraren. Ni är ju helt kassa och orytmiska.

De såg arga ut och närmade sig. Jag försökte stoppa det hela, men de var obevekliga. De spöade honom med en imponerande taktkänsla.

Efteråt log musikläraren, trots en del blessyrer.

– Paradise City, de piskade upp mig med en perfekt knytnävscover av Paradise City, vilken lycka.

Jag drog… i snabb takt.