Sagan om mannen som hade all tid

Det var en gång en man som hade all tid i världen. Han gjorde ingenting med den och sa jämt: ”Det kan jag göra senare, jag har all tid i världen, varför stressa?

Han sköt upp idag till morgondagen och låtsades som om det regnade. Ja, det vill säga förutom när det regnade. Då brukade han slå fast: ”så fort regnet upphör, då ska jag minsann ta tag i saker och ting.”

Sen kom solen och då tyckte han att han kunde få njuta av solen ett tag innan han tog tag i alla måsten.

Högen av ogjorda saker, ouppfyllda drömmar, bortsorterade tankar och oförlöst längtan växte bakom honom. Solen lös på den och skapade skuggor. Det blev som ett solur av påminnelser, allt längre skuggor som skar in i hans låt-gå-värld. Allt han gjorde var att flytta sig till en ännu solig plats.

När natten kom konstaterade han att det var för sent att fixa det där idag, men att det kom en ny dag snart och att han skulle göra det då.

Om det inte regnade.

Men, det skulle bara försena saken till dess att solen lös nästa gång. Dessutom, vad var problemet egentligen? Han hade all tid i världen. Varför stressa?

I resten av världen hade folk inte tid, eftersom mannen hade all tid. Det fanns ingen tid att stressa, smida ränker, gå bakom ryggar med vassa ord och knivar, slå andra i förebyggande syfte eller att hämnas. Det fanns varken tid att förlora eller tid att ta igen.

Fast, det var verkligen inte rätt att säga att det rådde tidsbrist. Det var något okänt här.

Folk var naiva och enkla. De log mot soluppgångar. Åt när de var hungriga. Kände aldrig kvartalekonomins förlamande vansinneskrav att få mer än någon behövde – nu! De blev arga, ledsna, men hanterade det. De älskade, förlät och gick vidare längs en väg som ledde någonstans, färdades utan förväntad och optimerad restid.

De tog genvägar för att hjärtat ville gå på äventyr och längtade till den där lustiga skogsstigen, inte för att smita runt hörn och komma fram fortare. Folk latade sig ibland, vilade när kroppen ville, gillade verkligen att gilla läget.

Samtidigt var benen fulla av spring hos både barn och gamla. Utan tidens följeslagare – karriärskraven, förväntningarna, gör-det-gör-det-gör-det, fastslagna stadier i livet – förstod ingen varför det kittlande gräset eller den krasande snön under fötterna plötsligt skulle undvikas till förmån för asfalterade eller grusade smala vägar.

Det fanns inga deadlines, ingen stress, men heller inga förseningar eller uppskjutna saker. Allt hände i nuet.

Mannen med all tid i världen skakade på huvudet och förstod inte hur de kunde suboptimera så hiskeligt. Sedan vände han sig bort och funderade på om han borde tända ett bål av allt ogjort. Det var höst på gång och han hade inte hunnit köpa varma kläder än. Han skulle, men något kom emellan. Han kom inte ihåg vad, men det var säkert något viktigt. Kanske var det hans väntan på bättre tider – trots att han hade all tid, så väntade han på bättre. Och nog fanns det sådana? Nog kom flygande sparvar in i munnen på den som väntade tillräckligt länge?

I resten av världen tappade träden allt. Folk huttrade, men tog på sig värmande jackor som matchade värmen de utstrålade. De åt sig mätta, men tillsatte inget onödigt till måltiderna. Istället för att backa de tomma tallrikarna backade de upp de som kanske bodde i en skuggigare dal där grödorna var vekare.

Fortsatt var det så att alla älskade gungorna och om några var trötta och feta och andra undernärda, då blev leken inte av. Och blev det inget gungande var det ingen som trodde att kunde ta igen det på karusellerna – alla visste att om man åt för mycket då kräktes man där.

Det pallades äpplen och päron – de blandades med gott humör, för övrigt. Folk hjälpte varandra att klättra till de söta frukterna istället för att slå andra till marken och stapla deras kroppar på hög så att de kunde klättras på.

Sorgen och döden fanns här. Men, ingen tid. Så tiden kunde inte läka såren. Det fick folk göra själva genom att minnas, gråta, berätta, minnas och föra vidare det som var så att det fortsatte.

Inte heller lärde sig barn tids nog. Därför lyssnade de vuxna klart på barnens historier och berättade sen sina. Bäst av allt, att stanna upp, lyssna utan tanke på vad man skulle svara (vilket sabbar lyssnandet) och hjälpa de små att förstå – det tog verkligen ingen tid.

Inget var perfekt eller maximerat i världen. Allt var som det var och blev utifrån att det sunda förnuftet tycktes lifta med såväl nordan- som sunnanvindar.

Det var en rätt så härlig tid. Eller, det hade varit en rätt så härlig tid om folk hade haft tid. Nu hade de inte någon tid, eftersom en man som inte gjorde något med den hade roffat åt sig all tid.

Livet var helt enkelt. Och det förblev väldigt bra.

Varför gör du mig så ont?

Jag har låtit dig gå som du vill.

