Lätta fötter och tungt huvud

Löppasset i dag gick förbluffande bra. Okej, det lär dröja innan folk tror mig när jag säger att jag är kenyan, men jag tog mig runt hela åttan utan några tankar på att stanna.

Skatås var helt sagolikt vackert den här morgonen. Solen portionerade ut sig lagom mycket mellan träden. Det var vindstilla. Ljudlöst. Men, ändå så fullt av liv.

Och skorna var rymdskepp som fick mig att flyga fram. Jag hade coola löparbrillor också, så jag såg ut som de där ödlorna i V (fast, jag sprang förstås inte i brandgul overall).

Efter det har det varit huvudvärksdag.

Jag har druckit så mycket vatten att jag nästan drunknat inombords, men det har bonkat lite ändå. Kanske är det alla tankar som slåss med utmattningen som kommer av att springa 0,1895 marathonlopp.

Just nu har jag ett datum som rusar mot mig. En absolut deadline. Det är en rätt fräck sådan, men den kommer lite för snabbt.

Jag ligger efter, och det gör mig förbannad. Jag vet varför och är arg på mig själv (mest) och några andra (lite mindre, men inte så lite). Nu är det bara att borra ned skallen, ta på författarmössan, tafsa på tangenterna och köra.

Super-L fyller år i morgon. Spontant kalas i kväll och jag får säga nej. Ingen öl i solen, bara tecken på skärmen. Grymt orättvist, men deadlines är deadlines.

Jag behöver lite treo tror jag. Det här blir en låååååååååååååååååång natt.

Drömterapeut sökes

Tidigare i veckan berättade jag för världens roligaste människa att jag drömde/vaknade upp i tron att hon stod och blåste revelj i mitt sovrum.

I natt drömde jag att jag var på skidsemester med Zlatan och hans familj. Något märkligt, men där stod Zlatan med en baby på ena armen och försökte balansera skidutrustningen som han hade under andra armen. Vi åkte ett trångt tåg.

Drömmen övergick i betydligt mindre kända rollinnehavare. Nu var det jag, lillebror T och en oidentifierad kille som skulle söderut för att åka skidor, men framförallt agera gatumusikanter. Vi hade inte bokat tågbiljetter, men brorsan hade kollat alternativa varianter, bl.a. flyg till London och minibuss till Israel (?).

Märkligt nog skedde konversationen ombord på ett tåg, eller snarare stod han inne i tåget och skällde, jag stod på utsidan som en galjonsfigur framför loket. Till slut klättrade jag in, fick be om ursäkt för att jag inte bokat tåg, men vi var ju på ett. Tåget var nästan tomt, däremot fick jag kryssa mellan uppställda trumset här och där.

Brorsan frågade mig om jag tryckt upp affischer om vårt band. Det hade jag förstås inte, så då började vi om.

Jag tror Zlatan är coolare att hänga med än min sure lillebror.

Jag borde nog gå till en drömterapeut. Kanske blir jag inspärrad, fast bara när jag sover, eller så är jag frisk…

Hur som, terapeuten måste vara gratis. Hela hälsobudgeten läggs numera på ryggen och träning.  Speaking of which, kaffet är drucket, bara en svag doft fyller köket, apelsinjuicen har runnit till, pumpabrödet har gjort kanonen i magpoolen. Det är med andra ord dags att besöka Dr. Skatås.

Jag kanske inte är en atlet, men jag har coola solglasögon, drickabälte och ett par springskor som ser ut som rymdskepp.

Skatås är nästan som en dröm, men bara nästan. Tur är väl det, jag orkar inte med att skällas ut av lillebror en gång till i dag.

Vågar inte sova

I mitt sovrum ligger råttfällorna apterade. Jag sitter med brödkaveln i näven, upptryckt mot väggen. I natt ska jag inte sova. Jag vågar inte. Natten som gick drömde jag om hårdträning och hur instruktörerna slog in min dörr för att ta med mig på straffträning.

Jag är rädd att drömmar kan bli sanna och att jag hamnar i en svensk slasherfilm. Ingen Jason, ingen Freddy, ingen ond docka – bara instruktörer med solsken i blick och mord i visselpipan.

Jag har tryckt på alla ömma punkter idag, det tog hela dagen. Jag är trött. Min rygg värker. Ljumskarna gnyr och framsidan av låren är verkligen baksidan med hårdträning. Men, jag vågar inte sova. Tänker inte sova.

Kakmonstret, skydda mig. Vandra med mig genom detta, mitt Golgata. Mata mig med Ballerina längs Via Dolorosa. Överge mig inte när jag spikas upp på träningskorset. Jag kommer att dö, men återuppstå. Kanske lite smalare, men fortfarande din lärjunge.

Herregud, vad trött jag är. Och om 14 timmar är det dags igen…

Armén kallar

Jaha, om en dryg vecka är det dags – Army Camp. Tillsammans med en annan oskuldsfull rekryt, T, har jag anmält mig som frivillig till Jim och Lindas armé. Det var ett svårt beslut. Inte för att det hela är fysiskt krävande, utan för att jag har en något tveksam inställning till arméer.

