Etikett: Tomas Andersson Wij

Snöblandat regn

23 mars. Snöblandat regn.

Ser knappt dottern genom fönstret till förskolan. På vägen utanför ligger en död hare. En enorm trut pickar i sig från dess kranium. Jag kan skrämma iväg fågeln, men bara så långt. Och jag har ingen spade, ingen bibel, inga vackra ord, ingenting som kan ge haren ett sista avsked och ha det fint i harhimlen.

Det är 23 mars. Snöblandat regn. Det är en dag när Göteborg är som en skilsmässoplatta.

Vemodet finns på gångvägarna som ännu inte befriats från gruset. Melankolin fyller de ständigt försenade spårvagnarna. Längtan bort syns till och med i bilarnas strålkastare.

Jag älskar den här staden sådana här dagar. Konstigt nog. Kanske är det poeten i mig. Han som undrade vad som hände när jag blev lycklig familjefar. Sådana här dagar kan hans palett få verka fritt.

Jag är så mycket Göteborg jämfört med Stockholm, men jag är så mycket mer Tomas Andersson Wij än Håkan Hellström. Den stillsamma rösten som pratar om Fruängen, gröna vagnar och annat hade sett Göteborg som jag om han var född här. Håkan är Göteborg säger så många, men hans svårmod är ändå klätt i sjömanskostym och sprittande goa gubbar-glädje. Inget fel i det, men det är inte jag.

Göteborg. Jag har sagt det förr. Den här staden är som en ståplatsläktare utan tak i november. Oavsett vilken månad det är.

Här är segregationen enorm. Både när vi snackar stadsdelar och vad folk tycker om trängselskatt. Politikerna föraktas. Folk tittar ned i gatan. Tiggarna och kråkorna delar utrymmet på Heden. Köer i trafiken. Köer i barnomsorgen. Klyftor. En delad stad på så många sätt. Förort mot förort. GT mot vettet. Ja mot Nej. Stora frågor drunknar i små människors käbblande. KF är en polsk riksdag i staden Ankeborgs stökigare delar för ofta.

Ändå älskar jag Göteborg. Tror på staden. Tror att den reser sig från förra veckans mord. Tror att de försenade spårvagnarna ändå knyter ihop på något sätt och att det finns fler beröringspunkter än klickkåta journalister vill få det till när de braskar på. Tror att vi överlever Västlänkens vara eller icke-vara.

Och vem vet. Kanske lyser solen i morgon. Jag älskar Göteborg sådana dagar också.

23 mars. Snöblandat regn. Det övergår i det vanliga regnet innan jag skriver klart det här. Det där regnet vi knappt noterar för att det så ofta finns här.

Vägarbeten. Knutar. Trafikinfarkter. Två dagar till lön. Snöblandat regn. Skilsmässodrömmar och förnyad förälskelse i varenda steg jag tar.

Sommarnatt

Det är den här magin  jag älskar så. En oansenlig, men makalös, sommarnatt som jag får beträda i några minuter.

Det är mörkt, fast på det där ljusa sättet, när jag vandrar hemåt. Helt vindstilla. Träden nedanför S:t Pauli kyrka leker en tyst arga leken, fast väldigt välvillig, med tegelhusen på Mintensgatan. Kanske utbyter de historier, vad vet jag? Jag kan inte deras språk. Kanske pratar de om andra år, innan jag sprang här.

Träden är verkligen mörka, men ändå är varje löv målad i en egen kulör. Stammarna letar sig upp från jorden mot den ljussvarta himlen. Bara de tuffaste stjärnorna gör sig besväret och skickar in sitt ljus på den sky jag älskar. Ett ljus som förmodligen är tio tusen år gammalt flämtar till i mitt nu.

På Norra Gubberogatan sover bilarna sött. Vindrutetorkarna är som ögonfransar hos slutna och oskyldiga ögon. Bilarna drömmer stillsamt om sommarvägar, inga mardrömmar om stenskott eller slaskklumpar på underredet här.

Jag andas in, vill inte andas ut. Bara andas in mer, mer, mer.

Jag möter ingen, upplever allt. Tänker på mina vänner, gamla och nya. På min familj, den finaste av dem alla. Som vanligt flyger tankarna iväg och jag sjunger, precis som jag gör alla sådana här nätter, Tomas Andersson Wijs ord:

Det är sommar här
Hos världens vackraste människor

Och jag lever. Ensamheten övergår i självgående. Och jag går. Vidare mot lördag.

