Mitt gym hotar mig till livet

När jag vaknade i morse låg det en kettlebell på andra huvudkudden. Förskräckt tog jag mig ut i vardagsrummet och vidare till hallen där jag snubblade över ett träningsband som någon spänt som en snubbeltråd. Jag slog i golvet och huvudet träffade en yogamatta som låg där dörrmattan brukade ligga.

Yr i huvudet insåg jag att köksdörren var nedskruvad och där hängde nu en ribbstol. Min favoritfåtölj var också borta, ersatt av en funktionsträningsmaskin. Fotpallen hade fått ge plats till en bodypumpbräda och mitt fina, stora soffbord var utbytt mot en pilatesboll. Ovanför teven hade någon bundit en snara av två hopprep.

Jag svalde hårt och plötsligt hördes en krasch från köket. När jag väl rusat dit hittade jag en hantel invirad i en tidning.

Det är tämligen uppenbart att mitt gym vill säga mig något …

 

Åter i den gymma verkligheten

Okej, jag tjuvstartade i förra veckan, men efter att ha varit på krogen 80 % av de senaste fem dagarna fann jag i förmiddags för gott att infinna mig på Active Wellness efter fyra veckor av raka motsatsen till ställets namn.

Det är den här veckan dags att tappa delar av den väldigt goda och vällustiga sommarformen samt uppleva några helande dagar innan Way Out West skickar ut mig i en ny och svårbedömd, men garanterat snurrig, semesteromloppsbana.

Ett ganska bra helkroppspass, trots allt. Mina triceps är förvisso lika lealösa som påtända tonåringar. Mina biceps trivs bäst när de sover. Låren böjer sig inte gärna i allt för häftiga grader och tycker att utfall är dumma infall. Hade någon dragit ett skämt efter att jag gjort för många sit-ups hade jag dött av smärtan som skulle emanerat från magtrakten. Min ryggtavla liknade knappast ett mästerverk när den rodde. Axlarna vill hellre rycka på sig än att hantera hantlar. Bröstkorgen ser inte nyttan med att bygga plattor när inte magen gör det. Men, det var ändå ett förvånansvärt bra pass.

Sen gick jag hem och började ordna till en wok. Jag kände mig stark, robust, rak i ryggen – och då sprack allt. Jag fick inte upp flaskan med sweet chilisås. Jag vred, svor, vred, svor, vred, svor av vrede, försökte med hjälp av handdukar kring korken. Den vägrade röra sig en mikrometer.

Till slut fick jag fatta tag om den med tänderna och vrida försiktigt. Plopp. Korken gick upp direkt. Underbart. Slit och släp och smärta överallt från topp till tå, allt i tron att det gör mig starkare – och sen krävs ett par slitna vampyrtänder för att rädda lunchen. Min kropp grät ångestfyllt och tänderna skrattade skadeglatt just då.

Tyvärr kommer jag, trots denna fadäs, att få träningsvärk som om jag faktiskt åstadkommit något och varje smärtförnimmelse kommer att få mig att tänka på en jävla flaska sweet chilisås.

Jag kanske skulle börja med ryssfemmor ändå …

Från noll till fyra

NOLL är antalet ostbågar som ätits i år; delvis på grund av att min fina vän M kallar dem pillerompisar – delvis på grund av att Erika skickade en bild på en tjej i ett badkar som badade med ostbågar. Ostbågar blev helt plötsligt en för genital snack för mig.

EN är antalet inledningar av året som har känts rätt så lugna i själen. Det får gärna fortsätta så. Jag ska inte slå på stora trumman och prata om genomgripande förändringar, men jag har börjat se saker ur nya perspektiv rätt så länge nu och det fortsätter. Det ställer svåra frågor om mig, det jag gör, det jag är och det jag söker. Jag uttryckte det ännu flummigare i inlägget Spel (som följer nedanför det här).

TVÅ är antalet magiska promenader idag. Den första gick till jobbet strax innan mörkret fick sparken. Den andra gick i Trädgårdsföreningen efter att lunchlådan råkat ut för ett överfall och tömts på tillgångar. Jag vet inte vem naturen anlitade i natt, men den dekoratören gjorde ett fantastiskt jobb. Varenda gren i Göteborg hade, ytterst noggrant, fått varsin decimetertjock sträng med fluffig, vit snö. Det var vindstilla, en lätt grå himmel och en fantastisk rikedom i det jag såg trots den sparsmakade färgskalan. Så här ska vinterdagar vara.

TRE är antalet träningspass hittills i år. Något högre frekvens än i fjol om man säger så. Det känns bra och förutom träningsvärk är den enda bieffekten att jag orkar laga mat igen. Igår gjorde jag till och med fyra extra matlådor bara för att …

FYRA är antalet böcker köpta i år. Och här är de på en fin liten rad …

Patti Smith, Verner von Heidenstam, William Shakespeare och Bo Setterlind – vilken inledning på bokåret. Än har jag bara hunnit hugga in på Setterlinds diktande, men jösses …

Och efter fyra kommer fem (vad kan det vara?) och sex (ja, tack) …

 

Träning med vilda djur

Idag skulle jag till gymmet och enligt den lokala tidningen hade snöfallet avtagit och dragit österut. Men, Gud sket högaktningsfullt i GP och SMHI och satt där i skyn med sin snökanon och pricksköt på Olskroken. Förmodligen åt han ostbågar för att håna mig lite extra.

