Etikett: tro

Vår värld är inte ett schackbräde

Okej, det kändes lite så igår. Ännu ett vansinnesdåd. Tolv människor slaktade i Paris. Jag följde det via nätet. Läste för mycket. Såg filmen när en polisman bad för sitt liv och fick en dödande kula till svar. Sen såg jag en bild på honom när han levde, skrattade och log mot kameran. Det gjorde ont att förstå att han inte var mer.

Jag kände bara uppgivenhet. Som om den här världen bara är ett schackbräde där jag kanske står på en vit, ljus och vacker ruta, men där jag bara är en bonde som kan ta ett steg framåt, rätt in på en svart, mörk och dyster ruta.

Och när som helst kan någon annan hota mig, slå mig, eliminera mig för att försvara sin kung, sin Gud, sitt land, sin girighet eller helt enkelt sin ondska. Eller så slår jag till först för att försvara min kung, min dotter, min sambo, mitt land eller min otillräcklighet.

Jag läser kanske för mycket. Kanske minns jag för mycket.

76000 döda i Syrien i fjol – över 200 människor varje dag. Min syster var strax utanför Nairobi när shoppingcentret stormades. Breivik mördade dussintals och åter dussintals barn. Polis lämnar över 43 studenter till drogkarteller i Mexiko. Hundratals barn skjutna på en skola i Pakistan. Nästan 30 mördade i en amerikansk dito. Människosmugglare lämnar flyktingar drivande på ett ogästvänligt hav. Drönare som styrs med joystick från USA råkar döda några afghanska familjer istället för de verkliga måltavlorna. En man som åker till Syrien för att hjälpa får halsen avskuren i en propagandafilm.

Stopp!

Ni förstår att den där listan är så enormt mycket längre.

Ett schackbräde. Antingen står du på en vit ruta, eller så står du på en svart och slår blint mot en annan bonde för att den står på en ljus. Fast, fan vet om inte det är många som tror sig stå på ljusa rutor och slår de på de uppfattat mörka för att sprida sitt påhittade och falska ljus.

Bonde slaktar bonde. Bönder utan namn dräper andra bönder utan att veta vem, varför eller hur det ska ta slut. Eller så rusar någon av de tyngre pjäserna och slår ut dig. Asymmetrisk krigföring. Collateral damage. Ett bondeoffer. Gud sa till mig att göra så, eller om det var kungen, presidenten, generalen, någon av de sju dödssynderna eller kanske något av mina hjärnspöken.

Vem dog? Jag vet inte. Okej, då var det nog inte någon som dog då.

Jag var slagen igår. Så trött på allt. Så beredd på att bygga en gigantisk mur runt min ljusa ruta, väl medveten om att den skulle skuggas för alltid. Men, ändå. Redo att huka där, skyla och skydda mina närmaste. Gömma mig för allt.

Så kommer jag hem.

Svea är 20 månader. Hon skrattar åt filmen på teve. Hon äter kyckling, ärtor och pasta – visar stolt upp maten som jakttroféer. Hon tar mig i handen och vill leka i sitt rum. Vi ritar, bygger tågbana, kör med bilar, staplar Duplo som ett lyckat Babels torn. Hon läser Ludde kanin och kan säga (okej, lite som tvååringar uttalar saker) allt jag pekar på. Vi sjunger Vyssan lull och hon ligger på mitt bröst till hon är redo, då rullar hon över, säger ’Tea tåva’ och somnar.

Och när jag ligger i det mörka rummet rinner mörkret av mig.

Inte sorgen. Bara uppgivenheten.

Hon måste få se mer än min ruta. Hon är 20 månader. Hennes värld och hennes tid är här och nu, men också 75-80 år framåt och överallt.

När jag ser henne vet jag att världen trots allt inte är ett schackbräde. Det är en böljande galenskap; fantastiska berg med utsikt över både dödsskuggans dal och ängarna där jag lekt, där hon ska leka och där någon alltid ska leka.

Mörkret finns. Natten kommer så orättvist för alldeles för många. Stjärnorna önskade nog att de kunde vända vår värld ryggen ibland. Ändå stiger dess närmast utsände varje morgon. Tränger fram, värmer, tröstar och lyser så att vi kan se det som inte är mörker. Den skickar glittret som suddar ut den enkelriktade vägen till Hades.

