Jag måste säga adjö innan jag dör.

Jag måste säga adjö innan jag dör.

(Men, tänker nog vänta 40-50 år).

Jag vill inte vänta för länge däremot. Inte stanna kvar långt efter den jag är försvunnit eller kapslats in bakom en mur av sjukdom.

Men jag vill inte heller ha för bråttom. Inte bara försvinna i en krasch, bom, bang.

Jag vill säga adjö på mitt sätt och tänker mig så här:

Det är som en vanlig frukost en morgon som alla andra. Fast, ändå inte. Vi pratar minnen tills de rostade bröden sedan länge hunnit kallna. Istället för vad ska vi göra idag handlar allt om vad vi egentligen gjorde då.

När tiden sedan är inne reser jag mig och säger adjö. Jag tar min favoritjacka, bilderna av de finaste, och går till min bil. Och jag kör mot horisonten. Den här dagen väntar horisonten på mig. Den gömmer sig inte vid just horisonten, den låter mig komma fram och försvinna in i ljuset. Jag smiter in i den där skarven vi alla ser varje dag, men aldrig når fram till. Inte förrän den där dagen.

Å andra sidan. Kanske – om jag har tur – har de hunnit längre med rymdskepp än jag vågar tro. Kanske säger jag adjö och tar istället nycklarna till mitt rymdskepp. Jag lägger bilderna av de jag älskar bredvid mig och trycker på start. Sedan far jag mot den ständiga natten och slår inte av raketerna förrän det enorma som var mitt liv och min planet är en försvunnen fläck långt bakom mig. Väl där låter jag stjärnorna krama mig tills alltid tar slut.

Jag vaknar (och kan inte binda dig)

Jag vaknar mitt i natten, ensam i en stor säng i en ännu större stad.

Det är som om en klok människas ord, fastän bara skrivna i ett mejl nyligen, ekar i mitt huvud.

Min själ, mitt hjärta, min hjärna, min mage. Allt är en ekodal – eller så är allt ett flipperspel, och hennes kloka ord kulan som far fram och tillbaka; träffar rätt, får nya poäng, höga poäng, extraboll, bonus.

Det känns så givet att förstå det hon skriver, denna kloka och underbara människa.

Och jag delar så hennes lust och begär inför det mysterium vi både tänker mycket på. Hon inifrån ett förhållande, jag promenerandes självsam genom livet.

Och jag måste sammanfatta vad jag tänker i ett stycke, här och nu. Klockan är nästan 6am och jag ska packa väskan för färden hemåt Sverige.

Det blir ett långt och vimsigt stycke, men det är inte ens gryning här. Okej?

Jag längtar dit. Till ögonblicket när du som är DU finns i mitt liv och mina armar. Du som inte lämnar. Samtidigt, och det sagt med all den lust jag har och vill ge dig, skulle jag inte ens med den tunnaste sytråd binda fast din frihet. Jag önskar dig, din närhet, din framtid – att allt som är du blir en del av oss. Jag hade byggt en rymdraket och löst gåtan med att korsa universum snabbt om det hade behövts för att få dig glad, men aldrig hade jag bundit dig och din lust med ens den tunnaste sytråd. Jag skulle inte för en sekund acceptera att du svek mig och lurade mig, men aldrig binda dig för att hålla dig kvar i tron att det skulle stoppa något; jag vill ju att du stannar, längtar och begär mig för att ditt hjärta säger så. Jag hade aldrig kunna dela dig. Inte med någon, men inte heller dela dig för att behålla en del för mig själv. Men, efter att vi sagt allt som ska sägas, alla löften uttryckts i ord, ögon, andetag, kyssar, smek och orgasmer, då hade jag kunnat ännu mer för att mitt hjärta, min själ, min kropp och allt som är jag hade velat det. Det enda jag inte hade kunnat göra är att binda dig, kedja fast dig, äga dig; inte ens med den tunnaste sytråd. Och det är därför jag vet att du kommer – och att du vill stanna kvar, att du inte vill annat. Varför? För att du är fri att stanna, för att vi hör ihop – utan måsten – och för att vi inte kan annat.