500 kilo – rätt i solar plexus

Jag visste att det var en dålig idé att köpa en baguette till frukost idag. Jag gick med den i famnen, ungefär som en wide receiver i jänkefotboll. Tyvärr, var det fler som uppfattade det just så.

HUTT, HUTT, HUTT <klapp-klapp-klapp> …hördes plötsligt i hörnet Stampgatan-Folkungagatan.

Jag tittade upp och såg fyra amerikanska fotbollsspelare komma mot mig med mycket fart, mycket muskler och massor av kilon. De smällde in i mig som ett jädra expresståg. Baguetten flög upp i en båge i luften, landade på trottoaren och samtidigt som jag föll till marken under 500 kilo idrottsbiff slängde sig en av fotbollsspelarna över mackan och sprang iväg med den.

– It’s a fumble, ropade en domare i svart och vitt. Han gjorde gesten som visade att baguetten var deras fotboll och spelaren som snodde mackan fortsatte framåt och slängde sig rätt ned i ån.

– Touchdown, vrålade domaren. Spelarna jublade, gjorde chest bumps och jag reste mig mödosamt för att promenera vidare mot kontoret.

Bakom mig ställde de upp för att göra avspark. Jag hörde tjoffet och plötsligt slog baguetten ned på trottoaren framför mig. Den var svampig, blöt och äcklig. Jag böjde mig ned, plockade upp brödet och ångrade mig bittert när jag en nanosekund senare hörde det omisskännliga hutt-hutt följt av dånet från ett annalkande överfall.

Som Tomas Andersson-Wij så klokt uttryckte det: Den här dagen är helt värdelös…

Tolv spår efter mig

Jag fick en trevlig invit från Kontaktmannen – att lista tolv låtar som betytt och betyder mycket för mig. Normalt är jag lite av varianten orka bry mig, men det här fick mig att fundera. Så, här är tolv favoritlåtar – eller snarare band/artister, för i några fall är det banden som helhet som jag bara inte kan få nog av. Exemplen här nedanför har antingen extremt stor känslomässig betydelse, eller textrader som är totala knock-outer.

Då var vi redo. Listan:

Stone Roses – I wanna be adored
Jag undrar om vi upplevde en enda efterfest under 90-talet som INTE innehöll den här låten. Frågan är om något förändrats sedan dess.

Radiohead – Let down
Den är fantastisk ända fram till cirka 3.40. Då blir den helt makalös: … one day, I am gonna grow wings. Jag har en polare som alltid börjar gråta så dags.

Eldkvarn – Nånting måste gå sönder
Det här bandet är det största för mig, så att välja en låt? Tja, den här innehåller de mest träffande textrader jag någonsin läst: Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va blå.

U2 – Tomorrow
Bandet jag växte upp med. Den här låten är från October. Det finns en sorg och skönhet i den unge Bonos röst som etsat sig fast. Precis som Eldkvarn har U2 gjort mängder av mina favoritlåtar. Det här är en ovanlig, men bra.

Bruce Springsteen – Paradise
Det här är den Bruce jag gillar bäst, den lugna, försiktigt trevande och balladsjungande Bruce. Låten spelas nästan aldrig live. Synd.

Death Cab for Cutie – Soul meets body
In my head there’s a Greyhound station, where I send my thoughts to far off destinations.  Lysande citat, lysande låt.

Ted Gärdestad – Himlen är oskyldigt blå
Egentligen är inte hans version favoriten, tror att det var Helen Sjöholm som tolkade den extremt vackert efter Tsunamin. Favoritrader: Mina ögon kommer alltid att le mot dig, kan det begäras mer av mig? Väldigt bra.

R.E.M. – It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)
Ytterligare ett gäng husgudar. Nästan lika svårt som med Eldkvarn, men den här låten är något alldeles särskilt. En sprittande ordkaskad och skönt samspel mellan Stipe och Mills.

My Morning Jacket – Librarian
Jag såg MMJ på Pustervik för länge sedan. Det är fortfarande den bästa konsert jag sett. Librarian är en av deras starkaste lugna låtar, annars är de världsbäst när det är pang på. Kolla in den här texten: When God gave us mirrors, he had no idea. Mumma!!!

Tomas Andersson Wij – Det skulle inte ändra någonting
En av många jämnbra låtar från TAW, men den innehåller följande: Det är sommar här, hos världens vackraste människor. Varför har det fastnat så? Vet ej, men det har det. Han kan skriva vackert och eftersom vi är rätt jämngamla känner jag igen min barndom i hans. Muchos bra.