Världen är inte ett schackbräde. Jag får fan inte tro det. Även om det på ett sätt vore lättare att lägga in allt i en fyrkantig matris där allt är svart eller vitt, gott eller ont, ljust eller mörkt.

Det är inte så.

Fast, visst är jag matt. Jag är tokmatt. Men, hennes kritor ritar på papperet – det är en banan säger hon när hon klottrat ett tag. Hon känner inga gränser. Jag får inte ruta in henne.

Jag pussar henne när hon sover och lovar mig själv att alltid hålla min penna vässad.

Jag tappar, förstör och blir mitt ansikte

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, en liten pojke. Sjuttiotalet när jag leker med harven på de värmländska fälten. När jag springer, fylld av fantasier om hur bävrarna dammar upp skogstjärnen. Ibland grubblande på om räven ska nå soppåsen på spiken. Alltid fyraårslycklig när jag härmar kassaapparaten i den lilla butiken i Svanskog.

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, mina uppväxtår. När jag drömfyllt springer med reklam i svalarna i uppväxtens Björkekärr. Och smyger tyst i en port där den vackraste flickan bor, hon vars ilskna hund alltid blir förbannad när reklamen kommer.  Alla dessa småsvettiga påringningar på Stabbegatan 18 där min farmor bor, hon som rabblar sitt telefonnummer snabbast i världen på skånska och bjuder på saft varje tisdag.

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, oskuldsfullt leende. Det jag bär när jag, berusat lycklig, springer på parkerade bilar sjungandes Rocky road to Dublin med bästa vännen. Det nyktra vägrandet att följa med Anna hem, för att hon är mer förälskad och förtjänar en bättre fyllning. En yrvaken sommargryning när jag väcks av en polis efter att ha somnat på en gräsmatta på väg från Halta Lottas krog.

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, förälskad tjugo-någonting. Åren när jag blint hånglar på en refug i Gamlestan så att alla bilarna tutar av skratt. Den sorgfritt naiva sommaren då vi försöker på nytt på den kåtaste klippan Orust sett. Natten när jag målar giraffer till en söt skånska som inte kan älska men bjuder på vattenmeloner och en fantastisk stund ovanför Härlanda tjärn.

Jag tappar mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en trettioåring som mister allt. Aprilskämtet när vi sitter på vårt golv och gemensamt bryter med vårt goda. Den hopplösa våren när jag söker mig till, tömmer tomheten i, håller om och somnar med en lika förvirrad skärva i tron att vi är stjärnor. Den förkrossade sensommaren när hon slutligen kan stå själv så att jag tvingas söka andras hjälp för att sparka ned mig själv.

Jag förstör mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en balsamerad idiots tysta skrik. Det tillhör hösten när jag vanvettigt dyker in i sekten utan kondom. Början på det dryga (på alla sätt) året när dess svärta blir korpen som pickar bort de vackra linjer mitt ansikte haft så att jag kan ruttna inifrån och ut obehindrat. Blindhetens tid när jag tror att jag har ett bultande hjärta, men är ett omålat demonstrationsplakat i en inställd frihetsmarsch.

Jag vägrar se mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en vilsegången pojke med skygglappar. Alla knutna nävars år, som slutar med utslagna händer och ett suckande: det är kört, jag lägger mig på lit de parade i ekorrhjulet. Alla pysselstunder när jag målar mitt lik i grälla färger och dränker det i snabbköpsparfym. Stunderna när all träning jag får är tårfyllda hopp på väskan med det sunkiga bagaget så att jag kan trycka i de malätna gycklarmaskerna – de som skrämmer kärleken, men framförallt skrämmer mig till tystnad.

Du snuddar vid mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en i formalin förtvivlad och konserverad själ. Du rör det, du vars mjuka hud mina händer kupar sig runt i kinesiska gränder och vid Österlens rågfält. Du också, du och den fantastiska kärlek och mat som fyller mig en vacker tid. Du med, du som jag inte kan prata med under två år efter oss för att jag minns smaken av din nakna hud. Du inte minst, du som röker på balkongen och längtar till stjärnorna, men är lycklig när vi älskar oss ömma i din etta i Jönköping.

Jag finner mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, det som inte ska bo i skuggan. Det som släpper fram ett sjungande skratt som fåglarna avundas. Ett ansikte hos en man som vågar slita bort allt det fula för att visa det innersta istället för att ångra mig på det yttersta. Ett ansikte som ser skönhet och sagor i många band hos en glömd nallebjörn på en återvinningsstation.

