Jag tillbringade helgen i London. Ett perfekt sätt att hålla mig ifrån allt vad datorer och annat heter; inte ett mejl skickat, inget läst, kommenterat eller liknande. Visserligen blev jag incheckad överallt, men det får jag ta. Mats är rätt kär i Facebook, vad det verkar.

Jag, brorsan, 50-åringen och min ständige Londonkamrat, Lars slog till på en blöt helg, framförallt orsakad av ungefär femtioelva regnskurar.

Och, jag blev naturligtvis lite kär. Jag har en tendens att bli det när jag ser kvinnliga violinister. The Head and the Heart värmde upp publiken på Somerset House igår. Det var fullständigt enastående vackert. Tre skönsjungande röster, bra tryck på bandet och väldans bra låtar.

Sen kom My Morning Jacket upp och knockade mig 20 gånger. Vilken konsert, så otroligt bra. När vi lämnade området var vi lyriska. Jim James mjuka röst i kombination med ett band som exploderar om och om igen, verkligen älskar det de gör, och ger allt i varenda låt – det kan inte bli bättre. My Morning Jacket är världens bästa band. Får ni chansen att se dem – gör det. Även om spelningen är på andra sidan jorden.

En liten grej om arenan, till sist. Rockkonsert inne på en borggård vid Themsen? Wow.

Hemma igen nu; kopplar upp, läser och känner att jag fått en slags frid. Jag har inte saknat att veta allt om alla. Jag har varit där jag ville vara, i mitt hem bortom mitt hem, London. Gatorna, pubarna, atmosfären och folket i den staden. Jag mår så förbannat bra där. Nästa resa är redan på planeringsstadiet, förstås … Då blir det mycket mer Portabello Road än idag.

Det var en viktig helg. Jag behövde bryta lite till. Skaka bort saker och tankar som påverkat mig. Jag tror det funkade. Jag är väldigt avkopplad, även om jag är uppkopplad igen. Det kommer att göra mitt uppkopplade liv mycket trevligare, men också hjälpa mig att koppla ned och av än mer. Alla vinner. Fint.

Nu sömn, sedan börjar en vecka med fina möten med vänner och (ta-da) champagne.