Som kalvar på grönbete i snön

Det börjar idag. Ännu ett år. När jag vaknade fick jag långfingret av min termometer: -9,9. Nu har den fått en herdestund med en viril sol och fejkar orgasm i form av +3,0. Enligt norska meteorologer är sanningen -7,0.

Skit samma. Det spelar ingen som helst roll. Det är långkalsonger, dubbla strumpor, vintrigaste skorna, en extra tröja och tjockaste jackan på. Och så halsduken. Kärleksamuletten i blått och vitt.

Det är träningsmatch mot Landskrona Bois. Äntligen. Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg springer ut på plan. Älskade, vackra IFK Göteborg.

Ibland (varje gång) när jag står vid Valhalla och känner att de redan bortdomnade fötterna nu fått sällskap av stumma knän och att förlamningen börjar närma sig de privata delarna säger jag: aldrig mer.

Och, jag ljuger varje gång.

Att vara supporter har sina sidor. Är du en sån där huligan? Jisses, hade jag fått en spänn för varje gång jag fått den frågan hade jag haft råd att faktiskt bli huligan och betala böterna efter att ha klippt till den som frågar.

Nej, jag slåss inte på fotboll.

Och, att följa ett lag innebär allt från den där glädjen när man avgör mot bittra rivaler i 93:e minuten till att åka hem i natten med 0-6 på näthinnan.

Det är resor till, i mitt fall, Aten, Milano, Porto, München, Eindhoven, Poznan, Glasgow, Manchester, Luxemburg, Oslo, Köpenhamn – och ibland till Karlskoga, Älmhult, Norrköping, Timrå, Jönköping, Degerfors, Uddevalla och Borlänge.

Det är sommarnätter i Kalmar, Stockholm, Helsingborg, Malmö, Trelleborg (och tyvärr även Rostock, nuff said).

Det är hångel med en söt flicka på en krog i Sundsvall, strax innan hon går hem med en basketspelare, och det är glada ögonkast med en vacker, brunögd kvinnlig polis i Skåne, strax innan hennes RayBan-kollega får lust att bevisa sin manlighet genom att köra batongen i magen på en.

Det är ofrivilligt pajade staket vid villor, det är äppelkrig på skånska åkrar, congadans i [valfri stad insättes här] och det är bartendrar som skjuter sig själva med hagelbössor i München.

Det är sånger, ramsor, könsord, tro, hopplöshet, ilska, glädje, skratt, tårar, tomhet, extas … och en och annan fantastisk fest.

Det är mil efter mil efter mil efter mil i tåg, buss, bil, minibuss, flygplan och båt.

Det är de fruktlösa försöken att hitta en skön sovställning på en buss med noll utrymme och 40 glada festbesökare – och veta att det är 424 kilometer hem.

Det är de där makalösa bakfyllorna som bara kan åstadkommas av ett jävla liv kvällen/kvällarna innan.

Det är allt jag bara inte kan berätta.

Det är världens bästa vänner och medresenärer.

Det är så jävla mycket. Jag älskar det. Jag hatar det ibland.

Jag säger från och till att det får liksom räcka nu. Jag ljuger varje gång. Min pappa tog med mig till Ullevi när jag var åtta år. Jag har aldrig lämnat stället. Och kan aldrig göra det.

Idag blir det svinkallt. Det är ett nytt år. Då kör vi igen.

Ett år av kärlek, tro och kom igen gubba’ väntar.

… snart skiner Poseidon.