Jag återskapar mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, det som är sant för att det levt lögnen. Ansiktet som skakar på sig, så att alla orätta händer, ivriga att stöpa mig i formen de vill ligga med, ej får fäste. Ett ansikte, vars öron hör alla förutom de som aldrig svarar. Ögon som ser sina egna bjälkar och ber mina händer ta bort andras flisor så att allt kan användas i en värmande eld när natten är elak.

Jag är mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, född på nytt. Ibland löper fåror under ögonen som spår i en åker harvad för länge innan vårsådden – fast de är lika ofta skrattrynkor. Jag ser framtiden, jag minns alla år när jag fortfarande hade mitt ansikte kvar, det jag bär nu och för alltid – jag behöver glasögon för att förnimma mörkrets tid, men krossar dem hellre än ser detaljerna i det totalt svarta. Mina ögon är, förlåt klyschan, själens spegel och läpparna porten till kroppens längtande löfte. Leendet säger samma sak om och om igen utan att låta som en hackande vinylskiva: Jag har inte berättat det bästa än, jag har inte berättat det bästa än …

 

Rester av en promenad och intro till nästa

Sommaren hade halkat på höstlöven, hamnat på rygg, förvånat känt smärtan skjuta upp och sedan sprungit iväg, med tårar i ögonen (eller om det var regndroppar), för att komma ikapp september som redan flytt.

En stund senare, under en nederbördsfri etapp av vår promenad, föll andra löv för oss, som en ytterst höstig variant av vårens alla äppelblommors sista färd. Den regnvåta asfalten ville suga fast våra fötter och dra ut den sista energin från den ljusa årstiden.

Vi gick, ibland i tystnad, ibland ivrigt diskuterande. Det finns alltid en stillhet i våra möten, lugna promenader med henne får mig alltid att må så bra.

Ännu ett litet tag senare, vi har kramats hej då för den här gången. Jag går längs vägar där gatlyktorna ännu inte är i högform. Deras sken är dunkelt, lätt uttråkat och i den stora möbelaffären på Danska vägen står bekymrade, oköpta soffor som inte är älskade nog för att föras hem till söndagsmys.

I morse, när jag samlar ihop resterna av den här promenaden och tar med dem till jobbet, har novemberregnet fötts fram för tidigt. Jag tror att det givit upp, och väljer bron över motorvägen istället för spårvagnen. Det vräker ned långt innan jag nått halvvägs. Mitt misstag är mina fuktiga byxor. Det en del kallar snålregn är oerhört givmilt, ringarna-på-vattnet-effekterna är omöjliga att överblicka.

Dagen är bra, ett långsamt lugn närmar sig arbetslivet som rusar fram som ett kinesiskt magnettåg. Jag vill inte att kraschen slutar med förkylning bara. Det har varit för mycket, även om det varit bara bra, och jag har varit för trött. Känner promenadresterna som guldmynt i fickan och så får Tomas Tranströmer nobelpriset. Lyckan över att en mästare belönas är total. Jag sitter ned, läser ett av hans citat, nedskrivet av min vän, och föreslår henne att jag ska kidnappa henne och föra oss till en öde ö (eller öde halvö).

Och när jag går hem i en hastigt gråare stad – solen lös nyss från en övertrasserat blå himmel – slår det mig. I dag skaffade IFK en ny målvakt, ett grymt förvärv, och jag funderar bara på Tranströmer. Det får mig att skratta. Jag vet också att när jag är 80, då ska jag vara en åldrande poet.

Skratten överröstar nästan hagelstormen som får mitt paraply att kvida av smärta. De små kulorna viner runt oss, knappt två minuter hemifrån. Fem minuter senare står jag, än en gång med fuktiga byxor, och stirrar på huset mittemot. Solen pressar teglet, himlen är sommarblå. Det här vädret är galet oberäkneligt.

Jag plockar upp resterna av promenaden, lägger dem på min stora, fina minneshylla och författar orden ovanför. Jag lutar mig bakåt och skriver introt till nästa till tonerna av Rosie Thomas, sen väntar en febrigt het sänglampa och Tranströmers dikter på mig.