Även när du har rusat ifrån mig har jag varit glad när jag funnit en smula av dig, tackat för det och försökt göra det bästa av situationen.

Ibland har jag inte haft dig och känt stressen krypa på.

Du har visat mig rätt, du har pekat som du vill och jag har följt dig slaviskt.

Ibland är det så tydligt att du inte är på min sida, men jag har ändå trott på dig, litat på dig, låtit dig vara den du är.

Jag älskar dig och även när jag får för lite av dig är jag lycklig.

Visst, ibland vill jag vrida dig tillbaka – och ibland vill jag förstås snabbare framåt. Men, jag stannar alltid här och nu. Jag låter dig bestämma och förflytta dig och mig i din egen orubbliga takt.

Jag lärde mig förstå dig som ett barn. Jag har stolt burit dig på min arm. Jag har dragit upp dig när du har tröttnat och inte vill visa dig längre.

När du stannat, och ljuger så fort jag ser på dig, har jag sett till att du kan röra dig igen. När du inte har någon kraft kvar har jag funnit batterierna som ger dig energin att fortsätta.

Vart jag än far ser jag till att anpassa mig efter dig. Jag låter dig bestämma över natt och dag. Oavsett hur jag känt inför det har jag lyssnat till dig varje morgon. Jag kanske vill dra på det, men jag vet att du har rätt och följer ditt budskap.

Jag har aldrig behandlat dig illa. Jag kanske snubblade i livet i nio år, men jag försöker utnyttja allt det vi upplever tillsammans på bästa sätt. Jag gör dig aldrig illa. Aldrig.

Så, varför i hela ##€%€%€&€&€%”€% ger du mig en sådan vidrig jetlag den här gången? Va? Har du något att säga till ditt försvar, tiden?

Tid

I måndags snöade det. Enorma flingor mot en fond av exploderande grönska. I fredags doftade det syren på min väg hem. Hej, vad hände med tiden mellan hägg och syren? Har inte ens naturen tid att bida sin tid längre?

Så, här är jag. Lördag kväll, fan vet om det inte är sommar redan. Å andra sidan blommar syrenen än och påskliljorna sträcker på sig i fint sällskap av pingstliljor. Allt flyter samman och det spelar verkligen ingen roll, det är så det ska vara.

Jag är på väg från Olskroken till Linné. Äntligen på väg. Efter nio år utan vetskap och endast fläckvis tilltro. Framåt – inte bort. Uppåt – men inte till en rymd utan slut. Vidare – förvissad om att det är min tid nu.

Nio år … jag borde vara stressad, men andas stilla. Fylld av iver, lust, glädje, längtan, vilja, värme, kärlek, lagom mycket vansinne och frid. Jag går långsamt. Telefonen piper. Vännen är en halvtimme försenad och skriver förlåt, förlåt, förlåt.

Det spelar ingen roll. Det är 30 minuter. Jag ska leva i 40-50 år till. Det är sommar ute och för varje steg jag tar är jag större. 30 minuter spelar verkligen ingen roll. Och, det är nästan ett halvår sedan vi sågs – att vänta 30 minuter till är verkligen inget.

Så, jag saktar ned stegen lite till och tar in allt jag ser i Göteborg. Skrattar lagom klädsamt när jag passerar Palace där ett coverband slaktar Gyllene Tiders gamla hit Flickan i en Cole Porter-sång och fortsätter mot Järntorget.

Och tankarna går till stressen vi lever i ständigt. Jobba, hämta, lämna, göra, uppfylla, leverera, skapa, dejta, resa, flyga och fara. Vi har aldrig tid, men är alltid försenade och har överfyllda kalendrar. Hur är det möjligt om vi inte har tid? Varför försöker vi imitera hundar och leva sju år under ett år? Vi kan vänta i tre minuter på vårt kaffe för att trenden säger det, men blir lika stressade om inte mikron med halvfabricerade lunchen plingar lika snabbt. Snabbare, mer, oftare, grundare och ytligare – ja, knappt att ens ytspänningen störs ibland, så lever vi våra liv och jagar en tid vi inte har (fast dygnet är lika långt som förr).

Jag är inte bättre, men stänger av pushfunktionerna på mejl och annat. Förmodligen är det inte tilt och game over om jag struntar i e-post, twitter och facebook ikväll. Jag checkar inte in på Bishops Arms, det räcker att gänget där vet att jag är där. Jag kan inte spåras och följas, vilket är perfekt. Folk kan göra något bättre av den tid de inte har än att sätta nålar på en göteborgskarta med texten Anjos lördagskväll.

Tiden går, men står stilla. Det är beer o’clock och en slags happy hour, oavsett prislapp. Lugna samtal med C, PH och J med världens gissningsvis vackraste och största hjärta. M och M anländer. Och kvällen blir natt. Ingen har tid att stressa, vad det verkar.

Jag står i kön på Burger King. Det tar sin tid. Jag bryr mig inte.

Taxichauffören frågar om han ska ta leden eller vägen genom staden. Det spelar ingen roll, svarar jag. Jag kommer garanterat hem i god tid hur du än gör.

