Sensommar och träd

Det doftar inte starkt av nyklippt gräs nu
Syrenens blad slokar efter sommar och vår
Söker stöd från äppleträdet med ett: ”Du!
Jag har gjort allt jag mäktar med detta år”

Äppleträdet viskar till sin vän: ”Slut dig
Spar alla krafter och låt min rodnad ta över
Augusti tillhör frukter fostrade av mig
Vakna då vintertrötta din doft behöver”

”När dina frukter faller lurar jag det kalla”
Ett lövträd bryter in, lovar en sagolik höst
Vankelmodiga träd ler nu tappert mot oss alla
De litar och känner denna färgrika tröst

I hans vida lövverk dröjer värmen kvar
Han kortar pausen till nästa ljusa besök
En envis bastion när luften blir kyligt klar
Som motar alla utom vinterns sista försök

Även då är han trädens stora, starka bror
En fågelskrämma som till kylan säger halt
Så att träden när solen godkänt att livet gror
Åter visar upp sina löv glatt och tusenfalt

Sensommaren kommer i för god tid
Lika hopplöst varm som underbar
Innan säsongen med sorgsna träd tar vid
De som uppgivet spretar mot en sol för rar

Fast kanske är det inte bara nakna gester
Har de ett teckenspråk vi inte förstår
Knotiga budskap om nästa sommars fester
Och alla fantastiska ögonblick som återstår

Om det vet jag inget nu när kvällen stundar
Sommaren är fortfarande här om än lite matt
Men jag tror att jag även idag om jag blundar
Hör en ljum vind bära trädens somriga skratt

När det bakfulla trädet kom hem

I morse, när jag traskade till gruvan, såg jag hur några parkarbetare med hjälp av trimmers klippte gräs längs åkanten. Precis då kom ett av de riktigt stora lövträden hem efter en rejäl rotblöta på Sherwoodkrogen. Mödosamt och suckande stack den ned sina rötter i marken, svor och svettades kåda.

”Vad fan, inte idag”, sa det sedan och blängde på gräsklipparkompaniet. ”Jag firade ekens 300-årsdag och så är ni här klockan halv åtta på morgonen. Det finns ju fan inte.”

Förtvivlat lyfte trädet sin tyngsta grenar och försökte täppa igen så att inget oljud trängde in, men suckandet avslöjade att det gick rätt illa. I samma ögonblick kom en skock kajor flygande och placerade sig på lagom tjatteravstånd från varandra i bladverket. Och de började givetvis att tjattra om allt från integralkalkyler till sudoku.

”Min karma måste vara totalt uppfuckad”, sa trädet. ”Inte det här också. Vad kommer här näst? Blir jag nedsågad och slutar mina dagar som valsedlar för Sverigedemokraterna, eller?”

Trädet sjönk ihop något. Det var ovanligt grönt, men inte på det vårlika sättet, utan mer på det där jag-är-sjutton-år-och-har-precis-testat-brämpa-sättet.

”Måtte fan ta äppleträdet och plommonträdet. Jag skulle aldrig sagt ja när de bjöd på jästa frukter från i fjol. Och sen hånglade jag med en tall, har fan rivsår ända in bland årsringarna. Att jag aldrig lär mig.”

Trädet lät deppigt, men så somnade det, drog rejäla timmerstockar och verkade glida in i rejäla bakfylleångestmardrömmar. Plötsligt tjoade det till av skräck, varpå en gren dängde till en av kommunalarbetarna så att han och trimmern for ned i vattnet.

Det bakfulla trädet vaknade med ett ryck. ”Jag är ett redwoodträd”, skrek det. Sen verkade den tappa sin mojo igen och blev allt mer desperat. ”Jag är en klibbal, en darrande asp, jag är en tårpil, en dvärgbjörk, jag är spillved.”

Eftersom jag är godartad till min natur gick jag fram och räckte över två koalabjörnar. ”Här, mys med dem tills du mår bättre. Alla behöver en kram ibland. De äter bara eukalyptusblad, men är rätt softa som sällskap.”

”Tack”, snyftade trädet och fällde ett löv. ”Det var så lite”, sa jag. ”Hade jag varit arborist hade jag kunnat göra mer.” Trädet kramade sina koalabjörnar och när jag gick iväg hördes snart ett stillsamt snarkande, endast stört av två björnars viskande röster.

”Hey, Steve, när duschade den här jäveln senast?”