Nåväl, jag trotsade Herren och tog mig till Active. Väl där stod det klart att en och annan punkt i Guds CV hade fått samma idé – gymmet var nedlusat med vilda djur.

När jag skulle värma upp hade en tolvarmad bläckfisk lagt beslag på alla sex crosstrainers. Ett kort tag funderade jag på att be honom/henne/det flytta sig, men insåg att jag garanterat skulle sprutas ned med bläck som påminde om blåbärssaft.

Något som skulle vara extra olyckligt eftersom två grizzlybjörnar i tajta trikåer värmde upp på sitt-bakåtlutad-cyklar, och ni vet vad björnar tycker om blåbär, eller hur? Jag kan inte tänka mig ett jobbigare läge än att bli misstagen för ett gigantiskt blåbär av en stor björn som är utmattad och vill ha frukt NU!

Noshörningen är visst utrotningshotad, men varenda cykel och löpband var upptagna av dem. Fast, snacka om quick fix-sökare. Efter tio sekunders trampande/springande gick de och vägde sig, svor över att de fortfarande låg på i snitt 2,2 ton, och flera ojade sig över beach 2011 vid Victoriasjön.

Så, utan uppvärmning gick jag bort mot de fria vikterna. De vägrade ligga stilla, eftersom all världens myror bar omkring på dem.

Jag frågade kobran som reste sig med en 4-kilos kettlebell i munnen om jag fick låna den när han var klar. Han spottade mig i ansiktet, vilket sved rejält. En anakonda som låg och klämde på de största kloten frågade om jag ville ha en kram. Jag tackade, förblindad som jag var, tyvärr ja. Alltså, hennes andedräkt – man kunde tro att hon bott hela sitt liv i en sumpig flod och ätit gnagare.

Något mörbultad gick jag bort mot de funktionella maskinerna. Toppen! Alla var fulla av schimpanser som drog och slet i alla kablar, slängde sig mellan maskinerna och lämnade kladdiga bananavtryck överallt.

Roddmaskinerna var upptagna av gnuer som började inse att det fanns alternativa sätt att korsa Masai Mara. ”Allt vi behöver är 400000 ekor, sen kan krokodilerna flina bäst fan de vill”, sa en gnu.

De till hästar nödtorftigt maskerade krokodilerna (allvarligt, två kräldjur under en Buttericksfilt borde inte ens lura gnuer) hade dock andra planer. De smög undan och sen hörde jag dem ringa på förstärkning med orden: ”Vandringen över Masai Mara är inställd. Var beredd på att hugga in i hörnet S:t Pauligatan och Mäster Johansgatan istället. Kom hungrig och ta något varmt på fötterna, det är då fan vad det snöar här.”

Behöver jag ens säga att allt vad mitsar och annat var upptagna av kängurur som inte direkt sa G’day mate när man kom för nära?

Och, kalla mig feg, men jag var inte sugen på att sno smithmaskinen från en jaguar i ett linne med texten: Ryssfemmor byggde denna kropp.

Det fick bli mag- och stabilitetsträning och givetvis misstog jag en bälta som låg på rygg och gjorde situps för en balansplatta. Jag bad om ursäkt, men hans kompisar, ett gäng anabolstinna sköldpaddor, kom rusande för att göra upp. Det var knappt jag hann knyta mina skor, springa in i omklädningsrummet, slänga av mig kläderna, duscha, basta, klä på mig och lämna Active innan de tagit sig tvärs över rummet.

Jag kommer att ha en jäkla träningsvärk i morgon.

Gymmaskinernas flykt söderut

Oktobers kyla är påtaglig när jag går till jobbet i ottan. Det är dock väldigt vackert ute, som synes.

På vägen över Willinsbron ser jag ett par flickor som frenetiskt tränar i gymmet till höger om vägen. De kör på duktigt i varsin crosstrainer – och plötsligt lyfter de. Ja, maskinerna alltså – de lättar från golvet och far med ett brak genom taket och vidare upp mot den ljusnande morgonhimlen. Flickorna, helt inne i sina pass och med all fokus på musiken i lurarna, fortsätter att jobba. De märker inte hur deras crosstrainers lyfter, lyfter, lyfter och till sist bara är små prickar på himlen.

Och från öster, väster, söder och norr kommer crosstrainers från andra gym och bildar ett sträck av gymmaskiner som sedan sätter av ut mot havet, på väg mot en varmare vinterförvaring. Jag får lyckligtvis tag i en helikopter i Gårda och kan följa flykten.

Längst fram står en rätt fet kille och jobbar intensivt. När han blir varse om att han är högt över Göteborg får han en total frihetskänsla och vrålar ”Geronimo”. Han ökar takten, alla andra hänger med, men så tröttnar han när en hel sommars lite-grillat-är-väl-gott-och-så-en-öl-till-det kommer ikapp honom. ”Jääääääääävlar”, vrålar han och störtar i havet vid Vinga.

