Etikett: tiggare

Tåget mot … ingenstans?

Klockan är 04.45. Regnet har knappt vaknat än. Tre hemlösa sover utanför Pressbyrån på Drottningtorget. En av dem lutad mot bänken, två i sovsäckar.

Det är än jobbigare att se än det jag såg på Heden igår. Den igenimmade bilen med ett par barnskor instuckna under. På ett sätt är det fint. Pojken som sover där, långt från sitt hem och sina vänner, tar av sig blå gympaskor fulla med spring när han kommer hem. Samtidigt är det så värdelöst. Han borde drömma om morgondagens lek och skola, inte vakna till ännu en dag i ett kallt, regnigt land.

Jag fortsätter in på Centralstationen. En flyktingfamilj sover på bänkarna där. En mor håller om sitt utmattade barn. De slumrar tryggt, men så obekvämt. Inga bomber väntar här, men däremot en så osäker framtid. Så många frågetecken innan de får den ro som behövs för att läka såren från kriget de lämnat.

Utanför ökar regnet. Det har vaknat och det är på dåligt humör.

Jag går ombord på tåget. Avgång 05.05. Innan jag ens anar ett morgonljus utanför har tåget passerat så många städer, så många trygga hem, så många möjligheter att hitta någonstans för fler. Men också så mycket ödemark, på alla sätt.

Det är mörkt ute, så mörkt. Inte ens några brinnande flyktingförläggningar, dessa moderna, vidriga vårdkasar bryter av mörkret och får mig att förtvivlat fortsätta fundera hur jag ska kunna göra mer och bättre.

Det står Eskilstuna på min biljett. Jag har en returbiljett till Göteborg. Jag kommer hem till upplysta fönster där dotter, sambo och kommande lillebror väntar. Men, ändå sköljer frågan över mig gång på gång:

Vart är jag och den här världen på väg?

Tiggarna som inte försvann

Förr styrde kråkfåglarna ensamma på den bortglömda Hedens öde grus. De satt där, luggslitna, grå och lätt sorgsna. Deras tjatter fyllde träden när de kröp ihop i stora, mörka sjok. Ibland flydde de i märkliga formationer, fast de återvände alltid till det ointressanta gruset. Som om de gav upp, inte kunde flyga bort eller hem.

Idag är det här även tiggarnas utgångspunkt. De värmer sig i väntsalen vid den dystra busshållplatsen. Eller så sover de i lappade bilar. Deras tvätt hänger från träden ibland. Emellanåt ligger där små drivor med skräp. Ibland känns de lika uppgivna som kråkorna och kajorna.

Och jag tror tyvärr att folk i allmänhet känner mer värme för fåglarna.

Själv vet jag inte vad jag ska göra, tycka och känna längre. Är en krona en del av lösningen? Är varje mynt ett sänke som drar ned tiggarna ännu längre? Jag vet vad hjärtat säger, men diskussionen rasar inom mig ändå.

En gång såg jag en tiggare utanför min ICA-butik. Dagen efter var hon mindre, dagen efter det ännu mindre och till slut var hon så liten att hon var osynlig. Men, hon var inte försvunnen. Ingen av dem försvinner. Fast, visst syns de både mer och mycket mindre för varje dag som går?

Några av dem sjunger vackert. Andra håller upp dörren till McDonald’s med ena handen och skakar muggen med den andra. Några sitter bara där i gathörnen. Andra följer dig längs gatan och tjatar för mycket. Några vaktar utanför sin butik. Andra slåss med Faktums försäljare om att minska sin utsatthet med en bättre försäljningsyta. Några har sina barn med sig. Andra är ännu barn. Några har skrivna lappar som beskriver nöden. Andra berättar sin sorg så fort de öppnar ögonen.

Jag har ingen bra lösning på problemet och utsattheten.

Är de organiserade? Ja, säkerligen. Är det en maffiarörelse? Jag har ingen aning, men det kan inte vara den mest lukrativa grenen i så fall.

Det gör ont i mig när jag ser dem. Och ändå kan jag inte bortse från vågskålen inom mig. Jag vill hjälpa, men jag vill inte bli påhoppad och forcerad i mitt hjälpande. Tiggarna förtjänar en bättre tillvaro, men jag vill inte gå över ett skräpigt Heden där felparkerade och lappade bilar står på ständig tomgång.

Kanske är det mitt dåliga samvete och vetskapen om hur vriden världen är som gör att jag inte kan titta upp när jag går in i affären. Jag har ingen lösning. Ibland lämnar jag några kronor när jag har dem, men det känns inte lättare inom mig efteråt.

Vyssan lull, koka kittelen full, det kommer tusen vandringsmän på vägen …

Vaggvisan har fått ny text, men den somnar oss lika effektivt. Fast, borde vi inte vakna? Jag tror det, men lik förbannat somnar jag och sover oroligt ett tag till. Väl medveten om att jag någon gång måste vakna. Frågan är bara: hur ser dagen ut då?

Duvorna är de ledsnaste av fåglar

Jag satt på ett fik i Fitzrovia i söndags. Frukostkaffet och mackan var avklarade när två duvor kom fram. Paret på bordet bredvid sparkade ut mot fåglarna som tillfälligt flydde sin kos.

Då slog det mig. Duvorna är verkligen de ledsnaste av fåglar. Och, det är inte så konstigt när de är lite som tiggarna alla ser ner på i våra städer. När helst en duva närmar sig blir folk arga. Små sparvar och finkar kan accepteras, måsar och trutar vågar ingen mucka med, men duvor är föraktade och ständigt bortjagade.

Det är ett mysterium. Å ena sidan är duvan symbolen för freden, å andra sidan kallad flygande råtta; vår innersta dröm, men samtidigt vår spottkopp; kära människor är turturduvor, men två duvor är dubbel anledning att jaga bort.

Så insåg jag att en av duvorna haltade. Dess lilla vänsterben var brutet och så fort den stod stilla, då var det på ett ben. Ytterst mödosamt och förmodligen smärtsamt stapplade den omkring, jagades smulor från bord där den aldrig var välkommen. Lite som tiggare måste känna sig när kalla blickar är allt som riktas mot deras frusna och utsträckta händer.

Duvorna såg så ledsna ut på trottoaren. De gick, nästan kuvade, men för hungriga för att flyga så långt bort som för många önskar dem. Jag skjutsade ned de sista smulorna på trottoaren. Det var det minsta jag kunde göra för en väldigt halt duva med de ledsnaste av ögon och den halta duvans sambo.

Duvor har också hjärtan, hungriga magar, ännu hungrigare ungar och drömmar. Duvor är också människor.