Tranströmer har sin ö, jag har mitt Skatås. I helgen ska dess höst viska hemligheter och kärlek till mig. Jag ska välja vägar som alltid leder hem och bara andas in mer av det som får mig att älska så. Jag ska hitta nya ord och nya genvägar till mitt alldeles egna universum. Och jag hoppas nästan att regnet ackompanjerar, eller åtminstone att en lätt, rå dimma gör allt för att leka kurragömma uruselt.

Du är bjuden att följa med … i efterhand, här.

Det går bara inte att dö i Skatås

Jag promenerade mer än jag skrev idag, det blir lätt så i Skatås. Det är min lilla tillflyktsort och en plats där jag alltid finner lugn, tid att hitta svar på allt möjligt och tittar på dessa älskade små hjältar.

Jag gick där innan jag vågade visa mig själv i våras. Jag gick där efteråt när jag vågade säga mer. Jag gick där gång efter gång när jag förlorade kärlek och tron, något som höll i för länge. Jag gick där när jag undrade över döden och dess orättvisa. Jag har gått där i somras bara för att njuta och njuta lite till. Och jag gick där idag så full av frågor och funderingar efter det som hänt på sista tiden.

Jag var inne på det i några inlägg förra helgen, om vikten av att våga behålla det goda i oss när ondskan är så hemsk som i Oslo, på Utöya och i en rad andra länder över hela världen – och är exakt så hemsk varje dag. Sedan läste jag en rad blogginlägg från folk som hyllade morden och ansåg att de dödade ändå deltog i ett utbildningsläger för terrorister och så vidare. Det märkliga var att jag inte ens funderade på att replikera. Jag visste att det förmodligen hade varit mer fruktsamt att stoppa in huvudet i ett stängande krokodilgap.

En kort stund fick det mig att bita ihop och titta ned i marken. Var jag då på väg att bli tyst? En god, tyst man? En som inte tar striden? Var jag på väg att dö? Att, trots alla fina ord, vända ryggen, dra på skygglapparna, tejpa igen munnen och låtsas som att det regnade?

Skatås gav mig svaret längs sina kringelikrokiga och solkyssta vägar och stigar: Nej! 

Däremot förstod jag tydlig att det inte är min väg att gå in i trollkulan och kasta in argument i en fläkt som bara smetar ut dem utan att förstå dem. Det är inte min sak att försöka övertyga blint hatande människor om att det finns gråzoner i deras svartvita värld. För mig är det mer värt att beskriva det ljusa, måla kärlekshjärtan istället för att bygga broar mellan två ödeländer. Mina ord ska läsas av dem som vill förstå och göra den här vackra planeten rättvisa. Och, jag ska läsa de som vill detsamma. Jag ska sprida deras ord och få andra att läsa dem, få fler att förstå och vilja annorlunda.

Naivt? Nej, precis som Norges statsminister Stoltenberg sa får man aldrig bli naiv. Mot ondskans kulor och bomber räcker inte alltid leenden och en utsträckt hand. Pennan är mäktigare än svärdet, men sällan i en duell på slagfältet. Det måste till koll, kontroll, bestraffningar och försvar mot de som vill slita bort vårt ljus eftersom de inte har ett eget. Jag tror aldrig att vi får en Bullerbyvärld, men den kan bli bättre.

Varje liv förlorat är en saga aldrig berättad. Varje liv sparat är en fantastisk möjlighet och den största segern. Och, det är den enda segern som är möjlig i krig, egentligen. Jag skrev, för länge sedan, ett kort inlägg och repriserar det helt fräckt här.

Tänk om alla arméer på marsch
Måste få svar av en klok man innan skotten föll

Svara oss, kloke man
Hur många drömmar drunknar i slagfältets gyttja i dag?
Hur många skratt ersätts av döendes skrik efter sin mor?
Hur många tårar gråts när älskade inte kommer hem?
Hur många läppar förblir okyssta och viskar istället varför?

Förresten, kloke man
Kan du dela den dystra summan med segerglädjen?
Bara då vet vi om det är värt att dra i strid

Den kloke mannen skulle fundera och sen svara
Hur kan något som bara kan decimera någonsin vara en seger?

Har jag fått storhetsvansinne? Tror jag att jag ska rädda världen? Nej, inte egentligen. Jag kan bara rädda mig själv och berätta vad jag tror, tänker och vill. Om någon tror mig och håller med tillräckligt för att berätta vidare, så gärna för mig.

