Han sitter tyst i hörnet på Le Pain Francais i Olskroken – jultomten, i egen låg (något tycks trycka honom) person. Jag slår mig ned mittemot. Vi har en lång historia ihop, jag och tomten. När han vill prata, då ringer han alltid mig.

”Skönt med semester?”

Han skakar på huvudet och sippar på sitt chai-te. ”Det är ingen vila alls, jag har fullt upp.” Upprört plockar han fram ett dokument, ett skrynkligt papper, och ber mig läsa.

”Härmed åläggs Jultomten förpackningsansvar i egenskap av producent. Alla varor som han för in i Sverige ska han tillse så att förpackningarna till återvinns.”

”Fattar du vad det innebär? Jag levererar julklappar till miljontals människor. Önskelistorna är allt längre och girigare. Jag driver mina renar till vansinne och sen ska jag ta med mig tomlådorna hem? Vem fan kommer på sådant här?”

”Det är ett EU-direktiv”, sa jag.

”Har de inte bättre saker för sig? Grekland och Italien är bankrutt, tyskar och fransmän träter, Irland går mot en ny fattigdom, Portugal och Spanien tokkrisar, Storbritannien är inte direkt ett stabilt imperium längre. Och, så bryr man sig om mig, en liten man med ett stort hjärta och en stor julklappssäck.”

”Jag förstår att det känns lite kymigt …”

”Kymigt? Jag har redan ett ruggigt tidsschema och nu ska jag dessutom stressa tindrande barn att slita upp presenterna så att jag kan ta med mig blisterpacken och lådorna därifrån. Har du försökt få en glögglansig, medelålders man att göra som du vill? Jag vet inte hur många skärrade familjer jag lämnade med ett ‘ho-ho-ho, god jul era jävla slöfockar, tack för att ni sabbar min dag’. Jag jagades upp i skorstenar från Pajala till Höör av småfulla morfäder som ville ‘snacka lite’. Och allt det för att EU tycker att jag ska ta med mig allt tomgods. Varför sätter inte EU stopp för alla sjuka och milslånga önskelistor istället?”

”Man måste inte ge folk allt de vill ha.”

Tomten stirrade på mig, hans blick vemodig. ”Du minns kanske den där dokumentären Disney gjorde om mig. Så var det då. Barn som åt sina grönsaker och gjorde läxorna fick en docka. I dag ska de ha hemelektronik och plastmojänger för att hålla käften en timme och inte skjuta ihjäl sina föräldrar nästa dag. Vi dränerar vår planet på allt vad den har – för vad? Att få höra en osnuten typ sitta i ett hav av papper och dyra presenter och säga – var det allt? Och vad gör EU? De tvingar mig att leverera allt och sen ska jag ta hem skiten också. Och göra vad? Vad händer om jag dumpar det eller bränner det på Nordpolen? Bye, bye med isbjörnarna och då kommer Coca-Cola och stämmer mig. Tack för ingenting.”

Han drack upp det sista av teet, bad om ursäkt för sitt rabblande och sa att han bara var trött. Jag gav honom en kram och sa att åtminstone jag skulle önska färre prylar nästa år.

Precis när Tomten skulle gå kom en byråkrat fram och harklade sig innan han sa: ”Jultomten?”

Tomten nickade. ”Jag har ett brev till dig”, sa byråkraten. ”Du har härmed mottagit en delgivning från Europeiska Unionen.”

Därefter gick han och Tomten sprättade upp brevet. Han läste, sjönk ihop något – axlarna tycktes tyngda av all världens julklappar – och en tår trängde fram i ögonvrån.

”Jag har förlorat mitt uppdrag”, sa han. ”Från och med 2012 kommer DHL att leverera julklapparna i alla EU-länder. Jag saknade visst ISO 14001-märkning på mina fordon. De är ju för fan renar!”

Jag ville säga god fortsättning, men insåg att det var världens sämsta ordval, och stod tyst invid honom när han brast i gråt. För varje tår slogs jag av de var framkallade av en julens skenande hysteri som förvandlat en god symbol till en leverantör av närmast motbjudande överflöd och nu skulle göra honom till en arbetslös, bitter och bortglömd föredetting.

Regnet föll tungt över Olskroken.