Redan vid mönstringen hävdade jag att jag hade svårt att se mig själv i den svenska armén, då vi förlorat Finland, lät vår konung skjutas av en knapp i Norge och när vi invaderade Danmark och fick dem på knä – då valde vi Skåne (spettekaka och Solstollarna) istället för att ta hela Danmark (Carlsberg och smörrebröd).

Psykologen frågade om jag var vapenvägrare. Jag svarade att om jag bara fick en bössa och 12 tuffa män skulle jag återta Pommern!

Min militära karriär blev alltså rätt kort. Nu ska jag dock drillas. Och jag har, genom en finfin spion, kommit över drillsången som mina plågoandar ska tvinga oss att sjunga när vi vadar genom träsk och annat otrevligt.

Jag är bara ett flôtigt svin
Men, nu ska jag bli fin
Slut med snacks och annat larv
Livskvalitet är bara slarv
Träna tills jag spottar blod
Bara äta functional food
Glöm nu bort bearnaise
Säg hej till rotfruktsfräs
Bilringar blir ett minne blott
Öka takten, är det förstått?
Ja, jag fattar Jim
Du är vår kamrat Kim
Att inte träna är ett brott
Har vi fröknar det förstått?
Ja, Linda och jag tackar dig sen
Betalar glatt dig tusen spänn

Otrevligt… Jag ska fan träna naken, med ett stort fredsmärke målat på magen i ren protest.

Harupulsklocka och snedstegsräknaren

Ja, nu är den tuffa säsongen igång. Det var power walk igår. Självklart var jag rätt utrustad.

Skorna var av den magiska typen som får dig att nästan lyfta. Sen hade jag min harupulsklocka på mig. Den pendlade mellan: skriv ditt testamente, ditt liv passerade just tragedi, din verkliga ålder är 92 och ring 112.

Och snedstegsräknaren var förstås med. Den har tickat oförtrutet i nästan 37 år och verkar vara en evighetsmaskin.

En björktrast sjöng om vitsipporna som stod i backen – den ljög inte. En manlig gräsand väste ”looking good, man”. I en slänt längs ån växte redan nästa års majblommor. Och i ån simmade mamma gräsand med dunbollarna. De små var, precis som alla år, radiostyrda och krockade. Jag önskar att jag hade kontrollen. Då hade jag styrt dem till en flod vars bäddar var fyllda med brödkastande pensionärer.

En newfoundland hade glömt hur man går och förstod inte alls husses människospråk om att de nu skulle gå hem. Hunden tittade tomt och jag skrattade.

Sen stannade polisen mig. Jag hade visst brutit mot pulshastigheten. ”Nästa gång tar vi ditt hjärta, se det här som en varning och uppmaning att ta det lugnt”, sa en väldigt otrevlig landsfiskal.

En flicka låg och solade underbenen. Det var bara de som stack ut ur fönstret. Tyvärr var en köttätande murgröna på väg uppför väggen, men jag kunde inte varna henne. Jag hade helt enkelt ingen kraft kvar.

Jag stapplade hem och räknade ut att jag nog bränt 600 kalorier, men för säkerhets skull luntade jag lite på magen. Det gjorde ont, men ska man vara fin får man lida pin.

Ny promenad idag, tror jag bestämt…

På den smala vägen

Ringde lillebror T igår. Det slutade med mer än ett halvt löfte att gå på army camp senare i vår. Sen sprang jag på Jim idag. Och när jag skriver springer menar jag att jag strök efter väggen på Active.

”Har du anmält dig än”, sa han. Ofattbart nog svarade jag att det var mycket som pekade på att jag skulle göra det. Häpnadsväckande. Så, nu väntar tydligen tio armypass. Shit!

Därefter in i spinningsalen och ett välbehövligt pass. Innan timmen med fröken Ek var jag en pojke som snubblat i vattenpölen och inte såg fram emot att gå hem i ett par kladdiga och kalla stövlar. Sextio minuter senare hade jag hittat rätt lösning på dagens gordiska knut.

Det är rätt märkligt att just spinning och spikmattor fixar så mycket. Det måste ha något att göra med att de verkligen sätter igång hjärtat (se inlägget lite längre ned).

Hur som. En bra start på en vecka som innehåller 18-årskalas (släktrelaterat, jag blir fan inte bjuden på såna annars), påskbuffé med gangsters i Majorna, invigning av levande sittplats och sedan en släktträff på Särö.

Stilla veckan? My ass…

När annandagen kommer misstänker jag att den här veckan inte direkt stämmer med dagens rubrik. Tur att jag ska på army camp. Fantastiskt bra. Jag är så lycklig, jag…

Idrottsskador i sömnen

Jag kan ha bloggat om idrottsskador förut – vilket är helt kaiko givet att mina värsta skador är dessa:

3. Hjärnskakning på match – visste inte ens vad tisdag (veckodagen) hette.

2. Spräckta revben helt oattackerad.  Laddade för en volley, tappade fotfästet och tjong.

1. Muskelbristning när Sverige gjorde 1-0 på Danmark. Jag stod i en sportbar!!!

Nästa tragiska skada är dagens. Jag vaknade, liggande platt på rygg, med stukad fot. Jag hade alltså stukat foten i sömnen. Lysande…