Jag är sällan bekväm när jag möter en mobb vid hemkomst mitt i natten och när jag anlände till Olskroken tidigt i morse stod en oroväckande stor folkmassa och väntade på mig.

”Minns du mig”, sa deras top boy.

Jag skakade på huvudet.

”1991. ICA-kortets talsvar?”

Jag slog ut med händerna. ”Ledsen, jag fattar inte.”

”Jag var den nyanställde rösten som du avbröt hela tiden och tryckte på snabbvalen för att komma vidare.”

”Oj”, sa jag. ”Jag fattade aldrig att det fanns en person bakom det där.”

”Vet du vad som händer när man trycker på ett snabbval mitt i en mening?” En ilsken tjej hade lösgjort sig ur mobben. ”Nej, och vem är du”, svarade jag.

”Comviq, du avbröt mig 1997-1999. Ofta. Och varje gång sånt händer får vi en elstöt för att vi snackar för långsamt. Sen ska vi bums glömma den och läsa nästa instruktion, hela tiden livrädda för att du ska avbryta igen.”

Mobben närmade sig hotfullt. Alla mumlade var de kom ifrån. Handelsbanken, Europolitan, Telenor, Swedbank, Telia, Taxi Göteborg och SJ. Särskilt kvinnan från SJ verkade ytterst vildsint.

”1#”, skrek jag. De stannade i ett ögonblick och det var allt jag behövde för att lufsa förbi dem, trycka in portkoden och rusa in i huset. Jag tog trappan i ett steg och tryckte på hissen. Inget hände. Hissen som var nyinstallerad i fredags var redan ur funktion. Samtidgt hörde jag hur portkoden slogs in och hur mobben störtade in.

”Helvete…” Jag flydde mot fjärde våningen och kom undan …nästan. I höjd med sista avsatsen fick de tag i mig och slog ner mig.

”Som du har skrikit åt mig”, sa SJ-rösten. Den var fylld av hat och avslöjade en tandrad med en tandställning som såg ut som järnvägsräls. Karius och Baktus åkte Intercitytåg fram och tillbaka i överkäken och en försenad stank slog mot mig.

”Vad fan skulle jag göra? Jag ska bokstavera ett idiotiskt beställningsnummer och du hör konstant helt fel.”

”Men, du behöver inte svära, kalla mig fula saker och annat”, sa SJ-rösten. ”Hur tror du det känns? Dygnet runt jobbar jag och så hör jag detta. Jag är lomhörd och inte så bra på ord, men jag försöker.”

”Jag …” Men, mobbens ledare la en hand över min min. ”Nu ska du bara lyssna”, väste han. ”På oss alla. På alla alternativa knapptryckningar.”

Och så började de. Först Europolitan, som inte ens finns längre (snacka om att vara långsint), och sen alla andra i en lång och sjuk rad.

Till slut öppnade en granne sin dörr och kom ut. ”Vad fan pågår? Varför ligger du här?”

”Ser du inte mobben som håller ner mig?”

Min granne skakade på huvudet. Jag tittade mig omkring. Talsvaren fortsatte att prata, men det var uppenbart att endast jag såg dem. Grannen såg bara en något överförfriskad Anjo liggande i trappan.

”Är du sjuk eller”, sa grannen.

”9#”, sa jag och hittade någon form av universallösning som avslutade samtalet och fick grannen att gå in igen. Talsvarsrösterna fastnade och jag kunde rusa in och låsa dörren. Jag slängde kläderna i en hög på golvet, borstade gaddarna och kröp till sängs. Då hördes en röst från under sängen.

”Välkommen till staden Göteborg.”

Jag tände lampan och kollade in bland dammråttor och spikmattor. Där låg Göran Johansson.

”Tryck 1 om du är en ärlig leverantör, 2 om du är en kille som gillar att muta mellanchefer, 3 om du vill skvallra på en whistle blower, 4 om du är en go gubbe, 5 om du har en ny ordvits på lager, 6 om du är Sture Allén och vill ha löjligt mycket betalt för att döpa om något till sitt gamla namn, 7 om du gillar räkfrossa och öl i plastglas, 8 om du tycker att 6 november borde va Sveriges nationaldag eller 9 om du vill att jag sjunger en sång.

”Nio…”

”Knô daj in”, började Göran.

Jag grät mig till sömns.