Det är ju bara en telåda

Satie i högtalarna. Ute bråkar tydligen en storm benämnd Emil, fast det låter mer som om det är den sedvanligt inkontinenta Göteborgshimlen som är på dåligt humör.

Jag har sovit i ett par timmar. Vet inte om det är en förkylning som fnissande och beräknande väntat i ett hörn och nu klippt till mig en knölpåk, eller om det bara är lite ovant att jobba igen efter julledigheten och att kroppen därför är helseg.

På en bänk i mitt kök står en oansenlig låda.

Det är bara en liten låda, med några fack för helt anspråkslösa tepåsar, såna där påsar du köper för en billig peng i vilket snabbköp som helst. Inget särskilt alls.

Jag fick den av min mor en gång. Hon hade köpt den på en av sina utflykter. Det är inte alltid så lätt att förklara saker för henne, en stroke och afasin som bor kvar sätter käppar i berättelsehjulet ibland. Men, hjärtat är gott och varmt.

Lite som teet jag dricker om kvällarna. I mitt skåp finns gröna, röda, svarta och allsköns andra teer i lös form. Där finns det jag köpte för 200 kronor per hekto i Kina (lurad) och de doftar så gott, så gott.

När kroppen är seg. När kvällen och nästan-natten är obönhörlig. När jag är trött. Då rör jag aldrig dem. Då öppnar jag lådan, väljer en sort, låter den dra för kort tid och dricker sedan mitt te.

Och det blir inte bättre än så, hur skulle det kunna bli det?

Kärleksmiddag med förhinder

”Jo, säg skulle ni vilja dinera med mig?”

”Men, så gärna så.”

”Har du några allergier?”

”Nej, men jag äter inte fläskkött.”

”Oj, är det av religiösa skäl?”

”Nej, jag tycker grisar är söta och ska leva. Jag är ateist.”

”Jag är agnostiker, fast uppfostrad i ett protestantiskt hem.”

”Du är i alla fall inte katolik, de är värst.”

”Åter till maten. Annat kött går bra?”

”Visst, fast jag tycker att man bör äta mindre kött, du vet miljön.”

”Aha, du är en miljökämpe. Jag med, jag har inte ens en bil.”

”Fast, det vore fint om vi kunde köra till havet och älska ibland.

”Utifrån den tanken skulle jag kunna tänka mig att köpa en bil.

”Är du lättsinnig med pengar?”

”Nej, men man ska kunna leva och tänka rätt. Jag skänker mycket till välgörenhet.”

”Det är i och för sig fint, det är det.”

”Middagen, då. Om vi nu struntar i kött kanske fisk passar?”

”Bara den inte tillhör en hotad art, typ tonfisk eller torsk.”

”Lax, var tanken.”

”Se till att den inte är odlad bara, det kräver så mycket energi och foder att det är vansinnigt.”

”Vi kanske skulle hålla oss till vegetariskt.”

”Jag är inte så förtjust i rädisor och annat som varit i jorden, föredrar blad och bönor.”

”Kanske är det mera pasta vi borde fundera kring.”

”Vitt mjöl är inte min grej. Jag försöker hålla igen på kolhydraterna.”

”LCHF?”

”Gi med viss ackuratess snarare.”

”Montignac, typ?”

”Nja, det finns inslag av ISO-dieten också.”

”Jag har ett Atkinsrecept.”

”Mmm, fast det var rätt mycket bacon där, va? Griskött du vet.”

”Fullkornspasta som bas då? Lågt GI.”

”Äckligt och fult.”

”En quionasallad då?”

”Jag vet inte riktigt om jag gillar småsten i maten …”

”Vi kanske bara skulle fika.”

”Mmm …”

”Jag kan baka en kaka.”

”Kakor är väl många points för mig.”

”Viktväktarna?”

”Aftonbladets viktklubb, men det är lättare att säga points än att räkna kalorier, så säger man nej direkt istället för att ens fundera om det är okej.

”Det låter hemskt kategoriskt.”

”Det är livet.”

”Är inte livet att må bra.”

”Bli inte filosofisk nu, det kan vi ta senare.”

”Efter några flaskor vin.”

”Jag dricker inte vin.”

”Nykterist?”

”Nej, men jag gillar inte vin.”

”Öl?”

”Viss typ.”

”Jag har lager, bitter, IPA och porter i lager.”

”Jag dricker bara körsbärsöl.”

”Kanske bara en smoothie är vägen för oss?”