Det väcker tjejerna ur allt vad trance heter och flera av dem tappar oroväckande mycket höjd. Jag fattar tag i helikopterns mikrofon, vrålar åt dem att fortsätta jobba och får in dem i en behaglig marschtakt som är på max 70 % av deras maxpuls, fullt tillräckligt för att hålla maskinerna svävande.

”Mot Azorerna”, ropar jag.

”Yogavecka ända till mars”, svarar de frälsta.

”Min lycka är gjord”, tänker jag, men får förstås soppatorsk vid Doggers bankar. Långsamt störtar jag och ser flickorna och deras gymmaskiner försvinna mot horisonten i V-formation.”Harry Brandelius”, är mitt ångestfyllda vrål när jag brakar ned i Nordsjön.

Det var en vacker morgon.

Bantning påbjuden

Jag har aldrig varit så noga med att lova att jag ska gå ned si och så mycket nästa år. Det är ofta sagt i affekt när man frossat sedan 24 december och står lätt lullig någonstans på nyårsafton.

MEN, nu har jag bestämt mig för att gå ned i vikt och bli lite snyggare. Beach 2010? Nope, för mig gäller Heathrow 2010. Tack vare terroristerna ska jag skannas – och det kräver bantning i förväg.

Och, jag ska dessutom passa på att sola lite. Annars kommer jag att befinnas vara en blekfet oink och aldrig få lämna England när jag reser dit i mars. Kan redan nu se hur det kommer att gå i förhörsrummet efter skanningen:

”Okay, mister Johansson, if that’s your real name.
Look, son. Things are looking pear-shaped for you.
You aren’t blonde. You’re chubby. You’re pale.
You wear Fred Perry. Your iPhone is filled with
Stone Roses, Morrissey and Beautiful South.
You know about faakin’ Aldershot Town FC.
I.e. – you are not Swedish. We think you are an
Englishman travelling under a false name, and that’s
bang outta order. Confess, you bastard.
What the faaak are you up to, tosser…”

Det är helt enkelt inte värt förnedringen, så jag får köra lite mer mathavre, fullkornsdinkel, rotfrukter, avokado, kyckling, fisk, vitkål, broccoli och bulimi de närmaste månaderna. Och lite mindre lager, ale, pommes frites, kebabsås och andra delar av livets nödtorft.

Det blir Fysiken istället för Ölrepubliken; 8:an i Skatås istället för 7:ans vid Saluhallen; plankan istället för plankstek, sit-ups istället för barhäng; mellanmål istället för mellanöl … och så inget vidare.

Skit också …

Hemmaträning

Jag har sedan början av juli tränat hemma istället för på gym. Så här har jag lagt upp träningspassen på sistone.

1. Jag går ned från min lya till bottenvåningen. Sen tar jag hissen upp igen, känner att dörren är låst. Detta upprepas i tre set à 15 repetitioner (reps på gymmarnas fikonspråk).

2. Därefter öppnar och stänger jag soptunnan på bottenvåningen. Först med vänster arm, sen med höger arm, sen med vänster arm och kroppsvridning för att avsluta med höger arm och kroppsvridning. Även här tre set à 15 reps.

3. På det följer en halvtimme på cykel. Den har jag låst fast i cykelstället utanför, men låtsas att det är en spinningsal och kör på i tighta, tighta byxor.

4. Att öppna och stänga gallergrinden i hissen är rätt underskattat. Först vänster arm, sen höger arm. Behöver jag säga det? Tre set à 15 reps.

5. Därefter lite intervallträning. Full fart uppför trappan, stanna på första avsatsen och så kör vi armhävningar. En trappa till och lite indianhopp. En trappa till och sit-ups. En trappa till och ett gäng mountain climbers.

6. Sedan kör jag idioten. Först till första våningen, ner och upp till andra, ner och upp till tredje, ner och upp till fjärde – och sedan ner och upp hela jämra vägen.

7. Därefter stretchar jag genom att låna en gammal tants rollator.

Har det fungerat?

Tja, viktförlusten är noll och jag har inte byggt några muskler alls. Däremot har jag fått betydligt fler tvättider. Jag har helt enkelt gått till tvättstugan när det passat mig och börjat tvätta. Har det legat tvätt i maskinen har jag slängt ut den på golvet.

En del grannar har ju reagerat lite otrevligt, men när de känner igen träningskillen så får de det där oj-det-är-dåren-på-fjärde-våningen-leendet och när jag kör på med lite ryckningar i vänsterögat och börjar hyperventilera avviker de.

I fas två ska jag bara börja träna på ICA och, när tiden är mogen, köra ut kundvagnar fullastade med obetalt bröd skrikandes: det är till änderna, till änderna. Behövs en rejäl bodybuilder till Icander för att stoppa mig.

Jag har hittat mitt kall.

Systembolaget i fas tre? Hmm… här krävs planering.