Jag vet bara att mina ord ska skapa, kreera och lyfta. Jag vill lämna komplimanger istället för att fegt gömma mig bakom anonymitetens mask och skriva cyniska, sarkastiska, syrliga och förklenande påhopp – även om det är en enkel väg att få många applåder, läsare och uppskattare. Men, att dissa är som att dricka automatkaffe – kärlek är en noggrant bryggd kopp som värmer och får dig och ditt sällskap att le. Tidigare i dag skrev jag till en älskad vän:

Jag tror inte att det finns någon som kan se så mycket sommar ut som du gör på bilder, min vän. Fantastiskt glad och livlig gång på gång.

Jag gillar den här förändringen i mig, förmågan att ärligt skriva sanningar. Förr valde jag gärna att skriva om det surrealistiskt och utifrån ett självironiskt och sorgset perspektiv. Jag skojade om vikt, utseende, tillkortakommanden. Det har blivit ack så mycket svårare sedan i våras. När jag nu trippar i min galna värld, finns ett extra lager värme och innerlighet i orden. Det har bara blivit så. Och, det är underbart.

Jag är inte en mycket bättre människa, men jag är fan så mycket mer heltäckande nu. Och när jag nu inte behöver gömma mig bakom en fasad, när jag nu inte längre spelar spel och teater – då kan jag inte hålla käften om allt det vackra jag tror på.

Jag ska aldrig mer ödsla tid på att babbla i meningslösa forum där dumheter grasserar. Jag ska göra vad jag kan för att få en röst som hörs och den ska prata vackert, positivt och upplyftande. Kanske skriver jag en deckare en dag, men bara om jag har en riktig historia att berätta. I boken jag skriver nu möter godheten ondskan, ibland vid ett slagfält, ibland när bara ord finns att tillgå. Det är en vacker och hemsk berättelse, precis som livet, men den tillåter sig inte att ge upp och låta hatet och apatin ta över.

Boken påminner om promenaderna längs vägar som den här.

Jag vet inte vad som väntar bortom kröken, kanske vill någon stjäla mitt ljus där. Jag vet bara att när jag når dit vill jag berätta ännu mer, peka på hur mycket som är vackert, och sen fortsätta längs ännu en okänd väg.

Jag är ingen predikare. Jag är en berättare. Jag är god. Nästan alla är goda. Jag vill berätta för dem och kanske, kanske kan en terrorist höra det och se att hans motståndare är en medmänniska och istället för att lyssna till sina kulor höra hennes historia.

Är jag jävligt pretentiös nu? Glöm det. Jag är en helt vanlig kille som jobbar, äter, skiter, älskar, dricker öl, äter popcorn till middag ibland och zappar mellan kanalerna fast inget alls visas. Men, jag kan inte hålla käften och jag kan skriva – och jag vill skriva det vackra, det skira och allt det som jag tror att vi alla innerst inne önskar.

Precis som i förra helgens inlägg är det kärleken som bestämmer. Mitt hjärta tillhör alla jag älskar. Det som blir över är till för att berätta mina berättelser för alla som vill lyssna.

För hatet, ondskan och tystnaden finns ingen plats i mig. Det vet jag, för det har Skatås sagt till mig.

 

Min dag NU

I. Gryning

Jag som inte lever för att nå döden lämnar mitt ide och rör mig långsamt mot ett senare klockslag. Den mörkaste natten försöker fly till ett svart som inte finns längre och aldrig kommer tillbaka. Dess flykt framför mig, så fruktlös, och den smälter när solen stormar in i den. Jag värms långsamt av vetskapen som gryr och i ett slags race mot solen försöker värma min själ lika snabbt som solen försöker skänka mitt yttre ett motgift mot gåshuden som är ett kyligt minne av det som inte är mer.

II. Morgon

Hettan från kaffemuggen stillar min darrande hand där jag gråter dagg bara för att ängens blommor saknat min dagg för länge. Morgondimman är en näsduk som torkar överblivna tårar, fast egentligen tror jag att den lindar in dem och sparar den i ett hemligt rum till andra morgnar, andra ängar och andra stunder. Mina nakna ben kittlas av timotej som berättar att om jag vill ligga bredvid en vacker kvinna här någon natt så står de vakt och skyddar oss mot både regn och ulvar.