För andra natten i rad dricker jag kaffe på min balkong mitt i natten. Stjärnorna kanske slocknade för miljoner år sedan, men de lyser på mig nu. De skiter i vår tideräkning som förmodligen borde byta namn till nedräkning. Ja, så är det. Folk skulle byta klockorna mot stoppur, eller kanske ändra sig tvärt istället. Strunta i om ni fått några mejl den senaste minuten och ta en kaka till. Checka inte in överallt, var där istället.

Jag vaknar tidigt på söndag morgon. Solen struntar högaktningsfullt i att klockan är åtta när den chockar mig. Jag inser att jag bara sovit i 5-6 timmar, men struntar i matematiken och det faktum att jag borde vara trött och bakis. Sova kort, sova länge, vad spelar det för roll. Jag har tid. Jag gör vad jag vill med den. Idag vill jag vara vaken och hänga med älskad familj.

Skrivarretreat x 2 i juni. Var? När? Hur? Mål? Det löser sig nog. Jag har tid. Jag hittar på något där och då. När är boken klar? Jag vet inte. Jag har tid att skriva, men inte tid att inte hinna till en deadline som ändå bara är ett påhitt. Jag skriver när jag har tid och blir färdig när jag tycker att tiden är rätt. Det blir fint.

Äh, det är fint. Jag behöver inte prata i futurum. Livet är här och nu – och nu varar för evigt. Jag har tid. All tid i världen.

Sekunder

Sekunder är korta
Men innehåller under
Det gör inte minuter
Eller timmar, dagar och år

Sekunder förlöser otålig väntan
Förvandlar gathörn av längtan
Till känslan av att ha kommit hem

Sekunder är som livet ska vara
En lagom väntan på nästa kyss

Sekunder är en begärd kram
Som äntligen förverkligas

Sekunder är sagor
Som blir sanndrömmar

Sekunder skapar rasande floder
Lugnar de rytande haven

Sekunder är vän med sunnanvinden
Låter alltid den varma brisen smeka dig

År kan vara dåliga
Att vänta en dag är värdelöst
Men sekunder
Är alltid nära himmelen

Tro mig
Jag vill ha lyckliga år
Älska augusti många gånger
Längta semesterveckor där barn jag lekt
Uppleva himmelska dagar
Väckas i gryningar som knappt stör drömmen
Sluta ögonen när ugglan hoar
Ryckas med av lustfyllda timmar
Njuta varje minut
Tro på morgondagen
Och le åt i går

Men, viktigast av allt
Ge mig massor av sekunder
De där magiska ögonblicken
Som rymmer under

Jag-har-inte-tid-maskinen

Om man lever ett liv i cirka 80 år lever man i drygt 2,5 miljarder sekunder. Ändå verkar många människor ständigt tro att de måste spara varenda ögonblick för att inte gå under.

Mat som inte mikrovärms på några sekunder får så ondskefulla blickar att jag ibland tror att folk har värmesyn. Gult ljus i trafiken är en signal att öka farten så att medel-rallyförarsson säkert hinner till nästa rödljus. En vunnen meter i rusningstrafik är guld värd. Nyheterna prenumererar vi på via RSS och markerar alla som lästa när läsaren väl öppnas. Eftersom baristan tar ett par minuter på sig med latten kompenseras det genom att den halsas. Kaffe och andra drycker ska helst inmundigas i flykten, förresten. Varför köpa flergångsgrillar – vi har inte tid att plocka upp engångsgrejerna, tänk då vad tid det skulle ta att bära med hem en permanent grill.

Själv har jag en jag-har-inte-tid-maskin. Den brukar jag klättra in i när jag känner att jag inte hinner med och bara ursäktar mig gentemot allt och alla. Jag har alltid kuddar bundna över magen och häcken och en gammal JOFA-hjälm på skallen. Sen sätter jag mig tillrätta i min maskin och låter den kraschlanda vilket alltid får mig på bättre tankar. Jag får en massa genialiska infall som:

Jag förstör inte en gudomligt skapad kosmisk tidslinje av att koka potatis, istället för att köpa en färdigrätt, vilken i sig innebär samma promenad till butiken samt i slutändan mer tid vid spisen/i kylen eftersom den inte mättar rätt.

Av de närmare 120 timmarna varje vecka som heltidsjobbande jag inte befinner mig på eller på väg till/från jobbet finns märkligt nog utrymme för åtminstone fem timmars träning/motion.

Och räknar vi bort drygt 50 timmar som är den tid jag som heltidssovare, inklusive drömövertid, knoppar finns massor med tid kvar till vänner, familj, bloggande, skrivande och allt annat.

Jag-har-inte-tid-maskinen är briljant. Den borde alla ha. Igår kraschlandade jag i den och fick nya infall. Idag har jag varit på IKEA, köpt en hel vagn nödvändigheter, ätit lunch, ”hjälpt” min bror att skruva upp nya lampor i mitt hem, bliggat, skrivit några, förhoppningsvis, topplisteämnade rader och klockan är bara tre, knappt.

Det är drygt 32000 sekunder kvar av dagen. Jag har all tid i världen. Fint är det.