 

Min stackars levnadstecknare

Tänk om vi hade levnadstecknare. Små notarier som noterade allt vi tänkte och sa under hela livet så att vi i nästa liv* kunde sitta på ett moln i himlen** och, långt efter att vårt liv hade passerat revy*** framför våra ögon, se tillbaka på det i detalj.

Hade jag haft en sådan hade han/hon hatat sitt jobb i fredags eftermiddag. Detta är en korrekt återgivning av tanke- och ljudbanorna då:

Scen: 193452546 – 14 oktober 2011.
Var: Scenen utspelar sig på Stora Nygatan i Göteborg.
Allmänt: A är på väg hem efter en lång dag.

A: <tanke> Oj, det ligger fyra ballonger i vattnet, McDonald’s-ballonger. Fyra ballonger och en begravning. Fyra bröllop och en begravning, he-he. <levnadstecknarens kommentar: följande engelska passage tänktes med överdrivet tjockt uttal för att efterlikna en stroppig adelsman> Excuse me sir, how do you translate Four funerals and a wedding into Swedish? Fyra bugg och en coca-cola, sir.

A: <nynnar tyst> Fyra bugg och en coca-cola, spela freestyle med fräck musik.

Här inträder fyra namnlösa statister till höger på scenen. A tystnar tvärt.

A: <tanke> Oj, undrar om de hörde det där? Hmm, vad gör de här? De är nog knarklangare.

Jag tror att det är bra att vi inte har levnadstecknare.

Asterisksammanfattning:

*) Jag utgår i texten ovan att det finns ett nästa liv, då det vore meningslöst med en levnadstecknare utan en chans att få begrunda deras arbete.

**) På samma sätt utgår jag från att jag, givet nuvarande livsstil, kan få läsa min historia sittande på ett moln snarare än efter nattskiftet i Satans gruvor.

***) Jag tror att det är än färre än de som kan förlika sig på tanken om himmel och helvete som skulle uppskatta att bli huvudrollsinnehavare i en revy – jag måste verkligen använda ett nytt uttryck för det där från och med nästa gång.

Superhörsel

Jag fick en vaxpropp i helgen. 50 spänn och en trevlig stund på Capio löste det problemet. Poff, och plötsligt hörde jag otroligt bra. Det var nästan kusligt att lämna kliniken och plötsligt insåg jag att jag till och med kunde höra folks tankar.

Först mötte jag en gammal tant och det ekade i skallen på mig: ”Barkis? Bergis? Slät kopp? Påtår?”

Framme vid Svingelns hållplats blev det en överdos av tankar från skoldagsavslutade kids: ”Mina finnar är gigantiska.” … ”Han vill göra det.” … ”Ba.” … ”Va.” … ”Jag hatar läxor.” … ”Undrar vem som är snyggast i Paradise Hotel i år.” … ”Kvadraten av 81 gånger pi.” … ”dum-di-dum.”

Väl ombord på vagnen överröstades alla tankar av en sorglig själ: ”Varför gör jag det här? Det känns så meningslöst. Jag vill dö, men måste härda ut.”

Jag tittade mig omkring i vagnen, men inga kändes suicidala, möjligen uttråkade till döds. Så fortsatte tankarna att strömma mot mig: ”Inte en till. Inte en jävla linje till. Inte Kålltorp till Majorna också. Jag avlider.”

Herregud, jag hörde tankarna från mannen som hade läst in spårvagnens automatiska hållplatsutrop för länge sedan. Det här var nästan för mycket.

Jag klev av i Brunnsparken och hörde alkisarna tänka på Aurora. Några stressade flanörer hade tankarna på jobbet, någon skulle göra slut, någon jojobantade utan bungylina och skånskan utanför Vallgatan tänkte att hennes mobilröst förmodligen lät hemsk (och tänkte rätt).

Så kom jag in i huset. Ställde mig i hissen för att åka upp till kontoret. Det var bara jag och mina tankar. Det blev dödstyst.