”Om du kan hitta på ett vettigt svenskt ord för det, jag hatar ordet smoothie.”

”Tveksamt. Glass?”

”Om det är Häagen-Dazs, alla andra är mest invispad luft.”

”Vi kanske skulle nöja oss med kaffe då. Vad sägs om en latte, eller en cappuccino, eller kanske en chai latte?”

”Jag föredrar vanligt kaffe utan trendigt påhäng.”

”En del trender är bra. Jag bakar surdegsbröd.”

”Stoppar du din egen korv också?”

”Ja.”

”Du är ett viljelöst offer för vår samtid.”

”Inte då. Jag kan vara klassisk och servera en svart kopp också.”

”Är det presso?”

”Det är bryggkaffe.”

”Har du en Moccamaster?”

”Vanlig bryggare, faktiskt.”

”Hmmm … okej, men bara om det är arabicabönor.”

”Jag har ingen aning. Jag mal inte bönorna själv.”

”Skojar du? Då är kaffe a big no-no för mig.”

”Dricker du te?”

”JA!”

”Fint. Då blir det te.”

”Du har rött, va?

”Nej.”

”Grönt?”

”Nej, bara svart. Är det okej?”

”Det får gå. Finns det mjölk?

”Yes, lättmjölk.”

”Det hade varit bra med laktosfri.”

”Är du intolerant?”

”Vet inte, men jag inbillar mig det.”

”Jag har ingen annan mjölk.”

”Vad trist.”

”Ja, vi kanske kan dricka ett glas vatten ihop.”

”Har du en Soda Streamer?

”Nej.”

”Jag dricker inte vanligt kranvatten.”

”Det finns nog lite mineralvatten i kylen.”

”Loka?”

”Ramlösa.”

”Inte min favorit, tyvärr.”

”Vi kanske inte ska ses mer.”

”Så är det nog.”

”Farväl.”

”Farväl.”

 

Muggen som inte tålde värme

Knappt hade den första droppen av mitt kokheta tevatten träffat insidan av min nya mugg förrän ett hjärtskärande skrik hördes. Jag hejdade mig och såg hur muggen förtvivlat försökte bli av med vattnet. Fråga mig inte varför, men jag fick inte panik, utan såg istället till att raskt hälla upp en rejäl dos kallvatten i muggen.

”Tack”, sa den. ”Jag är extremt känslig för värme och bränner mig väldigt lätt.”

”Det är något ovanligt för en temugg”, sa jag. ”På något sätt känns ju mötet varm dryck och ditt inre som ditt raison d’être.”

”Du är väl kategorisk nu”, sa temuggen. ”Varför skulle alla temuggar vara en och samma? Är alla människor exakta kloner? Gillar ni samma saker? Funnes det då inga olikheter mellan individerna i er art?”

Något förvånad över hur verserad och övertygande muggen var, kunde jag inte annat än att hålla med.

”Säg mig, yngling. Är det då inte vinter utanför ditt fönster? Kunde jag då inte få smaka på vintern genom att ställas i snön?”

”Det är rätt kallt, om jag ställer ut dig och sen plockar in dig, då finns risken att du spräcks.”

”Äsch, visst gör det ont när knoppar brister”, sa muggen.

”Boye”, sa jag. ”Låt gå för den här gången då.”

Jag öppnade balkongdörren och ställde ner muggen i snön. Den såg lycklig ut. ”Ah, om ändå min salig moder hade fått uppleva det här, men hon slutade sina dagar som en stött konferensmugg på ett hotell i Eslöv. Aldrig såg hon snön. Du kan ta in mig nu.”

När jag ställde ner muggen på bänken så sprack den av värmeskillnaden (eller möjligen för att jag tappade den lite).

”Jag beklagar”, sa jag.

”Gör icke det. Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge. Tack för att du gav mig det här”, sa muggen och drog sin sista suck.

Jag begravde den i hushållssoporna, kokade upp tevattnet igen och fyllde en ny kopp med het dryck. Sen plockade jag ut mjölken ur kylen och skulle precis hälla upp när den här muggen ropade till: ”Glöm det, jag är laktosintolerant.”

Med en suck lämnade jag köket, klädde på mig varmt och gav mig ut i Olskrokskvällen. Det var lika bra att satsa på Le Pain Francais. Allt jag hoppades nu var att cafe au lait-muggarnas strejk mot EU:s jordbruksbidrag var avslutad …