Housemartins – Happy Hour
P.D. Heaton var grym även i Beautiful South, men Housemartins – jisses. Han måste vara en av världens bästa textförfattare; samhällskritik, cynism, sarkasm, kärlek. Han hade allt.

The Smiths – There’s a light that never goes out
Ännu ett band med hur mycket bra som helst. Det här är kanske den vackraste låt de gjorde. Det är synd att säga att Moz och de andra är världens gladaste jämt, men bra är de ALLTID.

Länken till spellistan hittar du här. Och, det kräver förstås att du har Spotify…

… äh, vi kör nummer 13 också. Jag hittade inte hans album på Spotify, men han ska vara med – så, jag utökar listan:

Woven Hand – Whistling girl
Han är mörk, han är deppig, han verkar sjunga om världens undergång – men jävlar vad bra det är.

Brasklapp: tyvärr fick jag inte in bubblare som Joni Mitchell, Fleet Foxes, Glasvegas, Freddie Wadling, Ebba Grön, Barenaked Ladies, 10,000 Maniacs, Suede, Jackson Browne, Indigo Girls, Magnus Johansson och några till, men – man kan inte få allt här i världen.

Inspiration och så raka motsatsen – Nicke Strömstedt

Varför fastnar en del fraser, texter och annat i en? Jag har många på lager som jag bara inte blir av med inom olika områden – och som inspirerar mig att hitta nya sätt att leka med språket på mitt sätt när jag jobbar med den stora romanen.

Ett par av dem – men långt ifrån alla – hittar du här…

She was already cold to the touch – är en oerhört bra beskrivning av en död människa i en roman. Långt från alla krångliga sätt som man läst genom åren.

…into the forest proper – satt som en käftsmäll när jag läste Lord of the Flies. Skön miljöbeskrivning och en avslutning på en mening som verkligen öppnar upp för ett fantastiskt äventyr med små medel.

Alkisarnas schäfrar ser sorgsna ut där de vaktar centrum – Tomas Andersson Wij fixar till 70-talsminnen, något han gjort på ett utmärkt sätt många, många gånger. Han är från Stockholm, jag från Göteborg, men vi har växte upp ungefär samtidigt och det är en tid han beskriver pricksäkert. Textraden ovan är helt briljant.

Mina ögon kommer alltid att le mot dig, kan det begäras mer av mig – är ett av de skönaste sätten att beskriva kärlek som jag hört, det är bröderna Gärdestad som fixade det. Enkla ord, inget speciellt märkligt, men ärligt och enkelt. Well done, bröderna G.

Motsatsen då?

Vi körde på en fågel och begravde den – Niklas Strömstedt.

Den får mig att önska att jag aldrig hört den. Vilken jäkla smörja.

Outsider och panodil för själen

Jag släntrade hem i ett lagom tyket regn i natt. Staden var precis så öde som midsommaraftnar gärna gör den. Mitt humör var någonstans mellan duggregn och slagregn. Det var en hoppa-i-brunnen-stund.

Jag hade haft en diskussion om singellivet och det var inga positiva tankar om situationen som luftades då. Ibland kommer saknaden över mig, oväntat och plötsligt, och då kan jag inte försvara mig. I de stunderna sparkar sorgen in dörren och allt jag vet och förstår är som bortblåst.

Jag kände mig som världens ensammaste människa när jag genade över Östra kyrkogården i riktning mot Olskroken och en säng som också saknar henne.

Åtta timmar senare har jag diskat bort de fysiska spåren av igår. De psykiska har fått sina panodil i form av Joni Mitchell, Tomas Andersson Wij och Eldkvarn.

Outsider… I väntan på solen…

Outsider vi var unga och det var länge sedan

Pluras röst är fan fenomenal…

Det känns rätt bra idag. Sorgen är inte ond som i natt, snarare en välmenande reskamrat som gärna lämnar mig när som helst.

Jag är helt enkelt en rätt usel självömkare numera, jag lyckas inte måla allt i svart några längre stunder längre. Saknaden finns där ofta, men inte i nattens usla form. Den känns mer som en längtan efter det jag vet kommer. Melankoli (märks i musikvalet), men utan deppiga miner.

Nu återstår bara att tömma askfatet på balkongen där polarnas taggar marinerats i regnvatten. Efter den pärsen är jag redo att trampa vidare…