III. Förmiddag 

Jag sträcker på mig, trött och stel över att äntligen ha stått rakryggad efter att ha hukat för skuggor och ingenting i nio, långa, för långa och för många år. Min tro är en magisk spikmatta, den är en flygande spikmatta och tar mig förbi alla falska ankarpunkter som inte gjorde mig större då, utan bara drog ner mig i en bermudatriangel där alla felnavigerande insikter gick under och sjönk till en botten som jag inte ens kan försöka beskriva utan att känna smärtan skära i mig och fylla såren med salt från förr i tiden.

IV. Zenit

Solen står över mig, rakt över mig. Jag behöver inte hålla uppe den som Atlas höll upp himlavalven. Den är inte ett damoklessvärd redo att falla ned över mig, förinta mig. Den är där som en pendel som går från öster till väster varje dag. Jag har förnekat den, trots att den velat lysa över min väg, men den strålar lika intensivt nu. Den bär fortfarande strålar med mitt namn, en slags vänskapens Amor, och får mig att svettas ut det onda, sekunder kan äntligen rymma under igen i min värld. Det är high noon och jag är i en mer än okej corral.

V. Eftermiddag

Jag vilar i skuggan och låter den vara naturens egen AC ett tag. Trädet jag vilar mot är kanske ett äppelträd, eller ett körsbärsträd, eller kanske ett plommonträd. Vad vet jag? Jag högg ner kunskapens träd förr, gjorde mos av dess frukt och byggde min egen kista av dess stam, men kistan blev förargligt nog en barkbåt som förde mig ut på mörka och jävliga vatten för att sen skölja upp mig på en strand där det aldrig är ebb eller flod, bara sommartidvatten – det minns jag nu den här eftermiddagen när jag ser hur trädet skakar sina blommor över mig i ett rosavitt regn.

VI. Skymning

De värsta problemen är myggorna, men lite klåda kanske öppnar de sista små cellerna där mörkret ligger i bakhåll och kidnappar mina endorfiner, stjäl deras lust och slösar den i en meningslös onani, samtidigt som min glädje blir skavande grus i skrymslen dit jag inte vågar gå, inte än. Sakta sjunker solen, den överger mig inte, den lovar att lysa i morgon och jag räds inte molnen som ser hotfullt mörka ut mot den nästan mörka himlen. Kanske är det ett vilt väder, eller bara en ny ton . Och skulle blixten slå ned nu hade det fanimej varit på tiden – och skulle jag sen höra åskan hade jag vetat att jag blivit överkörd av en förförisk och längtansfull kvinna.

VII. Kväll

Nästan svart. Jag sitter vid en lampa som varje kväll flämtat och nästan slocknat, uppgiven inför en natt den inte kan motstå. I mitt fönster ser jag dess sken och mitt ansikte. Den lyser bättre nu, med en tonårsivrig låga och jag är äntligen upplyst. I fönstret ser jag inga oroliga drag, bara en lugn form. Mitt porträtt tecknas innanför en oskuldsfullt vit fönsterram. Bakgrunden är allt mörkare och snart omöjlig att utskilja, men det får mig bara att bli större, varmare och tydligare.

VIII. Natt

Stjärnorna tar över och jag låter lampan vila. Under stjärnhimlen står jag och väntar på dig. Kom hit och titta på stjärnorna, bad jag dig nyss, jag lovar att de inte slocknar i natt. Jag väntar på att ljudet av dina nakna fötter mot det försiktiga gruset ska närma sig, likt en stilla smekning som växer i kraft, ett lågintensivt parningsläte på väg till stunden när vi möts och kanske kan få även garvade stjärnor som sett allt i miljontals år att rodna en liten stund.

IX. Gryning (igen)

Den kommer alltid, nästa gryning. Efter natten när mörkret bara är en statist och ljuset finns i mig och i dig – och i varandra när vi är ett. Kanske är lakanen skrynkliga av lust, kanske somnade vi i en soffa som verkligen inte var byggd för det här, kanske är det bara en stilla morgon när du sover mot mitt bröst och ditt huvuds tyngd får vågskålen att tippa över och hälla ut allt gott innehåll över mig för evigt.

X. Fortsättning

Jag har mött mig. Nu vill jag kyssa dig. När står du på min tröskel? Det är min dag NU. Dela den med mig, jag lovar att den räcker tills kalendern uppgivet suckar och säger att: den här dagen är visst evig.