”Vet inte, han luktar skämd sav on the rocks.”

”G’day, mate, förresten.”

”G’day, mate. Fancy a barbie?”

”Nä, men lite eukalyptusblad vore fint.”

”Tough, vi sitter fast i ett bakfullt lövträd på andra sidan jorden.”

”Skit också, men – g’day, mate.”

”G’day, mate.”

Silver och nymålat

Under mina promenader är det två saker som alltid gör mig glad. Ja, utöver gräsänder då – men, de spelar i en egen division, helt enkelt.

Det första är ett träd som växer bredvid Willinsbron. På våren, när det börjar bli varmt, är bladen som nymålade. Hela grenverket känns som om det doppats i en gigantisk burk med klibbig och härlig vårfärg.

Nu, när augusti skriver sitt testamente, börjar färgen torka, spricka och ersättas av gult här och där. Visst, en del av trädet är fortsatt våroffensivt, men det gröna är lugnare och tröttare.

Trädet har dock åldrats med värdighet – och det har fått mig att le nästan varje dag sedan april.

Det andra som alltid gör mig glad är ett träd utmed kraftpromenadstråket. Det har en slags silvergrön färg. Jag brukar tänka att det är ett slags farfarträd som håller koll på de mindre, gröna och ystra barnbarnen som växer längs gången.

Nu är mina armar på tok för korta, och jag vet inte om träd bryr sig, men det hade varit coolt att krama den gamle farfadern och bara påpeka att han gör ett rackarns bra jobb.

Träd är coola.

Lyckopromenaden

6 augusti var skönhet och lycka.

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje, men S röst var redan fylld av dubbel glädje när jag ringde – hur mycket glädje blir det inte då? Kvadruppel? Jag är så glad för hennes skull och det satte tonen för en dag som bara fortsatte att vara glad, solig och vacker.

Lyckopromenaden började med kaffe på  Le Pain Francais. En svartvit bild på väggen, en glädjestrålande pojke springer gatan fram med en gigantisk baguette under armen. I kaféet, två urgamla tanter som testar ny kaffekultur. De var unga när kaffe på fat var trendigt. En av dem har en dramaten, båda är skönhet. Hade tomhetspojkarna som rycker väskor av gamla tanter sett dem och förstått hur sabla coola de är hade aldrig mer väskor ryckts.

I backen utanför, en flicka på sparkcykel. Hon har rosa solglasögon och en storebror. I gräset nedanför S:t Pauli kyrka kryper en liten. För honom är gräsmattan lika oändligt som universum. Kajorna som han kryper mot är avlägsna planeter.

En grävskopa på larvfötter bygger en minneslund. Jag hävdar att det här är anläggningsmaskinernas motsvarighet till gräsänder. Jag tror att de flyttar jorden mer poetiskt också.

En gammal tant rastar sin katt. Hon är dansk och lutar sig mot sin rollator. Vi byter några ord och jag minns två andra rollatorriddare. De satt på varsin sida av vägen och tittade på varandra. Det kunde nog bli duell i solnedgången, om inte Västnytt kom emellan.

Grusknastret i Skatås är den enda GPS du behöver. Här finns fler färger än i färgaffären och varje skugga är ett bevis på att solen finns. Stenarna är tidlösa, även om de är mossiga, och trädens knotiga grenar är både vägvisare och öppna famnar.

Varje sväng, varje vägkrök är ett äventyr större än något annat. Häftigare upplevelser än överexploaterade minnesmärken. Här finns inga guider, inga vykortssäljare som talar 40 språk. Det är bara jag, naturen och rätt många gräsänder.

På andra sidan Delsjön hör jag motorvägens brus, när jag vänder mig om ser jag bara skönhet. Det är en fantastisk kontrast och valet är så enkelt. Blir det någonsin krig mellan människa och natur – då är jag en femtekolonnare som står i första ledet i naturens armé.

Tillbaka mot staden, rötter bryter fram på grusvägen. Här och där har folk hittat sina avskilda klippor. Sen hör jag en livlig badplats. Barn tjuter och skrattar. De större spelar volleyboll. Grilldoft sicksackar sig fram mellan träden.

Jag ser en annan skönhet. Människors glädje och lyckan över att solen äntligen tittar fram.

Hemma. Fyra timmar. Kanske två mil till fots. Lycklig. 6 augusti var en bra dag, från första tanken till det sista längtansfulla leendet efter ännu en dag.